Jordens äldste

Sveriges äldsta man dog nyligen i en ålder av 109 år. Det sista han gjorde var att äta sig mätt och ta sig en whisky. Sen somnade han in. Han hade jobbat som elektriker tills han var över 80 år och levde sen ett bra tag till. Vi lever så otroligt kort tid på jorden. Ändå hinner en människa som blir över 100 år gammal uppleva så väldigt mycket förändringar under en livstid att det måste vara svårt att ta in.

Det finns sex nu levande personer som kan bevisa att de är födda på 1800-talet. Alla är kvinnor. Det är svårt att förstå att man kan ha levt igenom så mycket av vår närhistoria, bland annat två världskrig. Avstånden mellan människor på jorden var förstås större innan all vår tids tekniska uppfinningar fanns. Det är inte säkert att man visste så mycket om vad som hände i världen. Den äldsta nu levande personen är en 116-årig japanska. Den äldsta personen som någonsin levt (vad vi vet) var en 122-årig fransyska. Även om den 116-årig japanskan inte känt till alla världshändelser under sin livstid har hon upplevt svindlande stora förändringar.

Svårt att tänka sig att jobba tills man är över 80 år och sen leva 30 år till. Det krävs energi och livslust att jobba så länge antar jag. Eller är det en envis nyfikenhet? Livet rinner så snabbt iväg känner vi kanske redan i 30-årsåldern eller ännu tidigare. Ändå har vi då vanligen väldigt mycket liv kvar att leva. Det är väl att så mycket ska hända de där åren mellan 20 och 50. Familj och yrkesliv ska påbörjas och leva parallellt. Jag tänker nu att det kommer finnas tid när barnen är äldre, att jag får lugna mig lite. Snart växer de upp. Det kan finnas fler chanser och lyckan finns inte självklart i framgångar.

Det var bland det härligaste med att vara barn och ung att tiden var som evig och att jag ville framåt framåt ständigt framåt. Jag längtade alltid till något i framtiden. Det stora äventyret, upplevelserna och själva livet som låg där obestämt framför mig. Vad ska vi göra av det? Livet vi får och alla drömmar vi har. Det blir lätt ett stort glapp mellan drömmarna och den verklighet som vi lever i. Jag drömde mig ofta bort som barn. Sagor och berättelser var en fristad. Fantasin hade inga gränser. Där kunde jag göra vad jag ville. Det fanns inga hinder som dåligt självförtroende, diskriminering, blyghet, prestationsångest, jantelagen, osv. I de olika konstformerna finns friheten för mig. Lycka är svår att förstå. Fånga dagen och njuta av ögonblicket? Känna att jag lever på riktigt?

När mitt hjärta slutar slå

Jag vill tacka dig
Du som öppnade mina världar igen
Nu vågar jag drömma
Nu vet jag att jag är bäst på att vara jag
Du har hjälpt mig att nå hit
Jag vet inte var resan bär

Jag kastade mig ut
Jag tog din hand
och du fanns där vid min sida
Jag kom från ett mörker
där jag inte var något värd
Vad är man värd
om man sviker sig själv
om man sviker det man trodde på

Jag tappade bort mig ett tag
Trodde jag skulle vara som du
En sån som du var det bästa en kunde vara
Ja så tänkte jag
Jag ville förändras
Måste förändra mig på mitt sätt
Måste vara på mitt sätt
Jag vill vara den jag är
Jag bär på en eld som inte slocknar
förrän jag slutar andas

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

Jag ska alltid minnas
Du var ren magi och jag glömmer det aldrig
Jag mådde sämre än någon någonsin förstod
Jag grät varje dag
Jag tog en dag i sänder
Jag slutade inte känna när det kändes för mycket
Jag tog inga droger när jag ville bort
Jag sov inte när jag skulle sova

Jag har varit där där en inte kan se sig själv i spegeln
Jag har varit där där en inte kan leva
Den där jäveln i spegeln som jag inte vill vara
Hon som måste göra rent såret, sy ihop det och dra bort tråden
Hon som måste ta stegen ner i djupet för att kunna ta sig upp igen
Jag känner henne

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

Jag svek inte
Jag kunde inte bättre
Jag hade inte mer att ge
Jag älskar er älskar er älskar er
Jag lever för er
Även när jag inte vill leva
Jag har förlåtit oss Jag har förlåtit oss
Jag har förlåtit mig

Jag vill tacka er
Ni som höll min hand
Ni som visade mig att det finns mänsklighet
Det finns hopp om människorna, om livet, om kärleken
Ni kan inte fylla all min tomhet
Livet fyller mig och jag fyller mig med liv
Jag är full av glädje ibland
Jag får anfall av barnslighet
Jag känner livet
Jag känner livet i mig

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

aldrig

Ibland vill jag ge upp
för det spelar ingen roll
fast jag tittar med lupp
så har jag ingen koll

Det kommer aldrig bli
Det kommer inte ske
vi som vandrar på stigar
på nya äventyr

Jag lovar aldrig glömma
Jag vill aldrig döma
för att jag vågade
tro som de hågade
modiga ge sig ut i strid
ge mig frid
när jag dör
för nu lever jag
och jag vill vara jag

Jag ska aldrig glömma
hur mitt hjärta satts brand
aldrig sluta drömma
om myternas land

Själens ekonomi

I den stunden isades allt
och hon sögs in i sig själv
Föll ihop på köksgolvet
Alla röster hördes långt bortifrån
Hans röst vardagligt nära
Hördes som en radio i ett annat rum
Hans liv fortsatte som vanligt
Medan hennes föll ihop
Splittrad itu
Viljan drömmen önskan strömmen
Från den stunden var inget som vanligt
Det var bara förfall
Upprätthålla något av det gamla
Hålla sig i rörelse
Framåt bakåt i sidled
Inte stanna upp
Inte tänka tankarna tankarna tankarna
som ruinerar hela själens ekonomi
Hennes stat kräver befrielse
Demokrati kan inte lösa det här idag
Imorgon imorgon hon lever för en annan morgon
En kopp te i ett annat kök
Ett annat liv
genom smärtan och sorgen
Ensam ensam och naken
Stark och sårbar

Better to burn out than to fade away?

Hörde en podcast om Blade Runner nyligen. Det påminde mig om hur mycket jag tycker om filmen och dess dystopiska Los Angeles (2019 är inte så långt borta nu). Hela estetiken och noir-känslan funkar så bra. Regnet som strilar genom hela filmen. Musiken. Melankolin. Det sorgsna stråket som genomsyrar allt. Det sorgliga i att vi alla har en begränsad tid att leva. Det gjordes mycket bra under 80-talet även om jag på 90-talet tänkte tvärtom. Jag minns känslan jag hade när jag såg Blade Runner första gången, och den finns kvar, men jag minns inte när det var. Tror det var när jag gick i 8-9:an.

Pris och Roy, Blade Runner

Citat ur Blade Runner:
"It's too bad she won't live! But then again, who does?"

"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die."

"The light that burns twice as bright burns half as long, and you have burned so very very brightly, Roy."

"I don't know why he saved my life. Maybe in those last moments he loved life more than he ever had before. Not just his life... anybody's life... my life."

Blade Runner är en kitschig film nånstans och samtidigt som en modern saga. På vissa sätt är det konstigt att det funkar, att det inte bara blir platt fall. Det är inga karaktärer som blir direkt mänskliga med ett realistiskt vardagsliv. Det är mer en drömsk känsla, som minnen förvanskade av tiden. Tankar om livets kärna i sci-fi-paket. Ett väldigt snyggt paket som inte slutat glänsa. När jag såg om den nu kändes den fortfarande aktuell och inspirerande.

Citatet av Rutger Hauers replikant Roy (det andra) tycker jag talar till "Better to burn out than to fade away"-idén som lever i den mänskliga myten om att leva livet på riktigt, intensivt men kort. Samtidigt handlar den förstås också om den oundvikliga döden som drabbar alla tillslut. Replikanterna gör allt för att förlänga sina korta liv, ändå verkar deras liv överlägsna det tomma livet människorna lever i filmen. Replikanterna är de mest levande i sin desperation? Myten om att brinna snabbt är för mig en dröm om ett liv utan all onödig väntan och transportsträckor. Ett liv där varje stund är på liv och död, varje fas vare sig det är lycka eller olycka tar huvudpersonen vidare på sin resa. En kris, en sorg är stark och full av rörelse. Ett liv fullt av innehåll. Inte ett liv fokuserat på eftertänksamhet eller långsamma lärdomar. Inga tråkiga vardagliga rutiner. Inget ekorrhjul. Essensen av livet? Det komprimerade livet? Det är bara en dröm, men en vacker dröm på sitt sätt. Vi behöver eftertanke och bearbetning, men det blir inte särskilt bra underhållning.

Kurgan ifrån Highlander - en 80-tals film som inte är i samma liga som Blade Runner - säger just orden om att hellre brinna än att långsamt blekna bort. En odödlig kan ta sig den lyxen. Ett människoliv är bara ett andetag i det perspektivet. En odödlig längtar efter att känna en bortre gräns som skapar spänning. Åtminstone framstår det så i myten om odödlighet. Om det inte finns någon risk eller något slut blir tillvaron nog tråkig, tänker vi dödliga och tröstar oss med det.

Tillvarons kortlivade tomtebloss kallade 90-åriga Carl-Göran Ekerwald sig själv och Sigrid Kahle i en dikt. 90 år är en kort tid i universum. Det är ungefär den tid vi har på oss om vi har tur(?). Ett tomtebloss. Better to burn out than to fade away. Bättre att leva på riktigt än att stelna och sluta känna. Ja, du C-G nog verkar du leva på riktigt såhär från utsidan. Du har inte stelnat om du kan skriva såna passionerade kärleksdikter. Lusten till liv och en annan människa, lever så länge man vill och orkar.

Kompromiss eller en stor miss

Är det kompromiss eller en stor miss
Är det prioritering
är det med integritet
är det ärligt eller bara besvärligt
Se och säg att det är rätt och riktigt
att det är ett val att diktera lagen
efter det som passar bäst
i stunden
som hand i...
hand?
som kappan efter...
tvätten?
alla dessa dolda val
alla dessa icke-val
alla dessa tomma skal
ett val att inte välja
låta saker rinna ut
låta saker få ett slut
inte välja fast en väljer
inte se fast en ser
med avsikt missa
trampa snett på mållinjen
inte våga vinna
inte våga ta ett steg
rätt
inte erkänna kända känslan
rädslan lever och rädslan råder
så kallade förnuft förråder
gripa chansen när den ligger
på stigen framför en
stå helt naken
i uppenbarelsen

Tomhet

Tomhet

ett sorts sår

söker någon eller något

söker bot 

ett stort hål

och ibland är jag i det

en stor sten

och ibland finns jag där under

jag ska inte 

bör inte

vill inte 

vara så

men vad göra

med alla drömmar 

all längtan vi bär omkring på

inte det och inte du 

men vad blir det kvar

en dag måste jag sitta där

det vet jag med säkerhet

en dag är det farväl

om jag inte lämnar först

grymma villkor

hur kan jag hålla det ifrån mig?

hur kan jag inte ta med det i beräkningen?

hjälper inte mig nu?

det hjälper mig 

att vara en god människa

ibland

det gör mig rädd 

ibland

det ger mig tårar

ibland

det gör mig levande

ofta

det gör mig till människa

varje stund

det finns i mina andetag

det finns i mina steg

det finns i vinden när jag cyklar

det finns på horisonten

det finns på stigen i skogen

det finns i min stökiga hall

det finns i musiken inom mig

Vaggvisa för vilsen

Vi sover hela natten lång
somnar till vår älsklingssång
vi drömmer om det var en gång
när natten inte var så lång

ni är allt fint jag har kvar
inga frågor och inga svar
det har gjort ont i många dar
håller fast vid det jag har

Ett ögonblick

Ett andetag från döden
Ett andetag i livet
Ett andetag från avsked
Ett andetag är livet

Mitt i andetaget
Ser mig om
Ser allt som är
allt som var
allt som blir
i ett ögonblick

är det här livet
som vi lever
Stressat, splittrat, fragmenterat
ryckas upp
ständigt
skiljas från de vi valt
för allt det andra
inget består
allt är olika och samma

Marvin

Marvin, the Paranoid Android, ur Liftarens guide till galaxen, vilken genialisk skapelse. Hur jag kan känna mig som honom ibland. Och skulle störa mig oerhört på honom som jag stör mig på mig själv. Det är striden mellan optimism och pessimism inom mig. Han är mörkrets representant, inte ond förstås, men pessimistisk. Han lider av en svår depression och uttråkning, delvis för att han har en hjärna stor som en planet, som sällan eller aldrig får en chans att användas. Med en hjärna 50 000 gånger så intelligent som en människas har han oändlig kapacitet men liten möjlighet till stimulans, fast kanske känns det även för en vanlig dödlig som att hen ibland kan lösa alla problem utom sina egna, tre gånger om, liksom Marvin. Det finns inte nån uppgift som kan uppta ens en pytteliten smula av hans intellekt. Ofta känns hjärnan speedad och det pågår en mängd konstigheter och eventuella insikter som jag inte har hel koll på. Det är en oavbruten medvetandeström och inre monolog, inte sällan dialog. Resonerande, filosoferande, ältande, analyserande, observerande, dissekerande, dagdrömmande, osinliga strömmar av tankar som inte ens tar slut i drömmen. Det här med att jämföra döden med sömnen fungerar inte alls som metafor på det sättet. Sömn kan ge vila, men lika ofta vaknar jag upp förvirrad av allt som pågått i medvetandet under natten. Hjärnan är snarare ett outforskat universum av samband och synapser. Ibland tror vi att vi vet så mycket vid det här laget, men så stöter man på gränser för vår kunskap som verkligen känns alldeles för snäva. Det är klart att vi nog aldrig kommer kunna förstå oss själva fullt ut och kanske är det inte ens önskvärt, men det finns ju saker man blir frustrerad över. Önskar att vi kunde komma längre inom sjukvård och läkemedel och sluta att enbart dämpa symptom utan istället komma underfund med de underliggande faktorerna. Marvin kom igen, han skulle kunna lösa det här om han inte var för upptagen med att vara uttråkad och deppig.

Marvin - en misslyckad prototyp av Genuine People Personlities. Ja, är inte det hela mänskligheten? Mer eller mindre lyckade personlighetsprototyper.

What else is new?

What else is new av Dinosaur Jr
I'd like to see you
In the morning
In the evening
But you need a warning
I'd like to see you
It's a last ditch
C'mon you gotta
Ain't sayin' there's not a catch
Well, come on out now
It's the only way
Can't fake I know how
Is that all you're gonna let me say?

I'd like to see you
Don't you miss it?
I lied again today
And now I wish that
You'd believe me when I need to
You should be weary, I would if I were you
Can I come along?
I can't take the strain
Now what else is wrong?
Should I take the blame?

I'd like to see you
In the morning
In the evening
But you need a warning
I'd like to see you
Don't you miss it?
Light again today
Now I wish that

You'd believe me
When I need to
You should be weary, i would if I were you
Can't I come along?
I can't take the strain
Now what else is wrong?
Sure, I'll take the blame
Come on out now
It's the only way
Can't fake I know how.
Is that all you're gonna let me say?

You got things to do
So, what else is new?
Won't you give me some?
Bring it back for me
Won't you come and see?
You're the only one
So, what else is new? [Repeat: x2]
You got things to do
So, what else is new?
Won't you give me some?
Bring it back for me
Won't you come and see?
You're the only one x3

---------------------------------------------------------------------

Det är mitt val
att inte gå vilse
jag tror det är rätt
det är mitt liv
jag tror jag går rätt
och det är mitt val
det jag gör och säger
att ändra på mitt val
jag kan försvara mitt val
till en viss gräns
jag tar in det som sägs
processar och väger mot det jag redan vet
jag måste själv vilja se
och göra ett val
om jag har saker att göra
kan det vägas mot annat
har jag saker att göra?
vad är nytt under himlen
eller är det som jag väljer?
inget är nytt under himlen
det finns saker att göra
jag är den enda som vet
/Maja

Höstskog

Har målat på en ny tavla. Blev inspirerad av alla vackra höstfärger. Lite klyschigt kanske. Cyklar genom skogen till och från jobbet nu.

Känner fortfarande att jag testar mig fram i mitt målande. Har till exempel testat akrylfärg nu både i den här tavlan och i en annan. Det är lätt att komma igång och man kan lätt måla över. Man späder med vatten. Tycker ändå att oljefärg är oslagbart. Jag har hört att en del skissar med akrylfärg först och det försökte jag med i den här tavlan, men jag har målat om flera gånger innan jag började känna att den fick det uttryck jag ville ha.Visste inte riktigt hur realistisk den skulle bli. Testade mer abstrakt i formerna och mer tjockt med färg. Vet inte om den är klar än eller vad jag tycker om den. Tycker om färgerna och trädstammarna.

Höstskog

Tips från coachen

Hittade några tips för livet fritt översatt från engelska:

• Gör det viktigaste först
• Eliminera kända okända (known unknowns)
• Slutför, gör inte 80%
• När du känner dig nere, aktivera dig
• På morgonen, gå upp och stanna uppe

Artikeln hade med process och kultur på företag att göra, men skribenten använde det även på sitt eget liv. Det låter väldigt enkelt, men som vi vet är det inte det när man väl är där.

Jag har till exempel oerhört svårt att motivera mig vissa mornar. Jag måste försöka lura mig själv. Det är som vanligt ett samtal inom mig. Okej du vill inte göra någonting. Du vill bara vara ifred. Kör bara på som vanligt så kommer det att ge med sig. Gör din morgonrutin och tillslut så kommer du dit du ska och det känns bra. Jag kan dra det väldigt långt. Varför gör vi det här? Varför håller vi människor på såhär 8-17 varje veckodag, år ut och år in? Är det här livet? Sen på jobbet tycker jag att det är kul och är väldigt motiverad. Jag skulle antagligen inte trivas alls med att inte ha jobbrutinen. Fast vem vet...
Det är bara att gå upp och inte gå och lägga sig igen, så blir det bättre.

Det säger ingenting

Jag är så jävla trött
Varför inte mer
När det är det
Jag försöker leva trots
Varför är det så självklart
att det ska vara såhär?
Var är allt det roliga?
Jag kan fixa mitt liv
Jag kör inte över
Jag är inte en sån idiot
Låt mig slippa känna mig som en idiot
Det kommer aldrig bli så
Varför ge till idioter?
Livet är inte färgen beige
Låt dem rita sin karta som de vill
Det säger ingenting

Jag sitter här som natten

Nu har det runnit vatten
och vi har slickat våra sår
Jag sitter här som natten
Jag sitter och förstår
att så valde jag
bort nåt jag ville ha
för att bli fri
från den jag inte va

Ett papper kunde vi haft
men inga blev skrivna
jag hade ingen kraft
och tankarna fördrivna
när allt blev obehag
och skräcken tog över
när mitt namn var Svag
och jag glömt allt jag behöver

Ja, så valde jag fast det inte fanns
varken val eller chans
att ändra på den dans
som börjat i historien någonstans

som mest nu

som mest nu
som minst då
flyger bland moln
flammande fyr

som mest tomt
som minst här
ankrar det spirande
önskande virvlande

som mest död
som minst lev
försvunnet det
som betyder mest

Det är som det aldrig fanns ett val

Det är som det aldrig fanns ett val
Än att hamna här
I korsleldens sken
trots att tanken var ren
I väntan som växer till mer
på ridån som aldrig går ner

Det är som det aldrig fanns ett val
Än att älska dig
gav motstånd och längtan
i en återhållen trängtan
Vara noga med ord
När jag lättar jord

Det är som vi aldrig haft ett val
Än att vara här
missiler mot vårt mål
låsta tankars stål
Söker närvaron
i tomma frånvaron

Äventyret vi delar

Jag är på väg. Min resa fortgår. Resan är målet. Det stora äventyret vi delar. Jag undrar så vilka vägar jag ska ta, men det är ovissheten som håller spänningen vid liv. Hoppet om något riktigt bra. Vi vet hur det slutar, men vanligen inte när eller var eller hur. Vi vet vägs ände. Jag har ont i skuldrorna. Hur långt ska den här kroppen orka? Vad göms i våra gener. Vad innebär allt vi gör och omger oss med? Hur fort blir vi gamla i tanken? Måste jag sluta vara nyfiken en dag eller blir det bara ointressant?

Människan är så banal och så komplicerad. Vi vet ingenting om det som är viktigt, men vi vet oändligt om det ytliga? Vi vet inte om vi är ensamma i rymden, om vi finns innan vi föds, vad som händer innan döden, hur en förlossning sätter igång, hur man botar en förkylning, varför man får migrän, hur man slutar vara deprimerad, hur man får bra självförtroende eller var det självkänsla?

Det är så ofta jag stöter på väggarna i vår föreställningsvärld. Vår rymd har en början och ett slut, inte som den verkliga rymden oändlig, ofattbar, obegränsad. Likt vår egen hjärna ibland. Hur fungerar den egentligen och har vi utvecklats någonting sedan stenåldern?

obeskrivligt

målar med ord
korta penseldrag
skissar fram
anletsdrag
det vita ska dö
det mörka hållas borta
fylla tomrummet
varje litet utrymme
varje yta ska täckas
och när allt täckts kan det träda fram
det som föds ur något annat
det vi inte kan beskriva
obeskrivligt
oformulerbart
obegränsat
ohämmat
nytt
dina döttrar Mnemosyne
de nio du födde
de sade mig detta
jag trodde dem inte
förrän nu

i tanken snabbare än tanken

större än livet
större än allt
det sitter en figur bland molnen
och ser ner på oss

lev långsamt
långsamt dö
ett steg närmare
ett steg vidare

du mitt vildaste ögonblick
se mig i vita ögat
krigarinna
överlevare hjältinna
kämpe gudinna
rak i rygg
bär på starka axlar
himlavalvet

lev snabbt
snabbt dö
aldrig vända om
aldrig se tillbaka
historielös

resa sig över
köra förbi
brottsplatsen
lämna in
stå över

spring av helvete
döden växer inom oss
mina lidande ben boltar
i tanken snabbare än tanken

svart skog

sprunget ur rädslan en svart skog
där trollen som natten smyger sig kring
marken minerad med skiktade slukhål
döda mörkermarken drar drömmar tillbaka
för de ögon som öppnas kan frita de fångade
medan månmannen höjer hjässglorian
iskristaller sexkantiga rasslar i rörelsen
när han lutar tungt sitt huvud i handen
himlaharmonin lyft dina vindar
och ge oss våra vingar idag
som ock vi fylla oss med drömmar och hopp
friheten friheten friheten

långsamt långsamt

att leva långsamt och långsamt dö en gång
långsamt genom åren med min hand i din
långsamt som jag lärt mig med ett oväder inuti
långsamt, långsamt varje rörelse för att känna den
långsamt för att stanna i den rörelsen med dig

vem kan säga det

om man låtsas så
blir det riktigt då?
om man bara gör
full av tvekan kör
katastrof succé
vem kan säga det?

om vi bara tror
blir vår sanning stor?
tala högre högst
visa vem är störst
berg och djup
stirra ner i stup

som det blir

En dag i taget vännen

vi tar det som det blir

en dag i sänder

som ett tidsfördriv

vet hur det slutar

men inte vägen dit

en dag i taget

vi styr dit vi vill

packa upp väskan

det blir som det blir

Kan allt rymmas så

släppa taget
släppa och se mig om
rikta blicken åt ett annat håll
ett äventyr kan börja
hissa segel
ge mig karta och kompass
sätta kurs mot någon annanstans
ännu en okänd plats
kvar att utforska

det finns något inom mig som stannar kvar
jag lämnar kvar
en huvudsats
ett komma
en bisats
och en punkt

alla mina ord
som strömmar fram med mig över havet
tar jag med mig
de håller mig flytande
ger mig vind i segel
för mig rätt
i havsströmmen

det jag vill lämna kvar
säger jag med
en huvudsats
ett komma
en bisats
och en punkt

kan allt rymmas så
det stora och det lilla
i en bruten ström av ord
i brustna drömmars ackord

Jag älskar, för att det finns inget annat val.

men om det så var

Om du var här
skulle jag inte skriva
då skulle jag kanske leva
det livet
jag spelar låten om och om igen
jag vill vara kvar i det den väcker inom mig
om du var här
skulle jag kanske leva
istället för att skriva
och lyssna på en låt om och om igen
för att den väcker något inom mig
jag vill aldrig ha det ogjort
det finns så mycket kvar
så mycket bra liv att leva
men om det så var att det inte blev
så har jag ändå känt att jag levt
det värsta jag känt
var att leva som död
avstängd
bortträngd
nedtryckt
när jag försökt stänga av
det värsta jag gjort mot mig själv
gjort våld på mig själv
jo jag lever
vad du än tycker
om du inte vill
om du inte vill förstå
om du inte kan
om du inte kan förstå
ja visst gråter jag för jämnan
när jag inte skrattar
kanske är jag den gråtande clownen
men du, tack
tack för allt du får mig att känna
tack för alla känslor du väcker
tack för att du står vid min sida
tack för alla fina ord du säger
tack för allt fint du gör
tack för att du får mig att vilja vara en bättre människa
tack för allt liv du fyller mig med
det finns inget större än det

Den här natten

Den här natten
det är något med den här natten
jag vaknar hela tiden
så fort jag somnat
vaknar jag
steg för steg i en mulen dvala
syns du helt klart för mig
rakt igenom dig
inte logiskt bara känslor
ger mig svaret på din gåta
kroppen ger mig svaret
inte min
och inte mina
så väldigt rädd
övertygad
ingen ro finns i din vila

----------------------------------------------

Jag vill ge allt jag har
här och nu
det finns ingen given morgondag
där jag är jag och du är du
här och nu som om detta är min sista dag
mitt sista andetag
som om var dag är min sista
varje avsked för alltid
varje beröring, varje ord
varje tanke
oantastligt
oemotståndligt
den bästa föreställning ni någonsin sett
jag vet jag ser er då och då
men det är inte ni
och det är inte så
som det en gång var

En dåres ord om kärlek

Visa män säger något om kärlek
medan dårarna rusar in
Rakt in i känslostormen

Jag har älskat
Och förlorat
Älskat
Och övergivit

Älskat varje del av en annan människa
Älskat fast jag inte förstått varför
mot bättre vetande
en dåre

Det finns inget att ångra
Det är när jag tänkt klokt och vist
jag gått vilse
Bort från vad jag ville
Från livet självt

Ibland är förnuft bara ett annat ord för rädsla
Och jag har varit rädd
när jag som en dåre rusat fram
för att på riktigt möta
en annan människa

Och likt den dåre
jag är
Och förblir
Ska jag stå kvar
i stormen
kämpa
i skyttegravarna
för det här livet

ibland ett enda stort inbördeskrig
mitt inferno
min syndaflod
det är allt jag har
att ge
jag lämnar kvar
en dåres ord om kärlek

Nyss skogen

Det är tomt
En öppen vidd
Nyss skogen

Kan du fylla den
Det finns ingenting
Utom onda aningar
Tänk om tänk om tänk
Jorden dras undan
Ånger

Står här inför beslutets fullbordan
Skogen har gett vika
Är det rätt
Är du nöjd lilla människa
Du som försöker hålla ryggen rak

Aldrig O

Vad skulle jag göra
Vad hade jag då
Vad finns kvar
När allt är sagt och gjort

Min älskade
dig vill jag aldrig ha ogjord
Mina kärleksord
aldrig ha osagda

Vad skulle jag säga
Vems hand skulle jag hålla
Finns något kvar
När allt vi har är borta

Min älskade
dig vill jag aldrig ha ogjord
Mina ord av kärlek
ska aldrig vara osagda

Finns det tårar nog
att sörja om om om
Håll mig nära
kom kom kom

Min kärlek
ska aldrig vara ogjord
Mina kärleksord
aldrig osagda

En cykel
kan inte bli ocyklad
Ett skepp
aldrig oseglat
Ett liv
aldrig olevt
Min kärlek
aldrig ofullbordad

Kom lek med mig en stund

Jag önskar du ger mig chansen

att visa dig ett annat liv

att få leva ett annat liv

Jag är inte bara sorg, oro, längtan

Jag är vild lust, skratt och lek

Kom lek med mig en stund

Livet är för kort för allvar

Kom lek en stund

Var hos mig på riktigt

Jag vet att jag blöder

Tårar som rinner

I skrattet föds jag

I bubblande strömmar

Jag vet det finns en verklighet 

utanför min dörr

Och en annan verklighet 

inuti mig

Här är jag jag

Här är inspiration

Ta mig bort

Blås på elden inom mig

Jag vet att det är 

din värld

min värld

vår värld

Kom lek med mig en stund

Livet är för kort för allvar

Kom dansa

håll mig nära mot din kind

spela musiken som ljuder inom mig 

Kom lek med mig en stund

Livet är för kort för allvar

Håll dina armar om mig

Musiken strömmande från köket

Hallens varma mörker omsluter oss

Shaun Tan, Det röda trädet

Mig själv

Jag börjar känna igen mig själv. Den här Maja-personen är bekant, faktiskt en god gammal vän till mig. Det har varit en lång lång tid - flera år - som jag inte känt igen mig.

Jag börjar minnas vad jag tycker om. Hur jag brukar göra saker och ting. Vad jag brukar bli glad av. Jag kan faktiskt vara glad på riktigt ända in i själen. Shit vad många år det tar att komma vidare så att jag känns som jag. Det har varit så mycket att bara kämpa för att känna sig trygg och normal. Orka orka lite till. Förlåta mig själv, acceptera läget och kanske glömma lite så att jag inte hela tiden måste ha code orange bara för att någonting kan hända.

Det är ingen katastrof just nu. Det är lugnt nu. Visst, något kan hända när som helst. Vad som helst kan nästan hända, men det hjälper ju inte att jag försöker vara beredd på allt eller förbereder mig för en härdsmälta. Jag kommer väl inte klara den bättre om jag är utmattad? Det går inte att undvika saker utan att undvika att leva.

Jag har lärt mig mycket. Det är bara så skönt att känna igen sig lite. Att inte allt är helt nytt och ovant. Nu ska jag bryta upp igen på ett annat sätt, mindre dramatiskt och nog välbehövligt. Det får bli en kick istället. Vi bestämmer så. Det här är något jag valt som känns rätt. Jag har valt.

Jag och min syster

Målar på en tavla där jag utgår från ett gammalt fotografi som föreställer mig och min syster på ett badställe i Småland. Det var något speciellt med det fotot. Det är lite suddigt. Färgerna är 70-tal. Vattnet och himlen har samma vita färg. Jag försöker jobba med ytor och hudens olika färger.

Jag och  min syster, Maja 2014

I målarens öga

Det är så kul att måla med oljefärger. Frihet att kunna uttrycka sig på det sättet. Färger och former växer fram om man slår på syncentrum i hjärnan istället för minnet av hur motivet "brukar" se ut. Man måste öppna ögonen och verkligen se vad som är framför en eller på den bild man vill måla. Hjärnan lurar en annars att ta genvägar och gå efter det man tror att man ser. Det man har skrivit in i sitt arkiv. I verkligheten ser det inte ut så. Hjärnan förenklar. Det är spännande att gå på former och färger man ser och förstärka kontrasterna. Göra det ljusa riktigt ljust och det mörka riktigt mörkt.

Jag får en idé jag vill måla, utforska för att se hur det blir. Jag har sett något och vill göra en målning av det. Jag vet inte hur det kommer bli eller hur exakt jag vill att det ska se ut när det är klart. Vet bara vilken känsla jag vill fånga, vilket uttryck jag vill att tavlan ska ha. Om jag hade mer tid skulle jag utforska mycket mer, gärna varje dag.

När jag vaknar om mornarna tänker jag ofta att jag skulle vilja få promenera till min egna ateljé och måla. Det skulle inte behöva vara ett stort rum. Det kunde gärna vara ett rum i ett hus jag delade med många andra som höll på med samma sak. Det skulle vara ett gemensamt kök där som man kunde samtala över en kopp kaffe. Det skulle kunna finnas ett stort ateljérum som man delade för projekt eller när man vill göra saker gemensamt. I mitt egna rum skulle det finnas stafflier, målargrejer, ett skrivbord, dator, bilder med inspiration på väggarna, musik och radio att lyssna på, en skön fåtölj eller soffa med bord, böcker att bläddra i, bra ljus... En egen skaparverkstad.

I ögonvrån dansar själen

Du gör livet så lätt och svårt

Känslorna stormar i vinden, 

lägger sig till ro

Din hud är siden under mina händer

I ögonvrån dansar själen

Maja

Do not go gentle...

Do not go gentle into that good night

Dylan Thomas, 1914-1953

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,

Because their words had forked no lightning they

Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright

Their frail deeds might have danced in a green bay,

Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,

And learn, too late, they grieved it on its way,

Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight

Blind eyes could blaze like meteors and be gay,

Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,

Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.

Do not go gentle into that good night.

Rage, rage against the dying of the light.

Shaun Tan

Tropiska nätter

Det är tropiska nätter här nu. Över 20 grader varmt dygnet runt. Det kan väl vara det ibland i Sverige, men vanligtvis inte såhär länge. Man vänjer sig och ändå inte. Värmen slår emot en när man går ut, trots att det är så varmt inomhus.

Såna nätter får mig att fantisera om svunna dagar. Bilder jag har från gamla filmer som utspelar sig i fjärran länder under andra tider av kolonialism, i spåren efter imperiet. Iste på en flodbåt i Indokina. Dekadens och lyx blandat med annat. Det okända omkring. Allt det de lärde sig som rätt blir fel applicerat här. Ändå en vägran att se sanningen. Dra upp nationsgränser med linjal på kartan. Dela upp världen mellan sig som att det går att dra en linje mitt i djungeln, mitt i öknen hos folk de aldrig talat med. I en värld vi visste inget om ritade vi om och skilde människor åt. Ibland i bästa välmening. Oftast för vinnings skull.

Musik i natten svävande i vågor in genom ett öppet fönster. Myggnät runt sängarna. Varm fuktig luft om natten. Syrsor som ljuder över ängarna. Träden som ruskar på sig i vinden. En bit av Europa har placerats i ett fjärran land där det inte hör hemma. Blir hemma på ett annat sätt. Gin och tonic i ett glas i en bar någonstans. Rasar kriget därute? Är förändringens vind på väg? Är världen - vår värld - på väg att gå under? Kommer Apokalypsen hit till oss?

En bit av Frankrike på en djungelplantage vid en flod på gränsen till Kambodja. En bit av det brittiska imperiet i teplantager i Assam, Indien. Det brittiska imperiet - The empire where the sun never sets. Världsomspännande. Opiumkrig? Vilket krig pågår därute? Är vi på kollisionskurs med verkligheten? En smältdegel av språk, religion och kultur blev det.

Natten är lång när man ligger vaken. Trygg är den när man kan vila i den.

Leva livet

Hur ska man leva? Jag tänker att jag vill följa mitt hjärta och mina ideal. Jag vill kunna leva med mig själv. Den längsta relationen man har i livet är med sig själv. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och känna att jag har försökt mitt bästa, gjort mitt bästa för att vara en bra person. Ibland går det inte ihop att vara bra för sig själv och andra. Saker händer hela tiden som man inte kan förutse. Ibland ställs man inför svåra val. Det är de valen som gör skillnaden antar jag, som avgör om jag vågar vara en sån person som jag vill vara. En som lever enligt sina egna ideal, inte gömmer sig och sviker sig själv eller andra. Om man inte gör ett val så är det också ett val. Att bara stanna i något, förneka och handla som att man inte är i den situation man är i, låtsas inför sig själv och andra, leva vid sidan om det riktiga livet. Det känns som att kasta bort livet. Jag vill hålla huvudet högt och försöka leva livet på riktigt.

"Footpath, Fifth Avenue", 2004, Shaun Tan

Det finns andra perspektiv på att vara den person man vill vara. Försöka att inte ödsla tid på att tänka negativa tankar. Rikta sin energi mot sånt som ger mer tillbaka om det går. Det är inte så lätt som det låter. För det låter så självklart när man är ung. Ju längre tiden går så ser man på ett annat sätt på livet. Man ser det som blev och det som inte blev. Det som inte kommer bli. Man har gjort vissa val och saker har hänt som man måste försonas med. Det är svårt att bryta mönster man växt upp med och vant sig vid. Vissa saker kommer automatiskt. Vill ändå tro att det går att tänka mer kreativt och framåt så att man får med sig energin. Det ger en positiv känsla i kroppen.

Jag vill inte tycka synd om mig själv eller andra. Jag vill förstå. Det finns oftast vägar till något bra och bättre. Det går att förändra saker. Jag tror inte på att försöka förändra andra. Det varken vill eller kan jag, men jag har väntat på förändring, väntat på att insikter ska komma, att förståelse ska växa och ögon öppnas. Tillslut har jag ibland gett upp och insett att det här kommer inte förändras. Insett att mitt liv inte bara kan vara att vänta. Jag vill ju leva. Jag vill vara en som accepterar andra och mig själv som jag är.

Det kan vara en befrielse att bara tänka att nu är det såhär om en situation. Det är inte rättvist, men det är såhär och det är ok. Det är faktiskt inte så dåligt egentligen. Livet är också det här och jag har hanterat det ganska bra trots allt. Jag har gjort så gott jag kunde.

Somriga sommarens sorg

Somriga sommar du kommer med sorgliga budskap. I lust och fägring stor. Riktigt varmt och somrigt är det inte ännu. Du är ändå här. Det är en paradox när döden inträffar mitt i blomstertiden. Jag träffas en regnig dag av besked att någon givit upp och tagit sitt liv. Någon från länge sen. Någon som kämpat länge. Det blev för mycket, orken och hoppet tog slut. Jag tänker att det är en sjukdom som kan vara dödlig. Det är inte vad någon vill. Det är en sjukdom inte ett svek. Jag kan varken döma eller helt förstå. Jo jag tror jag kan förstå att det kan bli så ensamt och hopplöst, men det är inte sanningen som känns så. Det är det sjuka. Det är en svår kamp att vinna. Kräver all din energi.

Det finns inga hjältar. Bara vi vanliga människor. Ibland i guda-och hjältegestalt. Ibland lyser vi som solen. Ibland kan vi blända stjärnorna. Sen kommer de regniga dagarna. Mulen himmel över oss, kanske inom oss.

Inom oss, inom oss är vi alltid tillsammans och ensamma på en och samma gång.

Himlen över oss. Täcket med stjärnor. Det finns inget hotfullt längre. Bara dina fridfulla andetag.

I väntan på vadå?

I väntan på något. I väntan på vadå? Lusten till livet finns här. Levande livet är alldeles nära. Jag andas, jag gråter, jag skrattar, jag darrar av rädsla och alla känsliga känslor jag bär på. Jag är här. Det är bara att leva, göra, skapa och leva. Det är när jag väntar som livet stannar. Väntar på andra, på att något ska ändras, något ska bli annorlunda, kanske bättre. Det är då det stannar till och börjar gräva sig ner till något mörker, fallande handlöst mot en okänd botten. När jag handlar, när jag gör, är jag stark. När jag stängs in av hänsyn till andra, rädsla, oro eller vad det nu är, det är då jag fastnar i en väntan. Det går att vända det och tänka från ett helt annat håll. Det är bara så långt borta när man fastnat.

Just nu en skön känsla av att jag klarar av saker. Jag hanterar det som kommer i min väg. Visst finns det saker som kan hända, hemska jobbiga saker, men vad hjälper det att jag tänker på det även när jag är glad? Just här och nu känns det skönt och jag har tillförsikt. Det finns massor jag vill göra. Det finns massor av liv att leva.

Inspiration Lykke Li

När jag såg skivomslaget till Lykke Lis senaste skiva "No rest for the wicked" blev jag fascinerad. Ansiktsdragen är så rena. Det är något antikt över henne. Hon utstrålar något svårfångat kanske mystiskt. Det är inte en naturlig pose men bilden uttrycker något äkta ändå. Det finns en smärta där och en stolthet.

Min tavla nedan är inspirerad av Lykke Lis skivomslag. Inte riktigt klar än tror jag. Vet inte hur den kommer bli tillslut. Jag lyssnade på hennes musik när jag målade. Det är ett hjärta som blöder, ensamhet, styrka, livets skönhet och sorg. Jag började med en svartmålad duk och skissade fram ljuset. Tycker om att jobba så. Man blir inte lika återhållen som om man målar på en vit duk. Har tidigare testat det med kol och att sudda fram ljuset. Jag använde kol nu med för att få det svarta svartare. Tycker om att använda palettkniven och bre på färg. Det blir en härlig effekt.

När bilderna är såhär bredvid varandra så ser jag många detaljer att göra om. Tycker ändå om känslan i bilden som den är just nu. 

The Book-Cadillac Hotel

Såg ett foto av Emil Heilborn för ett tag sen som inspirerade mig. Det föreställde The Book-Cadillac Hotel i Detroit, Michigan. Det är taget ca 1925 och var då det högsta hotellet i världen med 30 våningar. Högst upp på byggnaden fanns The Detroit Free Press broadcasting station.

Jag kände bara att jag ville måla av det. Eftersom det är ett svart-vitt fotografi så använde jag först en gråskala, men sen kom färgerna in och det blev mer rätt. Tycker det är häftigt med amerikanska stadsmiljöer ifrån början av 1900-talet med skyskrapor och drömmar om en ny tid. 

Här är en bild på tavlan som den ser ut nu. Vet inte om jag är klar än. Tror jag kommer jobba lite mer på den. Det är kul att man inte vet hur det kommer bli från början. Det är svårt att måla i olja, men också väldigt kul. Jag har letat efter fler bilder av motivet från 20-talet och senare och hittat ganska många. På en del från samma tid ser man mer tydligt reklamskyltarna och omgivningen. 

Högkänslig?

Kanske måste jag tillslut komma ut som högkänslig. Börjar mer och mer tro att jag har ett sånt personlighetsdrag, fast inte den introverta sorten. Bara en sån som lätt blir påverad av saker omkring mig och funderar väldigt mycket på hur människor och saker fungerar. Varför det blir som det blir. Analyserar och analyserar. Grubblar och ältar på. Förutser hur det ska gå innan det verkligen händer. Sen när det visar sig att man har rätt och inte bara var en pessimist så kan man inte gärna säga "vad var det jag sa?" och liksom sparka på den som redan ligger.

Det finns ingen poäng med att vara efterklok och ha ångerkänslor om man inte lär sig av sina misstag och utvecklas. Ska man bara fortsätta att göra om samma misstag om och om igen för att det av någon anledning inte går att ändra på nåt så är det en väldig belastning att se vad som kommer hända i förväg utan att kunna påverka. Om man dessutom tycker väldigt illa om att göra misstag så blir det som att köra rakt in i en vägg när de andra lugnt säger till en att det inte finns nån vägg. Nä ok, det finns ingen vägg. Jag slutar fundera på det sätt som är naturligt och accepterar att vi kommer köra in i väggen i full fart. Det var ju vad vi kom överens om eller? Sen när man är 50 meter från väggen börjar andra skrika. Jag förstår ingenting. Ni visste väl om att det var såhär det skulle gå när ni accelererade och jag såg väggen komma? Ni läste väl kartan? Ni minns väl hur det var förra gången? Ok inte, då kraschar vi tillsammans.

Det är väldigt svårt att förklara det här för andra som inte fungerar så. För mig är det jag säger en verklighet inte bara en kritik eller negativitet. Om man tycker att det är jobbigt att misslyckas så gör man allt för att undvika det. Om man ber en sån person att bara köra på rakt åt fanders, så begär man ganska mycket. Det innebär en enorm anspänning ibland. Sen är det väl olika vad vi menar med att misslyckas. Jag kan sällan känna mig riktigt nöjd om jag inte levererat det jag lovat ungefär på den tid jag sagt. Jag har kanske lite för höga ambitioner?

Jag tror ju också att folk har tänkt igenom sina handlingar och ord någorlunda och att om de går på som ångvältar så ska de förstå det. Att de har nån slags genomtänkt agenda. Det är ju inte så, men på något sätt så faller jag ofta tillbaka i tankar på att folk begriper vad de håller på med. Och om de gör det, vad menar de då? Sen vet jag ju att jag knappt förstår mig själv, men jag försöker i alla fall.

Jo, jag översvämmas av känslor och jag upplever dem väldigt intensivt. Det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och ofta på dan. Jag kanske är neurotisk ibland, men inte är det lätt att hålla sig själv i tyglarna. Jag rycks med alldeles för lätt. Jag kan bli otroligt lycklig också och vissa stunder flyger jag, ibland på riktigt i drömmarna om natten (ja på riktigt). Jag kan känna mig berusad av livet och nästan pillrig i hela kroppen bara av känslor. Jag trodde att det var så för alla. Visst har jag märkt att en del människor är rätt så jämna i humöret medan jag åker upp och ner. Och det verkar lite tristare att inte kunna bubbla sin egen skumpa och att man måste ta till annat för att flyga. Det verkar å andra sidan oerhört skönt att kunna koppla bort känslorna ibland om man nu kan det.

Hela den här HSP (Highly Sensitive Personality) idén kan förstås vara bullshit. Det går mycket trender i det här. Fast vi vet att det finns olika personlighetstyper. Varför inte också högkänslighet? Jag tycker att vissa saker stämmer, men kanske är jag bara en känslig person?

Lars Lerin

Tack Lars Lerin för all inspiration och ljus du sprider omkring dig som människa och konstnär. Jag lyssnade på ditt sommarprat nyligen och det fyllde mig med många känslor. Alla dina anekdoter och din kamp för att nå någon slags harmoni i livet beskriver du ofta på ett halsbrytande och underhållande vis. Helt plötsligt överrumplades jag av sorg när du berättade om din barndomsvän som rodde ut på en sjö och aldrig mer kom tillbaka.

Varför kan inte alla människor få respekteras som de är när de inte gör någon illa utan bara försöker leva och vara sig själva? Vad är det hos människor som gör att de fylls av rädsla och ilska mot andra på så sätt att de gör andra illa? Rädsla och ilska har vi väl alla inom oss. Det är bara att acceptera att vi människor har fördomar och behöver kategorisera för att kunna hantera allt vi registrerar omkring oss, men vi måste inte agera på dessa fördomar och vi måste inte leva ut vår ilska på andra.

Dina målningar är fantastiska och särskilt hur du använder mörker och ljus. Jag såg ett reportage hemma hos dig där du visade en målning du höll på med. Jag blev förvånad när du berättade att motivet var den övergivna ön i Japan. Den heter Hashima och var bebodd mellan 1887 och 1974 av kolgruvearbetare och deras familjer. Jag har sett bilder på den förut och tänkt att det är ett häftigt motiv. Ön är totalt övergiven sedan 1974 när gruvan lades ned. Jag hittar inte din målning på nätet. Här är ett foto av ön.

Shaun Tan

Det pågår just nu en utställning med Shaun Tans originalillustrationer på Bror Hjorths hus i Uppsala (5/4-1/6). Shaun Tan är en fascinerande konstnär och barnboksillustratör. Jag tycker om färgerna och omsorgen om alla detaljer.

Idag (onsdag 7/5) har ytterligare en utställning med Shaun Tans verk vernissage på Stadsbiblioteket. Utställningen heter "Shaun Tan - Bröderna Grimms sagor" och visar konstnärens bilder till en nyutgåva av Bröderna Grimms sagor.

Du öppnar världar, titthål till minnen och fantasier, drömmar som lösts upp i dimmor träder fram ur hörnen. Vi är lika gamla och jag känner en samhörighet genom din konst. Tillhörighet och utanförskap lever sida vid sida.

Outsider

Jag har varit själv många gånger i mitt liv, särskilt som barn. Kommit till nya platser. Jag har flyttat vidare från dessa platser. Jag ifrågasatte inte att det var så. Som barn var det bara så. En slags trygghet i att det hela tiden förändrades. Allt förändrades utom min familj. Ofta välkomnade jag förändringen när den kom. Vidare vidare på nya äventyr. Jag ser inte tillbaka på min barndom med bitterhet. Den har format mig och är en del av mig. Om jag ska vara arg på det som varit, så slåss jag bara med mig själv. 

När jag var barn tänkte jag ibland; jag är den som kommer hit till denna nya plats och den som först kommer åka härifrån. De andra blir kvar, men inte jag. Jag hör hemma någon annanstans. Vet inte var, men inte här. Jag är ständigt på väg någonstans. På något sätt bär jag med mig det fortfarande. Ändå har jag bott i samma stad nu i snart 20 år. Fortfarande är jag den som inte rotar mig. Den här staden är hemma för mig, men inte på det sätt jag trodde det skulle vara. Hemmakänslan för mig finns i en plats som jag har många minnen från, men inget hem i längre. Om jag skulle komma hem nån gång, så vore det nog dit jag skulle komma, trots att det inte längre finns kvar som det var då.

Hemma ska man bära med sig sägs det. Tryggheten inuti och det där. Jag bär väl min trygghet med mig. Jag känner den inom mig om jag bara stannar upp en stund och ankrar mig. Fast det finns ändå något speciellt med vissa platser där man varit och där man upplevt saker. Dofter man känt. Lukten av frihet när man åkte hem sent en försommarnatt på cykeln. Nattens ljus och lukt som öppnar hela världen till möjligheter man känt en gång, för länge sen, och känner sen åter varje gång man förnimmer lukten och känslan igen.

Hemma finns inte?

Hörde just Torgny Lindgren säga på Lundströms bokradio att det inte finns nåt hemma efter språnget ut i världen som man gör nån gång i tonåren. Jaha då blev man av med den illusionen säger Marie Lundström.

Ja då förstår jag varför jag inte hittar hem så som det var en gång. Det finns inte nåt sånt hemma.

Jag tror jag letat efter ett hemma länge. Den känslan att höra hemma, att ha ett hem att komma hem till. Det har varit omedvetet, mer som en längtan kanske. Jag har nog inte sökt den inom mig lika mycket som runt omkring mig.

Tellus anropar

Ibland undrar jag om jag fötts i fel tid, fel dimension eller fel galax. Det är en känsla av motstånd, själens motstånd. Är det meningen att vi ska leva såhär? All den här jäkten, splittringen av medvetandet. Min hjärna är som en dator som processar och processar, men aldrig blir klar. Det finns för många fakta, omständigheter, hänsyn att ta in i beräkningarna. Ständiga beräkningar, overload, deadlock. Vilse i minnets vindlingar.

Ingen tystnad att vila i. Jag fyller den med ny information. Livet är för kort. Det är för mycket att ta in. Och jag vill ta till vara tiden. Tiden som ständigt går. Vill nå insikt, vishet genom kunskap, erfarenheter, samla i min minnesbank. Glömmer bort annat, som sorteras undan ogenomtänkt. En hylla för det glömda, överlastad och den faller sönder. I bitar. 

Leta, söka efter sanningar, empati, inlevelse, lyckorus, glädje. Var bor godheten, visheten? Vem är lycklig här? Bor lyckan i dumheten? Det korta minnet? Överlever pessimisten fastän olycklig i sinnet? Är den lycklig som skapar luftslott, gömmer sig i lögnens lättnad? Vem har alla svaren?

Jag är väl i min egen tid, egna dimension, egna galax. En besökare från yttre rymden, på planeten jorden. I rymden. Vi far fram i 107 000 km/h runt solen. Det är en väldig stress. Ändå håller vi tidtabellen rätt bra år från år. Är det meningen att vi ska veta allt det här om oss själva? Är vi gjorda för det? Är det meningen att min hjärna ska associera i 107 000 km/h? 

Mörkt med Rust

Det är nåt med det här livet som är så mörkt, så otröstligt ensamt. Det tog slut. Det tar slut. Det kommer att ta slut. Hur kan man finna ro i det? Hur kan någon finna ro i livets villkor? Jag vet man måste. Inuti mig finns den där Rust i True detective, som krasst blickar ut på världen, inte fullt så cynisk men ibland ganska nära. Fylld av kravet på mig själv att ta konsekvenserna av mitt handlande. De där historierna vi berättar för oss själva för att överleva, hur funkar dom? Jag har för få såna historier. Det enda jag har är en tröströst som säger att det kommer bli bra. Vet inte att jag tror henne. Jag tror på Rust och på hur allt går åt helvete. Jag är färgad av sorgen. Lever en sorg fortfarande. Det är fortfarande ofattbart för mig ibland att jag ska leva såhär resten av mitt liv. Att jag inte ska ha mina barn hela tiden hos mig. Vad ska man göra när man känner så? Finns det giltiga historier som fixar det? Kan man ljuga för sig själv? Ska man ödsla sitt liv på det? Andra kanske tror att det är lätt för att man lever sitt nya liv och gör saker som man inte gjorde förr, ute och roar sig och har det bra utan någon ånger. Visst finns det glädje och lättnad, att leva som man valt att leva, men inte fan är det som man ville leva. Kom inte och säg det. Man har vissa val man kan göra, men man får alltid ta konsekvenserna och det blir inte som man tänkt sig och ville. Utifrån ser det annorlunda ut. Man tror på myten som folk bygger upp om sig själva. Historien om självet som manglas ut på sociala medier.

"To realize that all your life—you know, all your love, all your hate, all your memory, all your pain—it was all the same thing. It was all the same dream. A dream that you had inside a locked room. A dream about being a person. And like a lot of dreams there's a monster at the end of it."

Rust Cohle True Detective

Labyrinter

Det går upp och det går ner. Jag kommer lite framåt och lite bakåt. Jag ser utsikten från en topp jag aldrig bestigit. Jag faller. Stirrar ner i avgrunden igen. Jag är klok. Jag tappar omdömet, använder min tankeförmåga till att leta i labyrinter. Vägen ut är framför mig, men jag ser åt ett annat håll. Jag stirrar ner i djupen, i avgrunden, som om jag aldrig varit här förut, som om allt är nytt igen. Varför känner jag inte igen mig? Varför följer jag inte brödsmulorna hem igen? Jag försöker resa mig upp, stå över alla futtigheter, vara en klok människa. Biter ihop och kommer igen som man ska. Något tröttsamt. Fortfarande lika otäckt, som en mardröm man drömt många gånger förut. Man vet vad som kommer hända, men ändå så rädd.

Hitta självförtroendet. Självet och tron. Tron i självet. Vad nu det är? Var sitter det? Hur ser det ut? Hur ska det kännas att hitta det? Det är som ett tankeexperiment. Helt plötsligt är det där. Tron på mig, på livet. Vart försvann det nyss? Vad var det som skymde sikten? Alla dessa tankar. Alla dessa dagar. All tid jag slängt bort på det. Även det är att vara människa. Skapa mening och hitta lusten. Hitta tron på något. Meningen med allt det här.

En egen hörna

Ibland vilse
ibland på stigen
ingen rak väg
irrande runt i sidospår
/dikt av mig

Jag köpte en anteckningsbok idag. En liten att ha i väskan för tankar som bara behöver formuleras direkt. Det står Field notes på den och en teckning av en konformad snäcka finns på framsidan. Jag tänker mig en expedition, en forskningsresa över havet till främmande länder. En loggbok att skriva varje dags händelser i. Jag är på en resa. Omgiven av pennor och papper. Ständigt tänkande, skrivande och tecknande. Trösterikt för själen att ha en sådan liten anteckningsbok.

Ibland blir jag så trött på den här världen med alla sina måsten och vardag. Sen ser jag hur många har det svårt och tvivlar på mitt eget omdöme. Är jag ändå inte rätt värdelös som inte kommer vidare? Varför har jag inte satsat på det jag älskar att göra? Är jag rädd? Ja rädd är jag väl på sätt och vis. Mest är jag förnuftig, dvs realistisk och kanske i somligas ögon pessimistisk. Jag tänkte att jag skulle kunna ägna mig åt det jag tycker om också, kunna kombinera förnuft och känsla. Vet inte om det är så lätt att göra. Man kan det självklart. Det finns stordåd att utföra och det utförs varje dag. Man kan såklart göra det helt själv. Det är väl det jag försöker göra.

Mitt uppdrag till mig själv är att fylla mitt liv, dvs min lägenhet, med det jag tycker om. När jag kommer dit ska jag känna mig helt hemma. Jag ser min hörna med bordsstaffliet, penslar och färger. Hörnan är vid ett litet fönster med en pelargon i vardagsrummet. A room of one's own. Inte ett rum, men en hörna och det är ju min lägenhet. Det är mina drömmar. Det är mitt liv jag lever äntligen. I min lägenhet är det mina och barnens önskningar som styr. Där ska det vara magi.

“Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.”
― W.B. Yeats, The Wind Among the Reeds 1899

Målarens trädgård

Målar och målar. Kom äntligen igång efter målarkursen i höstas. Tecknandet och målandet ger fokus och ett slags lugn. Något att återkomma till och jobba med, som blir ett synligt resultat vad än det är. Något eget som står för sig själv, där jag själv bestämmer nivån och ambitionen. Jag känner det som att jag befinner mig i ett ständigt lärande, att inget är fel där. Jag vill utforska nya saker. Ger mig själv uppdrag. Om man ska bli bättre måste man öva och öva. Det är ett hantverk i grunden. Man måste ha visionerna och drivet men det är mycket hantverk också. Sen kan man förstås bryta mot allt. Det finns inga regler att hålla sig innanför när man ska hitta sitt eget uttryck, men först vill jag utforska gränserna samtidigt med visionerna.

Kan jag det här? Hur kommer resultatet bli? Jag ser inte vägen framför mig när jag tar mig an uppgiften. Jag ser en känsla jag vill åstadkomma, men ingen klar bild. Det är skönt att jobba så.

Philip you made a difference

Philip Seymour Hoffman, vad var det som hände? Du skulle ju leva länge än. Ge oss fantastiska skådespelarprestationer i otaliga filmer och pjäser åren framför oss. Du skulle hinna spela många missförstådda, roliga och annorlunda äldre och äldre män. Vandra fram till fler utmärkelser kanske ännu vitare i håret och mer härjad. Du berörde mer än vanligt. Det känns som att jag träffat dig nästan. Du var så levande. Du lyfte förväntningarna. Mitt i allt bling-bling och yta var du på riktigt.

Det känns så sorgligt att du förlorade kampen om livet, för jag tror inte att du verkligen ville det här. Nu finns inga fler morgondagar. Någonting brast och tog slut alldeles för tidigt. Jag sörjer att livet är hårt, att pressen och ångesten blir så stora att de tar över. Jag vet inte om det var så för dig. Jag bara tänker att det kan ha varit så. För jag har känt andetagen flåsande i nacken. Självföraktet som tar över och blir en enda utväg, bort från smärtan av att leva. Livet kan vara ett jävla lidande och fyllas av ett stort svart mörker som man inte hittar ur. Jag önskar så att du haft en vän där. Någon som kunde sagt något, öppnat ett fönster och släppt in ljuset. Jag önskar att livet inte ska behöva vara så illa för någon att man vill bedöva sig med heroin, släppa taget om verkligheten, och bara få vila ifrån allt.

"Acting is so difficult for me that, unless the work is of a certain stature in my mind, unless I reach the expectations I have of myself, I'm unhappy. Then it's a miserable existence. I'm putting a piece of myself out there. If it doesn't do anything, I feel so ashamed. I'm afraid I'll be the kind of actor who thought he would make a difference and didn't. Right now, though, I feel like I made a little bit of difference."
Philip Seymour Hoffman (imdb quotes)

Yes, Philip you made a difference.

Drömmare i tiden

Ja, ok, jag är en drömmare. Jag kommer nog aldrig växa upp på det sättet. Delad itu av ansvarskännande och drömmar. Måsten och önskningar. Föreställningen om hur man borde och måste vara för att överleva och stå ut med sig själv och drömmen om hur man skulle vilja vara, vad man skulle vilja göra. I mitten tiden som går. Den bara går och går, ibland en befrielse, ibland obarmhärtigt. Hela tiden hängande över oss som påminnelse om att vi måste ta till vara tiden vi får här på jorden.

Hur tar man till vara tiden? Det måste väl vara att försöka må så bra man kan, vara lycklig? Men inget liv är lyckligt jämt. Hur tar man till vara tiden? Det beror ju så mycket på omständigheterna. När man är ung och obunden tänker man att man vill hinna resa och upptäcka världen innan alla måsten kommer ikapp. När man är vuxen med alla måsten försöker man allt man kan använda mindfulness och allt möjligt för att stanna upp och vara närvarande i stunden, så att inte alla stunder bara flyger förbi utan att man märker att det är livet.

Jag vill ta till vara genom att inte jämt skjuta upp sånt jag längtar efter att göra eller sånt jag mår bra av att göra. Även om det är lite motstånd innan man kommer igång så vill jag kontinuerligt komma förbi motståndet och göra, så blir det lättare tillslut och jag får en vana att ta till vara det viktiga i livet. Det är väl då man lever sitt eget liv också och inte bara är andra till lags? Man läser så mycket om hur vi moderna människor är så egoistiska och gör det vi själva vill bara, men det stämmer inte alls för mig. Jag har snarare varit tvärtom att jag lätt ger upp mina egna drömmar för allt man måste och för att jag tror att andra vill det kanske. Det är då man kan bli bitter om man ger upp hela sig och tror att det är för andras skull, men det är ett val.

Det där att vara vuxen, att fatta beslut och ta konsekvenserna. Vad tufft det är ibland. Det är inte som att man får en medalj för det. Ibland snarare helt tvärtom och det kan vara konsekvensen. Jag vill kunna respektera mig själv och då måste jag ta konsekvenserna av mitt handlande, inte smita undan och skylla ifrån mig. Jag ska förstås inte ta på mig hela situationen själv för det är nån slags kvarleva från min barndom. Jag kan bara ta på mig ansvaret för min egen del och sen får man ju försöka att behandla sig själv anständigt så som man skulle behandla en vän. Inte bara vara självkritisk och fördöma sig själv för de misstag man gör. Man måste göra misstag för att komma någon vart.

Jag är en sån person som till och med behöver träna på att göra misstag, kanske göra misstag med flit ett tag för att börja acceptera att det är ok. Jag har börjat slappna av mer med det, men jag vill verkligen att det jag gör ska vara riktigt bra. På vissa områden har jag fått bättre självförtroende och vet att det blir bra om jag jobbar på och tror på min egen förmåga. Jag vet på nåt vis att det jag kan duger och det är fantastiskt skönt att känna. Jag vet att jag har nåt eget, en egen stil eller eget uttryck, som jag ska fokusera på istället för att jämföra mig med andra eller kritisera. Släppa lös skapandet och bara köra på utan censur och invändningar. Det finns ett värde i själva skapandet. Slutprodukten är inte målet. Vägen dit är det som ger mig lycka. Att få hålla på med det jag tycker om. Tänk vad härligt det vore.

Jag lyssnade på ett radioprogram om Woody Allen. Han är otroligt snabb och har alltid en one-liner att dra till med.

Några citat
"80% of success is showing up."
"My relationship with death remains the same - I'm strongly against it,
All I can do is wait for it."
"It figures you’ve got to hate yourself if you’ve got any integrity at all."

Ögonblick

Jag minns ditt hår innan bröllopet
Du bad mig om hjälp
Jag kommer aldrig glömma det
Jag bär det inuti som ett smycke
Jag minns din fråga om Island
Och mitt starka Ja
Jag minns hur du kämpade för att nå i mål
Alla måsten och krav på hög inom dig
Jag minns hur våra relationer gick i kras efter det
Vi kom ur det på andra sidan lite äldre lite yngre
Jag minns din glädje när jag sa
Att jag väntade barn
Jag minns nu så tydligt hur du finns där
Bredvid mig när mitt hela liv skälvde
Jag minns dig Ylva
Glöm aldrig det

/Maja

Ett moln i byxor

Återupptäcker fantastiska Majakovskijs Ett moln i byxor. Vilken poet han var. Så vackert och fult livet är samtidigt i hans dikt. Han målar upp den storslagna kärleken och ställer den mot den patetiska förlusten av kärlek. Krälar i självförakt för att sedan trotsigt brösta upp sig. Desperation och hybris om vartannat. Aldrig likgiltighet. Aldrig lagom.

Vladimir Majakovskij - utdrag ur Ett moln i byxor
...
Här en fråga,
allsmäktige Gud:
Du har gett oss två händer
och satt ett huvud på vår kropp
- varför hindrar du oss då att
kyssas och kyssas och kyssas?
Varför finns det inte kärlek utan plåga?
Hur kunde jag tro på din allmakt,
lilla struntgud!
Akta dig, jag böjer mig ned
och drar upp en skomakarkniv
ur stövelskaftet.
Återvänd till ditt paradisliv,

bevingade
smickersmorda
uppkomling!
Res dig i skräck,
i en virvel av fjädrar!
Jag tänker sprätta upp dig
härifrån och till Alaska!
Släpp in mig!
Du kan inte hejda mig!
Jag må ha rätt eller fel,
fogar mig gör jag aldrig.
Titta: åter en blodröd massaker
i den myllrande stjärnhopen.
Hejsan!
Du däruppe!
Av med hatten!
Jag är på väg!
Ropen
klingar ödsligt
i den stjärnstungna natten.

Universum sover
med jätteörat på tassarna.

Sagor för en late bloomer

Jag har en oförlöst saga inuti, eller kanske flera. Det dyker upp bilder från dem, som drömmar eller glimtar av händelser i ett större sammanhang. Är det såhär det funkar när en berättelse blir till? Är det så en historia kan skapas om man tar den på allvar och har lite självdiciplin? Hur ska man få tid och ork att ta tillvara sådant när man är, som jag, mitt i livet med arbete, lån, barn och ansvar för sig själv på ett annat sätt än i 20-årsåldern?

Fast jag kunde inte ta tillvara på det tidigare. Jag är väl en självkritisk late bloomer och då tar det lite tid att bli redo. Late bloomers - kanske ett tänkbart gruppnamn? I alla fall har jag inte haft det självförtroende och de insikter jag tror jag behöver tidigare. Vet inte om jag har det nu, men det känns mer rätt nu. Trots allt ansvar nu så har vissa pusselbitar fallit på plats. Jag behöver inte fundera eller ha ångest över hur jag ska försörja mig som när jag var i 20-nånting.

Sluta drömma - Börja leva

Jag såg en inspirerande film nyligen - The Secret Life of Walter Mitty. Den gjorde mig uppåt över allt vackert som människor kan göra och lägga ner så mycket tid på. Fantasins styrka. Konstens roll i våra liv. Hur den lyfter livet och ger ett annat perspektiv. Vänder på allt och gör det komplicerade enkelt för en kort stund av magi. Filmens budskap - sluta drömma, börja leva - är fint, men livets möjligheter föds väl i drömmarna? Om vi inte hade våra drömmar och vår fantasi hur tråkigt ödsligt skulle livet inte vara då? Vi ska inte avstå från att förverkliga våra drömmar, men inte heller sluta drömma vitt och brett om vad som helst. Inte sätta gränser heller i fantasin. För då sätter vi gränser för livet.

Filmen var estetiskt vacker, men även rent mänskligt. Livet blir sällan som vi tänkt oss. Det finns ändå ett vackert liv. Vi kan skapa det liv vi vill leva utifrån de förutsättningar som finns. Om vi får chansen. Om vi ger oss själva chansen och om vi har förutsättningarna i de omständigheter vi befinner oss. Om våra mänskliga rättigheter är värnade.

Det finns något stort i det lilla. Att vi alla bär en historia inom oss. Inte bara de upphöjda ledarna och hjältarna som vi skapar myter kring. Vi alla har en historia att berätta fylld av glädje, sorg och längtan. Vi alla har ett liv att leva och ett liv att ta till vara. Vi kan alla vara hjältar i vårt eget liv. Genom livet har fantasin hjälpt mig. Den stänger inte inne när livet känns jobbigt och svårt. Fantasin kan befria en kvävd själ och låta den växa. Se på alla möjligheter och tända ett hopp om något bättre. Människor kan omvandla sina svårigheter till konst genom fantasi och kreativitet.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det känns skönt med ett nytt år. Ljuset kommer tillbaka. Våren och sommaren framför oss. Ett vitt blad att skriva på. Det känns fint att man lär sig hela livet om man vill. Att man kan vara nyfiken när man är 90 år. Att det aldrig är för sent. Man behöver inte tänka att man är för ung eller gammal för nåt. Att pröva nya saker utmanar och gör att man utvecklas.

Vad är det som gör att man trivs på jobbet? Att man känner sig bekräftad kanske? Att man ser nån mening i det man gör och får ett gensvar? Att man har möjlighet att påverka sin arbetssituation? Många faktorer säkert. Jag har läst att det är viktigt att målen är tydliga för alla och att man känner att ens arbete bidrar till att uppnå målen. Regelbundna möten? Det är nog viktigt att företag avsätter tid för tillfällen då man umgås utanför kontoret och lyfter större frågor än det vardagliga.

Kollegerna spelar förstås stor roll. Om man stöttar och backar upp varandra, samarbetar och har en gruppkänsla. Konkurrens mellan kolleger är komplicerat. Man kanske inte ens är medveten om att det är det som ställer till det, men det är svårt att stötta och samarbeta om man ser arbetskamrater som hot. Då håller man helst sin kunskap för sig själv och motarbetar. En del tycker kanske att det är sporrande med konkurrens, men jag upplever mest att arbetet blir ineffektivt och att det försvårar. Det är klart att det beror på vad man har för jobb, men tror ändå inte på konkurrens som motivation inom ett företag.

Mycket av det som påverkar om man trivs är svårt att definiera. Enligt Great Place To Work kan alla organisationer skapa en utmärkt arbetsplats byggd på:

• Trovärdighet – Tvåvägskommunikation/Kompetens/Konsekvens
• Respekt – Stöd/Professionell utveckling/Samverkan/Omsorg
• Rättvisa – Likvärdighet/Objektivitet/Rättvisa
• Stolthet – Det egna arbetet/Lagarbetet/Organisationen
• Kamratskap – Förtrolighet/Vänlighet/Gemenskap

Ja det var några stora ord att fundera på. Arbetslivet påverkar i alla fall stora delar av livet. Man är där så många timmar varje dag. Jag kommer nog undra hela livet vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan man aldrig tröttna på. Det ändrar sig en del över tid. Det skulle vara kul att gå på studiebesök på olika arbetsplatser och se hur det funkar. Annars har man inte så mycket att gå på. Studiebesök för vuxna! Dagens tema - Hur ser en vanlig arbetsdag ut för en hjärnkirurg?

Nu är det bara att bestämma sig. Ska man bli rockstjärna, konstnär eller globetrotter?
- Vadå, globetrotter är väl visst ett yrke?!

Ibland vänder det

Man kämpar på. Man känner igen sig. Känner igen kriget som rasar. Man känner igen och försöker, försöker vara en klokare människa. En visare ledare för alla dårarna inuti som skriker om alla tänk om. Och rädslan. Allra mest för sig själv. Vad finns inom mig? Det skrämmer mig. Det måste finnas lösningar om det finns problem, men drogerna då och alla genvägar? Varför kan inte de hjälpa mig? Det är obarmhärtigt jobbigt att vara såhär vuxen. Att inte tillåta sig att ta omvägen via en genväg. För att man vet bättre. Jag förstod aldrig hur vuxen man måste vara när man är vuxen. Att leva för andra, men i längden för sig själv. Att försöka låtsas leva ett litet tag i sänder tills man känner att det blivit ett liv igen, inte bara en krishantering. Ibland hjälper det att låtsas vara den man vill vara. Låtsas vara glad och social. Så konstigt. Allt man lärt sig om ärlighet och falskspel. Det känns falskt att spela och svårt när man går på knäna och tårarna väntar i kulisserna. Ibland vänder det. Om man bara står där i stormen. Om man bara utsätter sig för det jobbiga. Ibland vänder det utan att man märker det. Helt plötsligt sitter man där och ler inuti. Bara vara. I stunden. Känna livet inom sig. Ibland vänder det utan att man förstått hur. Solen gick upp bakom horisonten.

Nordiskt ljus

Stark sol idag. Reflekteras i snön. Jag ser bilder att måla i röken som stiger från huset mittemot. Bilder överallt. Världar som öppnas. Jag ser färger att fånga och förstärka i penseldrag, former att fånga i skisser på vitt papper. Foton som berättar en historia. Lite tid finns för sådant.

Fredag igen. Det blir ljusare. Månen var gigantisk imorse, full och alldeles matt gul. Åker omkring och slirar på gatorna. Halkbana i trafik. Det är känns nordiskt. Ljuset är fantastiskt. Stämningsfullt. Rök stiger från alla möjliga håll. Ser ut som heta källor. Heitur pottur som islänningarna säger.

Inte tänka - acceptera

Ibland är det bra att inte hinna tänka så mycket. Inte fundera, bara vara, vila lite i tillvaron. Det här var en alldeles utmärkt dag för det. Bara göra saker på listan.

Tänker ändå lite nu som avrundning av den här dagen på acceptans, att det verkar så enkelt, men är så svårt. Tankemönster är så invanda. Måste lära om. Installera om samma personlighet, fast nu med acceptans istället för utan. Bli någon som agerar utifrån läget, inte bestrider läget i sig. Läget är för det mesta tillfredsställande, men det finns kniviga situationer som man helst vill vara utan. Det finns jobbiga tankar och känslor man vill hålla ifrån sig. Detta är ett omöjligt projekt för ju mer man vill sluta tänka på något, desto mer tänker man på det. Vilken elak paradox. Istället ska man som i sagan göra tvärtom, bjuda in och acceptera den hemska tanken, så tröttnar den snart. Hemska tankar är när allt kommer omkring ganska tröga och lata. 

Det bor ett fladder i mitt bröst
Mina andetag förhäver sig
En fjäril har fastnat i min vänstra klaff
Mörkret sänker sig
En sträng som spänns
Så hårt så hårt vibrerar den
Nattfjäril du liknar mest en mal
Du tar mig på en resa neråt
Till bekanta trakter
Vägen dit
Gör att jag glömmer
Att jag varit här förut
/Maja