Återupptäcker fantastiska Majakovskijs Ett moln i byxor. Vilken poet han var. Så vackert och fult livet är samtidigt i hans dikt. Han målar upp den storslagna kärleken och ställer den mot den patetiska förlusten av kärlek. Krälar i självförakt för att sedan trotsigt brösta upp sig. Desperation och hybris om vartannat. Aldrig likgiltighet. Aldrig lagom.
Vladimir Majakovskij - utdrag ur Ett moln i byxor
...
Här en fråga,
allsmäktige Gud:
Du har gett oss två händer
och satt ett huvud på vår kropp
- varför hindrar du oss då att
kyssas och kyssas och kyssas?
Varför finns det inte kärlek utan plåga?
Hur kunde jag tro på din allmakt,
lilla struntgud!
Akta dig, jag böjer mig ned
och drar upp en skomakarkniv
ur stövelskaftet.
Återvänd till ditt paradisliv,
bevingade
smickersmorda
uppkomling!
Res dig i skräck,
i en virvel av fjädrar!
Jag tänker sprätta upp dig
härifrån och till Alaska!
Släpp in mig!
Du kan inte hejda mig!
Jag må ha rätt eller fel,
fogar mig gör jag aldrig.
Titta: åter en blodröd massaker
i den myllrande stjärnhopen.
Hejsan!
Du däruppe!
Av med hatten!
Jag är på väg!
Ropen
klingar ödsligt
i den stjärnstungna natten.
Universum sover
med jätteörat på tassarna.
