Jag har en oförlöst saga inuti, eller kanske flera. Det dyker upp bilder från dem, som drömmar eller glimtar av händelser i ett större sammanhang. Är det såhär det funkar när en berättelse blir till? Är det så en historia kan skapas om man tar den på allvar och har lite självdiciplin? Hur ska man få tid och ork att ta tillvara sådant när man är, som jag, mitt i livet med arbete, lån, barn och ansvar för sig själv på ett annat sätt än i 20-årsåldern?
Fast jag kunde inte ta tillvara på det tidigare. Jag är väl en självkritisk late bloomer och då tar det lite tid att bli redo. Late bloomers - kanske ett tänkbart gruppnamn? I alla fall har jag inte haft det självförtroende och de insikter jag tror jag behöver tidigare. Vet inte om jag har det nu, men det känns mer rätt nu. Trots allt ansvar nu så har vissa pusselbitar fallit på plats. Jag behöver inte fundera eller ha ångest över hur jag ska försörja mig som när jag var i 20-nånting.
