Sorgsnare dag

Idag, en sorgsnare dag. Annars skulle inte peppen behövas, självanalyserna, inåtvändningen och allt det andra. Ett sorgset där inne. Inte mer eller mindre än så. Vill inte vara någon annanstans. Inte i någon annans liv. Vill bara vara där jag är. Jag går upp, duschar, klär på mig min kostym och kommer till slut iväg.

Det har blivit kallt. Snön har bäddat in oss i bomull. Marken är hal där ute. Andra veckan i januari 2014. Jag längtar till att så små frön.

Havet
Vi går längs havet.
Fyrklövern.
Det hela som öppnat sig.
Vajar i vinden starkt sammanbundna.

Vi går längs havet.
Treenigheten.
Jag och de oskyldiga.

Jag går längs havet.
Mina fötter rötter som slitits ur marken.
En väg har bildats.
Min väg.

Morgondagen
Morgondagen är lätt, som en vind kan den bära högt. Morgondagen öppnar dörrar och läker såren inom oss. Morgondagen bär hoppets dagg. Hur illa det än är, även om det värsta vi kan tänka oss är en morgondag som innebär mer av det nuvarande närvarande lidandet, även då, finns en annan morgondag. En morgondag som bär på hoppet om en ljusare framtid. Vi måste bara leva en dag till, en stund i taget. Om inte för oss själva så för de omkring oss. De som skulle sörja oss. De vars barndom vi skulle beröva. De vi vill visa vägen framåt. Visa att man kan ta sig igenom sorger och kriser. Ta sig igenom, inte slås ner.

Hängslen

Nervändarna som dragits från sina fästen. Hänger där lösa. Mina hängslen utan hängen. Nu tappar jag byxorna så ofta. Jag håller dem uppe med ena handen. Försöker hålla barnen samtidigt med den andra. Det blir aldrig rättvist. Tre fingrar till en och två till den andra. De måste gå på samma sida nästan på varandra. Ständigt kivandes om den där handen och det orättvisa fingret.