Såg en dokumentär på svtplay om författaren Alice Walker. Den fick mig att minnas hur jag läste boken Purpurfärgen och såg filmen. Inser nu hur tidigt ute hon var och kontroversiell. Boken kom ut 1982. Det är mycket smärta och lidande. Jag tror jag minns språket fortfarande. Har för mig att det utvecklas allteftersom huvudpersonen Celie växer upp och lär sig mer och mer. Att det är präglat av hennes bakgrund. Hur kunde hon skriva om incest, familjevåld, könsroller och homosexualitet så självklart då? I dokumentären förstår man att hon mötte stort motstånd och kanske främst från det svarta samhället. Många ville nog helst att svarta skulle rätta sig i ledet för den stora frågan rasismen, inte lyfta på locket för andra missförhållanden.
Boken och filmen måste gjort avtryck i mig för jag minns vissa saker så väl. Hur självklart det var att Celie hade en relation med en annan kvinna Shug. Det var ju den enda som verkligen såg henne på riktigt, och som förstod henne. Jag tyckte det var så skönt att hon skrev om svåra saker som incest så öppet, och att det samtidigt inte var definierande. Celie förblev en person och inte bara ett offer för övergrepp. Hon frigör sig och skapar sin egen lycka. Hon blir inte en hatisk eller förtryckt person. Hon blir fri. Hennes kärlek förblir stark.
“I am an expression of the divine, just like a peach is, just like a fish is. I have a right to be this way...I can't apologize for that, nor can I change it, nor do I want to... We will never have to be other than who we are in order to be successful...We realize that we are as ourselves unlimited and our experiences valid. It is for the rest of the world to recognize this, if they choose.”
/Purpurfärgen, Alice Walker
Resan fortsätter in i själen. Att acceptera sig själv som man är och samtidigt vara sitt bästa jag. För nog finns det sämre sidor och dagar. Fråga sig vem man vill vara och försöka vara så. Jag menar inga ytligheter utan hur man vill bete sig. Det sägs att vi människor blir lyckligare av att ge till andra, inte av att köpa saker till oss själva. Det känns hoppfullt. Det känns att det är sant. Att ge till andra frivilligt betyder ju också att man har något att ge. Något värdefullt. Ta sig själv på allvar. Vara den där huvudpersonen i sin egen historia som man borde vara. Det är förvånansvärt lätt att springa omkring och gömma sig hela livet. Ducka för saker och undvika att leva på riktigt. Inte ta några beslut. Det är lättare om man har människor omkring en som stödjer en i att leva det liv man vill leva och det gör det lättare att stödja dem tillbaka.
Att vara sig själv och leva det liv man vill borde inte innebära att man behandlar andra illa. Att man inte ser sina nära. Att man bara ser sig själv. Det borde gå att förena - att vilja sig själv och andra väl. Man kan förstås inte undvika att såra andra. Man måste vara sann mot sig själv, men inte på bekostnad av andra väl?
En ska
bära skulden.
En ska vända andra kinden till.
En ska älska när hon lämnar.
En ska visa vägen.
En ska bära huvudet högt.
En ska sikta land.
En ska bära morgondagens lättnad i sitt hjärta.
/Dikt av mig
