Ibland vänder det

Man kämpar på. Man känner igen sig. Känner igen kriget som rasar. Man känner igen och försöker, försöker vara en klokare människa. En visare ledare för alla dårarna inuti som skriker om alla tänk om. Och rädslan. Allra mest för sig själv. Vad finns inom mig? Det skrämmer mig. Det måste finnas lösningar om det finns problem, men drogerna då och alla genvägar? Varför kan inte de hjälpa mig? Det är obarmhärtigt jobbigt att vara såhär vuxen. Att inte tillåta sig att ta omvägen via en genväg. För att man vet bättre. Jag förstod aldrig hur vuxen man måste vara när man är vuxen. Att leva för andra, men i längden för sig själv. Att försöka låtsas leva ett litet tag i sänder tills man känner att det blivit ett liv igen, inte bara en krishantering. Ibland hjälper det att låtsas vara den man vill vara. Låtsas vara glad och social. Så konstigt. Allt man lärt sig om ärlighet och falskspel. Det känns falskt att spela och svårt när man går på knäna och tårarna väntar i kulisserna. Ibland vänder det. Om man bara står där i stormen. Om man bara utsätter sig för det jobbiga. Ibland vänder det utan att man märker det. Helt plötsligt sitter man där och ler inuti. Bara vara. I stunden. Känna livet inom sig. Ibland vänder det utan att man förstått hur. Solen gick upp bakom horisonten.