Deckarna jag plöjt är JK Rowlings hittills tre romaner om privatdetektiven Cormoran Strike: Gökens rop, Silkesmasken och Karriär i ondska, som hon skrivit under pseudonymen Robert Galbraith. Privatdetektiven Cormoran har tjänstgjort i Afghanistan som militärpolis. Under ett uppdrag råkar han ut för en vägbomb som lämnar honom med ett ben amputerat nedanför knät. Han slutar i armén och startar en detektivbyrå med stora ekonomiska svårigheter. Robin Ellacott börjar i första boken som tillfällig assistent från ett tjänsteföretag men visar sig ha en stor talang och passion för brottsutredningar och blir kvar. Huvudpersonen Strike har ett nostalgiskt skimmer över sig men böckerna utspelar sig i ett nutida London, vilket blir en intressant cocktail.
Cormoran Strike ger vibbar av litterära gestalter som Dr Watson och Inspector Morse. Tänker också på Marvelserien Jessica Jones med en privatdetektiv som bor på "kontoret" och lever ett slitsamt liv med en hel del alkohol. Även Jessica Jones är en privatdeckarhistoria med en twist. Ta något gammalt och lägg till något nytt. Annars är väl polisserier mer populära sen länge. Persongalleriet i övrigt är stort och fantasieggande. Långsamt nystas fallen upp och huvudkaraktärerna Cormoran och hans partner Robin är av lika stort intresse som mordfallen. Deras privata historier innehåller också sina olösta våldsbrott vilket läsaren får reda på så småningom. Författaren är noga med att bara lägga ut små portioner av ny information kapitel för kapitel och bok för bok.
Rowling känns igen på sina elaka karikatyrer i beskrivningarna av personer, de riktigt onda gärningsmännen och suget i berättelserna som håller läsaren kvar. Det är skickligt berättat och jag trivs med att följa Cormoran på Londons gator. Det verkar svårt att vara nyskapande i deckargenren, men på nåt sätt tycker jag att hon har gjort nåt lite nytt. Mest är böckerna ett återvändande till berättarglädjen och karaktärsutveckling än ett försök till förnyelse. Långsamt ger hon ledtrådar till både mordfallen de utreder och deras egna bakgrund. Hon blandar in kritik av kändiskulturen, paparazzis, förlagsvärldens intriger, polisen osv. Undrar om hon kände sig friare att skriva under en manlig pseudonym?
Något som sticker ut lite är att hon använder många citat som inledning till bokens kapitel. I sista boken är det enbart citat från sånger av bandet Blue Öyster Cult som vävs in i handlingen och även har gett boken dess titel. Texten till låten Career of evil skrevs av Patti Smith för Blue Öyster Cult. Cormorans mamma Leda tatuerade en av deras låttexter på kroppen.
Jag kan inte säga att jag är tillbaka i deckargenren efter det här, men trots att jag inte trodde det från början är jag nu helt uppslukad av Cormorans och Robins värld och känner mig lite som när jag läste Harry Potter eller Ferrantes Neapelserie för att nämna några. Den första boken börjar lugnt med ett relativt okomplicerat fall för att presentera Cormoran som person. Rowling hade kommit på Silkesmasken först men den hade för komplex handling för att passa som första bok, därför hamnade Gökens rop som del ett. Från och med Silkesmasken blir det mörkare och blodigare för att i Karriär i ondska bli riktigt bestialiskt om en kvinnohatande seriemördare.
Ser fram emot att se BBCs TV-serie baserad på böckerna när den kommer till Sverige. Den hade premiär på BBC i augusti i år. JK Rowlings nästa bok om Cormoran Strike kommer att heta Lethal white och hon har planer på många fler böcker (fler än 7).
Robert Galbraith
The Cuckoo's calling
The Silkworm
Career of Evil
