Tredje spaningen efter ensamhet är The lonely city: Adventures in the Art of Being Alone av Olivia Laing som jag hörde om i en podcast från P1 kultur. Boken handlar om ensamhetens roll i konsten. När författaren i trettio års åldern blir lämnad har hon just flyttat till New York, trots vänner uppfylls hon av en stor ensamhet. Hon börjar utforska den ensamma staden genom konst. Hur har stadens ensamhet skildrats av konstnärer? Paradoxen i att vara isolerad från andra mitt i en stor metropol. De synliga och osynliga väggarna mellan människor. Hur vi ser andras liv spelas upp för oss, utan att vara del av det.
Ensamheten så associerad med skam och samtidigt en stark frihet. I radio-programmet diskuteras om inte konsten alltid är en väg ur ensamhet och utanförskap. Det allra värsta är väl att vara ensam utan att det ens syns? Jag tror att konst kan ge ensamheten och friheten i det ett syfte och ge mening. Det är den aspekten av konst och kreativitet som inte handlar om att synas utan om att skapa. Det finns en potentiell mottagare och det i sig är en tröst, men även själva skapandeprocessen kan ge tröst, att göra konst, musik eller litteratur av en känsla eller upplevelse kan göra ensamheten lättare.
“all I want to do with my work is make other people feel less alienated”
Wojnarovicz
De konstnärer Laing berör i boken är bland annat Edvard Hopper, Jean-Michel Basquiat, Valerie Solanas och Andy Warhol. Hon tar också upp mindre kända som Henry Darger. Vissa känns mer självklara andra mer oväntade. Laing lägger märke till hur glas används som metafor för ensamhet i konst i bland annat Nighthawks (1942) av Hopper. Tavlan föreställer några inglasade människor i baren, exponerade och separerade på samma gång, i ett konstgjort grönt sken från stadens neon. Instängda bland andra människor.
Staden är full av motsatser. Mängder av människor samlade nära varandra fysiskt, med stora avstånd själsligt. Staden är full av ensamhet, på tunnelbanan, eller bussen, i bilköerna på motorvägen, i affären efter jobbet, hemma vid köksbordet. Människors blickar möts och samtidigt är de osynliga för varandra. Ensamhet som frånvaron av en intimitet, en närhet som en önskar men inte har. Vi bär alla på en tomhet, ett obehag över livets villkor, sårbarheten och utsattheten. Kanske finns det lindring i att våga känna efter, doppa tårna i det obehagliga, istället för att skjuta det ifrån sig tvångsmässigt.
Jag cyklar hem från jobbet en fredag, hem till frihet och ensamhet. Det är ovant för mig men jag stannar i känslan för att äga den. Jag ser ensamma farbröder med små hundar som inte pratat med en annan människa på hela dagen. Jag ser livskrisande löpare i parken som springer ifrån sin tomhet. Jag ser oss instängda i världar inuti världar.
Skulle det vara skillnad att bo ödsligt endast omgiven av naturen, skogen, marken och havet, utan stadens ansamlingar av människor? Är det staden i sig med alla sina löften om gemenskap och kärlek som skapar den speciella ensamhet som finns här? Är det att kunna se men inte vara del av en upplevd gemenskap och lycka som gör det mer märkbart? Om du inte är en del av den, så känner du misslyckandet flåsande i nacken?
Jag ser dig ibland. Jag ser dig, men du säger att du inte ser mig. Det är en lögn, men det spelar ingen roll för vi finns i olika världar. Det finns flera dimensioner mellan oss som det alltid gjorde, även om de möttes en gång. Jag känner igen dig, men du är främmande. Det är ett löfte som inte infriades. Det känns som ensamheten som bor i en falsk gemenskap. Jag vet att det inte finns ren ondska, men det finns egoism och rädslor som skapar handlingar i motsats till det goda. Den där rädslan och låtsade käckheten som jag har så svårt för. Den där förnekelsen av det sanna, frånvaron av något äkta. Vi behöver inte dra ner andra i vår sorg, men varför göra oss bättre än de som vågar vara sårbara? Det måste vara den värsta ensamheten - den förnekade helt ensamma ensamheten.
Olivia Laing tar upp att ensamhet inte handlar om hur många vänner en har eller om en lever i en kärleksrelation. Hennes inkludering av Andy Warhol är oväntad. Han som var i centrum av New Yorks konstvärld ständigt omgiven av ett entourage av vänner, konstnärer, modeller osv. Laing konstaterar att ensamhet snarare är en längtan efter intimitet. Warhol hade en längtan och rädsla för intimitet. Han använde sig av teknologi för att komma nära människor på samma gång som det var ett sätt att hålla distans.
Henry Darger (1892-1973) är ett exempel på en mer typisk konstnärlig ensamhet. Hans konst kallas "outsider art" vilket är en synonym till franskans "art brut". Det används för att beskriva konst skapad utanför den officiella kulturens ramar, av konstnärer som inte är en del av den etablerade konstscenen. Han blev känd efter sin död då man upptäckte hans livsverk med manuskript och tavlor. Darger hade en svår uppväxt på barnhem och var en ensling.
Podcast: Staden och ensamheten på P1 kultur 21/4 2016
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/723008?programid=767
Olivia Laing: http://olivialaing.co.uk/
På det ena eller andra sättet går det över...
