Det verkar inte finnas några alternativ för Yoyoi Kusama. Det finns bara konsten, skapandet, processen. Hon kanske passar in i samtidens önskedröm om konstnären som är tillgänglig och i samarbete med modeindustrin, men berömmelsen har kommit till ett stort pris för henne och aldrig med intentionen att passa in, att följa normen, som jag uppfattar det. Hon valde konsten trots föräldrarnas motstånd. Hon valde konsten trots alla hinder i hemlandet Japan. Hennes liv inom konsten började i 40-talets Kyoto. 1957 flyttade Kusama till New York och hon valde konsten trots den mansdominerade konstscenen i USA på 60-talet. Hon valde den för att den valde henne och där är hon envis och stark. De spektakulära performances och nakenheten från tiden i New York är en tidsmarkör som vi har sett många gånger tidigare, ändå var hon en av få kvinnliga konstnärer där som var i kontroll och utnyttjade media för sina syften.
”Mitt öde är att skapa konst för mitt eget rekviem: en konst som ger döden mening, som kartlägger skönheten i färger och rymd, i den tystnad som uppstår i fotspåren efter döden och ’intigheten’ den utlovar.”
Innan Yayoi Kusama åkte till USA skrev hon brev till den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe. Det var när hon hittade en bok med O'Keeffes målningar som hon blev imponerad och tog kontakt. Georgia O'Keeffes vänliga svar gav Kusama modet att flytta till USA. När hon väl var där gav O'Keeffe henne råd och övertygade senare sin konsthandlare att köpa konst av Kusama när denna blev inlagd på sjukhus av utmattning.
New York på 60-talet är känt för sin avantgardescen med hippierörelsens fria syn på kärlek och nakenhet. Kusama blev en del av tidens strömningar, och startade happenings med hippies som hon filmade, men vill inte definieras av olika ismer utan kallar sin konst för Kusama-konst. Hon var själv rädd för sex och bearbetade det med konstverk täckta av fallossymboler som hon ville smälta samman med som en slags självutplåning.
1973 återvände Kusama till Japan efter ett psykiskt sammanbrott. Hon lever sedan 1977 frivilligt på en psykiatrisk klinik där hon blir omhändertagen. Dagarna tillbringar hon i sin ateljé med sina assistenter och skapar konst, så mycket hon kan, så länge hon kan, tills hon går upp i alltet, i oändligheten. Hon är oerhört produktiv och fortsätter ständigt vidare. Hennes liv är konsten och allt annat kommer i andra hand. På senare år har hon arbetat med serien "Eternal soul" och siktar nu på 2000 målningar. Dessa målningar vibrerar av liv och jag får associationer bland annat till konst av ursprungsbefolkningen i Australien och deras prickmålningar. De senaste målningarna är skapade i år och det är fascinerande att hon kan fortsätta med sån energi och kraft. Kusamas drivkraft är imponerande.
Utställningen låter oss bli en del av konsten, gå in i den och se oss själva i den oändlighet konstnären vill skildra i spegelrummen med alla prickar, pumpor och falliska fält. De happenings som visas på foton och videos känns minst angelägna för mig. Installationerna, skulpturerna och tavlorna bildar en helhet, något som blir mer angeläget tillsammans.
Jag tycker konst kan vara lekfull, komisk och full av glädje, likaväl som den kan vara svår, obehaglig och sorgsen. Konst kan samtidigt vara ytlig och komplex, privat och politisk, personlig och utlämnande. Konst ska varken behöva vara enkel och förståelig för att få finnas eller svår och otillgänglig för att vara accepterad i konstvärlden. Jag har lika svårt för fördömanden av konst för att vi inte förstår den eller inte kan få en enkel förklaring, som jag tycker illa om snobbism och fallenhet för att exkludera det som är dekorativt eller roligt.
Kusamas konstnärskap känns väldigt konsekvent. Hon har offrat allt för det. Det finns inget liv för henne utan konsten, inte vad jag kan se.
Yayoi Kusama föddes 1929 i Matsumoto, Japan, där föräldrarna drev en plantskola.
I oändligheten - Moderna museet 11.6-11.9 2016
