Det är inte lätt, men man måste alltid gå sida vid sida med förändringen.Hur många gånger har inte människor sagt mig att de är som de är "och försök inte förändra mig"? Att vi ska älska människor som de är låter vackert, men är det samma sak som att inte förändras tillsammans med andra? Hur är vi människor och är vi värda att älskas precis som vi är utan att vi kompromissar eller försöker se världen med den andres ögon? Menar vi att det finns vissa som ska anpassa sig och andra mer priviligierade som kan få "vara som de är"?
Att skriva är som att älska, att älska är att förändras.
Att älska är att förändra allt.
Det är att blotta och forma kroppen efter den älskades.
Att älska är också att förändra sitt sätt att se på världen.
Sitt sätt att se på livet.
Att skriva är också att förändra världen - alltså att skapa nya förhållanden mellan ordet och världen, mellan ordet och tingen och mellan orden och läsaren.
Varför är förändring så farligt? Ibland är den tröttsam. Jag tänker "när ska jag få vila i ett lugn, i en tillvaro som inte ständigt utmanar mig"? Nu tror jag att människans liv alltid varit så. Varje tid, varje stund är unikt ny för just den människan om inte ny för mänskligheten. Förut väntade jag på stunden av vila liksom stunden av äventyr. Jag kanske gör det fortfarande. Stunden då ingen kräver något av mig, är det stunden av meningslöshet?
Vi bär inte på ett gemensamt minne som kan vägleda oss. Vi måste lära av våra egna misstag, även om generna gett oss viss vägledning ibland. Vi vet att spindlar och ormar är farliga, utan att vi lärt oss det. Misstagen och kriserna kan vi inte hoppa över. Ska vi älska oss som vi är eller som de vi försöker vara, för de vi önskar vara, för de vi skulle kunna vara? Om jag får vara precis som jag är betyder det att alla andra ska ändra på sig om det jag gör orsakar dem lidande, dvs om de vill ha en relation med mig, och annars gå sin väg? Eller borde jag lyssna och anstränga mig att förstå inte bara mig utan andra så att jag kan förändra det som är möjligt? Är det inte viktigt att skaffa sig kunskap om vad som sårar och gör ont för andra och om vi har möjlighet undvika det?
Vad är att förändra? Måste det vara att bli en annan? Är det vad som skrämmer människor att de inte längre vet vem de är om de förändras? För att kunna förändras måste man väl först förstå vad man ska förändras ifrån? Om vi inte ens känner oss själva börjar svårigheterna redan där. Utgångspunkten för förändring brukar nog vara att man erkänner att man har ett dåligt beteende eller befinner sig i en dålig situation som man vill komma ur. Av detta följer att människor antagligen oftast förändrar sig och situationer när det går igenom kriser.
Det går inte att ställa krav på att en människa ska bli en annan för att umgänge ska fungera, men det går att kräva förändring av beteende utan att kränka en annan. Varför kräver vi annars detta av våra barn och människor som bryter mot våra lagar och regelverk?
Vi kan inte förneka någon rätten till sina känslor. Varje människa äger rätten till sina egna känslor. Vi kan inte säga till någon vad den ska säga och göra, inte censurera någon från rätten att vara den de är eller kränka deras personlighet. Det enda som vi kan uttala oss om är vad den andres ord och handlingar gör med oss. Några ord och handlingar har uppenbara reaktioner från andra och borde inte behöva klargöras om och om igen, medan de allra mesta är ytterst subtilt och fyllt av nyanser. Våra förmågor att förstå andra är begränsade. Vi har inte särskilt utvecklad empati och kan inte läsa andras tankar. Dock känner de uppmärksamma snabbt i luften om den andre reagerade starkt, även om de inte förstår varför.
Handlingar får konsekvenser. Om du inte vill förändras alls innebär det att andra måste anpassa sig eller gå. Det är vad du säger. Det borde inte överraska dig om det sker. Kan det ens finnas en relation då?
Den enda jag kan förändra är mig. Jag kan bara säga "var snäll och säg inte de orden för de gör mig ledsen", men jag kan inte få den andre att sluta säga de ord som gör mig ont. Jag kan jobba med mig själv och hitta vägar att undvika orden och inte ta åt mig av orden. Jag kan gå min väg om inget hjälper. Ibland är det svårt att gå sin väg. Nästan omöjligt i vissa relationer som till sina föräldrar.
Adonis ord gör förändringen vacker som en gåva vi ger och får i livet. Förändringen blir till något eftersträvansvärt som öppnar nya världar, som gör livet större. Motsatsen blir att stelna i sin rädsla; göra sig till ett med sin rädsla, och förneka sig glädje och nyfikenhet. De som förmår att förändras och samtidigt behålla sin kärna kan besegra rädslan. Att älska blir att våga förändras, våga se på livet och världen med nya ögon, trots sin rädsla.
