Jag har inte läst Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, men den känns på något vis typisk för vår tid. Författare börjar som många andra sina nya liv och löpning verkar ofta bli kärnan i det. Jag försöker förstå det inuti. Om man ska hålla på med ett sånt intresse krävs väldigt mycket ensamhet, ännu mer ensamhet än vad författaryrket redan innebär. Jag är helt med på att röra sig och träna mer för att må bättre. Det kan vara löpning eller något annat, bara vi rör på oss mer. Det jag inte förstår är det religiösa toner det får.
Varför är löpning så stort nu (och med nu menar jag nog de senaste 10 åren)? Har det varit det längre än jag är medveten om, kanske alltid? Är det en naturlig del av att vara människa? Om det brukade vara naturligt så är det inte lika naturligt i vår tid. Jag hade en vän för länge sen som åt piller och sprang för att bli av med ångest, i alla fall tror jag det, för hen sprang alltid dagen efter hen druckit alkohol och blandade också gärna piller med alkohol. Det är förstås mer komplicerat än så, men jag minns det tydligt. Ingen annan av mina vänner var ute och sprang morgonen efter en festkväll. Vi var i 20-års åldern och jag hade inte direkt någon erfarenhet av den typen av ångest och de olika sätt som människor använder för att bli fri från den. Springa, dricka, tabletter, missbruk... För mig är inte sportighet ett självklart hälsotecken. Det finns lika mycket ångest och dåliga vanor där.
Folk gick på gympa och sprang orientering när jag växte upp, och sen kom gym med aerobics och solarier, men det var inte dagens joggande, maraton, dubbelmaraton, Ironman osv. Nu är det som att vi vill visa att genom att kunna löpa en maraton så är vi ambitiösa och lyckade människor. Folk proffssatsar på sporten på sin fritid. De kräks efter ett löppass och berättar det nöjt för andra som en prestation. Jag vet inte om den analogin stämmer. Bara för att en är bra på en sak, blir en inte bra på allt annat. Det smittar inte självklart av sig. Stora konstnärer är inte nödvändigtvis stora människor. Storartade atleter är inte självklart drivna företagsledare med näsa för affärer. Bara för att du kan motivera dig själv i ett sammanhang i en tid i livet kan du inte överföra det till ett annat sammanhang eller en annan tid och motivera dig själv och andra. Det finns mycket kamp som pågår i det tysta. Folk som överlever och lever vidare efter svåra händelser och kriser. Det är inte lika enkelt att visa på sitt CV.
Författare och löpning? Det måste vara disciplinen och ensamheten, nötandet km efter km, minut för minut. Är det där jag går vilse i mitt skrivande och min löpning? Jag tycker det är urtråkigt att nöta. Jag har svårt att fokusera på bara en sak, hålla mig till ämnet och vara strukturerad. Jag vill göra allt. Jag vill hoppa omkring. Jag blir helt trött. Det krävs mycket för att jag ska få feeling och gå helt upp i något. Ofta är det mest jag ska bara, jag ska bara och sen utmattad somna.
Nu ska jag bara...
