I Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran fastslår hon i ett slags manifest att hon är fullt fri att äga sina ord och bilder. Hon uttrycker en trotsig stolthet över sitt diktande som känns uppfriskande även idag:
”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Jag gillar den sista meningen "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är". Vi lär oss så mycket om att respektera och värdera andra och det är verkligen viktigt att om och om igen slå fast, men lätt glöms jag själv bort. Att respektera och värna sig själv är lika viktigt. Hennes ord är trotsiga och stolta. Varför ska jag skämmas om jag vet min förmåga? Varför ska jag låtsas? Jag kan respektera andra och ha respekt för och stolthet över mig själv.
I dikten nedan är hon uppfylld av glädjen i att leva, euforiska känslor blandade med det bitterljuva i att allt har ett slut. Uppmanar till att brinna, lysa starkt så länge det varar.
Triumf att finnas till...
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
/Edith Södergran
Här en egen dikt
Jag kan inte göra mig mindre än jag gjort
Jag sprängde låsen i smått och stort
Kan inte stänga in naturkraft och eld
Luften som vi andas är inte förställd
Jag är för mycket, förunderlig, för stark
Känner, som en urkraft, spränger ur mark
Om vi inte ser storheten, allt det vackra
Om vi väljer hållningslöst, borttynande betrakta
Kanske kan vi inte se det riktiga livet
Elden, skenet, allt vi har givet
Ögon kanske rädda, stela av tiden
Fångar inte stunden förrän den är liden
