Bonjour tristesse av Françoise Sagan, utgiven 1954.
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
Huvudpersonen Cécile 17 år far till Rivieran för en sommarvistelse med sin far Raymond och hans älskarinna Elsa. Raymond har hyrt ett hus nära stranden på den glamorösa franska kustremsan och de lever ett lättsamt och njutningsfullt liv. Cécile är van vid pappans ombytlighet vad gäller damer. Far och dotter har en speciell relation. Han har inte varit en vanlig pappa som funnits där hela hennes liv. De har haft de senaste två åren tillsammans och skapat ett särskilt band till varandra. Mamman är död, mer vet man inte.
Han och jag var av samma sort; i vissa stunder tyckte jag att vi tillhörde nomadernas vackra, rena ras, andra gånger de stackars känslokalla vivörernas degenererade släkte
In i deras lätt depraverade liv träder den borgerliga Anne som var en av mammans väninnor. Känslor kommer i dagen och raskt har Anne tagit Elsas plats som Raymonds partner. Det ska bli bröllop och livet ska styras upp enligt Annes mall för hur ett liv bör levas, att fortsätta som förut finns inte på kartan. En respektabel familj har tydliga ramar och regler för sitt uppförande. Cécile har haft sin far nära och de har kunnat prata om allt - livet och kärleken - som jämlikar, som bundsförvanter. I det nya liv som Anne erbjuder finns varken friheten hon är van vid eller närheten hon haft med sin far. Anne är dem överlägsen i det mesta och erbjuder en stabilitet och trygghet de inte varit i närheten av tidigare.
Jag kunde inte förstå att pappa, som var så absolut emot äktenskap och alla slags band, skulle ha bestämt sig på en enda natt ...! Det här förändrade hela vår tillvaro. Vi skulle inte vara oberoende längre. Jag anade hur vårt liv på tre man hand skulle gestalta sig, ett liv som Annes intelligens och raffinemang plötsligt skulle göra harmoniskt - det skulle bli det liv som jag nu avundades henne.
Den här boken flyter fram så lätt så lätt utan att vara ytlig. Den är välskriven med ett effektivt och vackert språk. Den yttre handlingen är enkel och läsaren blir inte särskilt upplyst om vad som hänt innan. Boken utspelar sig till stor del i Céciles tankar om deras liv och det som händer. Formuleringarna är exakta och det känns psykologiskt trovärdigt. På det hela taget är det imponerande för en debutroman. Det finns ett starkt driv och den är skriven på ett poetiskt och målande vis.
Titeln Bonjour tristesse associerar jag först till svenskans tristess, istället för Goddag sorg som det blir på svenska, inte samma klang som på franska. Jag tänker på bitterljuvt och melankoli, på det ungdomliga romantiska sättet. Det blir en hård kamp under ytan mellan Cécile och Anne som båda kämpar för att få leva det liv de önskar. Cécile kämpar för det liv hon haft med sin pappa även om hon inser att det är andefattigt och kan göra henne olycklig. Det är i alla fall mitt liv, verkar hon säga, trotsigt, och vem är du att ifrågasätta det och försöka ta det ifrån mig?
Ganska snabbt inser man vartåt det barkar. Cécile vill inte ha ett nytt tillrättalagt liv. Hon vet att det vore bra och uppbyggligt, men med det skulle hon förlora sin enda viktiga relation, relationen till sin pappa, och sin frihet. Anne introducerar skuld och skam i deras liv, för även om Cécile dömer andra så är det utan någon tydlig moral. Lystern falnar kring deras glamorösa liv när det granskas av Annes kalla blick och det framstår istället som patetiskt och ytligt. Cécile får ingen chans att vänja sig vid deras nya framtid. Hon beslutar sig för att bekämpa den nya relationen för att få tillbaka det som var eller i alla fall lära Anne en läxa.
Cécile pendlar mellan att känna sig enormt sviken och övergiven av sin far och föraktad av Anne, till att känna sympati och förståelse för Annes situation och se alla fördelar som ett familjeliv skulle ge dem tillsammans. Trots den ibland sansade Cécile så fortsätter hon med sina planer på att förstöra Annes och pappans relation. Det är svårt att veta exakt vad hon är ute efter. Hon vill egentligen inte bli av med Anne, men hon vill ge henne en näsbränna. Jag uppfattar det inte som en sedelärande berättelse även om den hade kunnat skildras så.
Det är bara när jag ligger i min säng, i gryningen, och inte har något annat än trafikbullret att lyssna till, som det händer att sommaren och alla dess minnen kommer tillbaka. Anne, Anne! Jag säger det namnet mycket lågt och mycket långsamt ut i mörkret. Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg.
