The time is out of joint: O cursed spite,
That ever I was born to set it right!
Skillnaden mellan oss - mitt unga och mitt nuvarande jag - är inte bara åren mellan oss. Det är tiden och vår upplevelse av den. Tiden går snabbt för mig nu även när jag sörjer eller har tråkigt. Jag hinner inte känna uttråkningen lika intensivt eller känna mig så kvävd av den som då för länge sen i barndomen när en dag var oändligt lång och en termin evig. Vidare vidare ville jag då; att sova verkade onödigt. Nu vill jag stanna upp, känna efter var jag befinner mig. Om det gör ont vet jag att tiden kommer gå fort, även då jag är otålig så vet jag att snart är dagen kväll, snart är vintern vår, snart är det nya året slut. Fortfarande kan jag vakna på natten och känna hur allt går sönder.
Tiden går fort och jag känner hastigheten. Som barn var tiden nästan stilla, alldeles långsam och ibland tyst. Nu är den sällan tyst, eller så hinner jag inte höra den korta tystnaden förrän den är över. Tiden nu är varken stilla eller långsam. Livet är som ett snabbtåg jag måste hoppa på i farten för att kunna stanna? Vänta nu, vänta nu, tiden går, jag slösar med min tid, Jag måste fokusera, rikta den mot det jag vill göra så att jag orkar och hinner med det jag önskar. Är det här jag ska vara?
Förr ville jag många gånger att tiden skulle gå så att jag blev äldre och livet roligare. Min rikedom var tid och jag kastade den runt kring mig. Som tur var kastade jag den på intressanta saker för det mesta. När en är ung så finns det ofta ett hopp om ett sedan, som inte är lika lätt att sätta sin tilltro till när en är äldre. Det finns så mycket kvar att göra för första gången när en är ung. Ge sig ut och bli lite tilltufsad och levd.
Det gör lika ont när det gör ont, men dagarna passerar fortare. Tiden saktar kanske in och fortsätter sen. Smärtan känns lika starkt som ensamheten, men jag har varit här förut. Jag har varit i det här huset som talar obehag. Den här skogen som känner mina steg. Jag känner igen mig fast det är en annan årstid och träden har vuxit sig större. Det är något välbekant med stigarna och gläntan där framme. Fastän oron satte sig i min kropp sen länge, så länge som jag anade det andra inte visste. Jag tror jag vet mer om svek än de som bara svikit själva, men tycker sig svikna av livet.
Tiden är som en ström av vatten, av nya dagar, av nya år. Det är trösterikt och stressande. Jag blir inte lika upprörd över att helgen tar slut, av att något roligt tar slut, för jag vet att det kommer nya saker, åtminstone delvis. Om något viktigt tar slut rubbas förstås existensen, men inte bara på en vanlig söndag. En måndag kan också vara trösterik. Det börjar om, ett nytt år, nya blanka dagar att leva. En rädsla för att något otänkbart kan ske skvalpar nånstans inuti. Försök vara tacksam och leva i det som är. En dag tar allt slut men tills dess är tiden evig.
Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,
Creeps in this petty pace from day to day,
To the last syllable of recorded time;
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
(Båda citaten är av Shakespeare, det första ur Hamlet och det andra ur Macbeth)
