Yeah those boys get me through
My love you give me reasons
These treasures came from you
I work on rescued features
I won't get over you
Maybe I was the seizure
Too bad you made it through
Too bad you made it through
So one of those busted Highways
Seem to follow you
Just look at what the sky says
I don't belong to you
I don't belong to you
/Kleerup Thank God for sending demons
Tack för demonerna. Jag var nere. Jag var svag och mottaglig. Jag älskade. Kärlek gör vad som helst vackert. Det kan den mänskliga hjärnan göra, förvandla sand till guld och inte se skillnaden. Det sägs att det är lättare att bli kär när en mår dåligt. Det sägs att en måste våga för att vinna. Att älska är att riskera allt. Inget mindre. Om en håller distansen för att skydda sig får en aldrig uppleva kärlek.
Ja, tack för demonerna, dämonerna som Bergman sa, som tvingar en att utmana sig själv och växa. Aldrig slå sig till ro bland mjukt och medhårs. Tack för det svåra, det mörka, det slitiga. Tack för det som får oss att växa och ifrågasätta vad vi håller på med, för våra samveten och för vårt svårmod. Tack för framåtrörelsen, tvånget vidare till det okända, till det som kan bli bättre än det som är. Lyckan är mer hotfull än sin motsats. Lyckan kan tas ifrån oss. Lyckan kan inte bestå. Vet knappt vad lycka är, ändå finns den där idén om lyckan, som vi kanske kan shoppa oss till eller erövra på något vis genom framgång, kärlek, bekräftelse, eller kanske med prylar?
Vill ha den lyckan. Vill jag ha lyckan? Jag vill ha frånvaron av olycka först och främst. Allt förändras ständigt och ändå är det detsamma. Det finns inget perfekt med mig eller med den här världen. Vad är perfekt? Är det att agera som en tänkt sig? Livet uppför sig inte som jag tänkt mig. Ändå har jag inte riktigt tänkt på hur det borde uppföra sig, mer bara på hur det inte borde uppföra sig. Hur jag borde uppföra mig. Jag förstår inte riktigt mig själv. Varför gör jag som jag gör? Varför är vi så destruktiva?
Omfamna som en seger. Göra mörkt till ljust. Vända på stenen. Blotta det skämmiga. Stoltsera med misslyckanden. Strida för det som är viktigt. Vem fan kan kriga i bilen över trafikregler och sen böja huvud för översitteri? Skaka om hinken och bestäm vad som är viktigt i slutändan. Är det verkligen lyckat att offra allt för framgång? Är det ens framgång? Vad är framgång? Är det bara pengar och bekräftelse? Är det inte att kunna se sig själv i spegeln?
Vill ha den lyckan. Vill jag ha lyckan? Jag vill ha frånvaron av olycka först och främst. Allt förändras ständigt och ändå är det detsamma. Det finns inget perfekt med mig eller med den här världen. Vad är perfekt? Är det att agera som en tänkt sig? Livet uppför sig inte som jag tänkt mig. Ändå har jag inte riktigt tänkt på hur det borde uppföra sig, mer bara på hur det inte borde uppföra sig. Hur jag borde uppföra mig. Jag förstår inte riktigt mig själv. Varför gör jag som jag gör? Varför är vi så destruktiva?
Omfamna som en seger. Göra mörkt till ljust. Vända på stenen. Blotta det skämmiga. Stoltsera med misslyckanden. Strida för det som är viktigt. Vem fan kan kriga i bilen över trafikregler och sen böja huvud för översitteri? Skaka om hinken och bestäm vad som är viktigt i slutändan. Är det verkligen lyckat att offra allt för framgång? Är det ens framgång? Vad är framgång? Är det bara pengar och bekräftelse? Är det inte att kunna se sig själv i spegeln?
