Glaskupan - jag är, jag är, jag är

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York."

Med denna mening börjar Glaskupan av Sylvia Plath. Hennes enda roman, först utgiven under pseudonymen Victoria Lucas 1963, samma år som Sylvia Plath tog sitt liv. Romanen har många likheter med Sylvia Plaths eget liv och kallas semi-autobiographical på Wikipedia. Den första meningen sätter på sitt sätt tonen för vad som komma skall, kvävande värme under en glaskupa, elbehandling och ett liv utan riktning. 

Esther Greenwood är 19 år och har tillsammans med 11 andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning. Priset tar henne till New York City för en månad med jobb och glamour, allt ordnat och bekostat av tidningen. En värld av mode och fashionabla middagar öppnar sig, med presenter, mingel och events. Under vistelsen bor Esther och de andra unga kvinnorna på samma hotell i stan, enbart för kvinnor. Tillvaron i New York är full av möjligheter för de unga kvinnorna och hon förväntas roa sig kungligt och ta alla chanser hon får att leva drömmen. Esther har det bra. Hon är lång och smal och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt och hon äter med stor aptit, hon är vit, hon har fina kläder, hon är smart och har lätt för sig, hon har en potentiell make i kulisserna. Problemet är bara att hon inte är lycklig. Studiemässigt har hon alltid haft lätt för sig och klarat skolan utan ansträngning. När hon får det här priset serverat på ett guldfat blir det inte förlösande för henne. Hon är vilsen, tappar kontakt med vad hon vill. Hon befinner sig i en storm men inuti är hon tom.

Efter en månad i New York City far Esther hem till Bostonförorten igen. Hemma väntar ett antagningsbrev från en skrivarkurs hon sökt till över sommaren. Hon som alltid klarat studierna galant räknar med att bli antagen, men får istället avslag. Antagligen är det första gången Esther möter en sån motgång och hon tappar nu helt fotfästet. Det är skriva hon vill och romanen hon försöker skriva ska bli ett slags kamouflerad biografi där hon byter ut sitt namn mot något med samma antal bokstäver, Elaine istället för Esther, som verklighetens Esther istället för Sylvia, men boken låter sig inte skrivas. Den unga Esther tycker inte att hon har några erfarenheter att fylla den med och hon kan varken skriva eller sova till följd av nedstämdheten. Det enda hon kan fokusera på nu är att avsluta sitt liv. 

Året är 1953 och ramarna för hur en kvinna ska vara är snäva. P-piller finns ännu inte och mest av allt förväntas en kvinna vilja hitta en man att skaffa familj med. Självklart var möjligheterna inte särskilt stora för en kvinna att leva ett fritt och självständigt liv i 50-talets USA. 50-talet, bakslaget för jämställdheten som till viss del hade gjort framsteg under andra världskriget, då kvinnorna plötsligt behövdes i industrin och överallt där männen inte längre fanns, 50-talet - när kvinnans stora mål förväntades vara att bli en perfekt hemmafru i familjens egna lilla hus i förorten, tillbringa dagarna med att ta hand om barnen och hemmet i väntan på mannen, vilken skillnad från 40-talets självständiga kvinna i praktiskt mode, med eget jobb och körkort i bästa fall.

Esther längtar efter erfarenheter, att komma ur sin bur och leva. Hon längtar efter att erövra sin egen sexualitet, ta kommando och inte bara låta andra styra hennes liv, något jag har lätt att relatera till, ändå har jag svårt att identifiera mig med Esther. Hon verkar avtrubbad och har ett distanserat sätt. Hon har få erfarenheter ändå är hon desillusionerad på något vis. Präglad av tidens fördomar om olika etniciteter och människors yttre fäller hon ofta krassa omdömen om andra. Hon uttrycker förakt och använder vad vi idag tycker är rasistiska uttryck. Samtidigt är hennes förakt lika för alla sorters människor oberoende av kön och etnisk bakgrund. Möjligen motsvarar denna sida hos henne ett stort självförakt. 

Det som Esther verkligen vill är att förlora oskulden och därmed träda in i en ny fas, kanske erövra sin egen kropp och identitet, men det är svårt att se hennes drivkrafter i livet, vad som hägrar på horisonten. Hennes längtan tar sig ofta destruktiva vägar när hon söker sig till män som hon tror kan ge henne det hon vill ha. Män som hatar kvinnor. Män som hon inte behöver ha kontakt med efter att hon fått det hon vill ha. Det ger en slags kontroll att inte göra sig sårbar för någon en känner något för. Hon är mer intresserad av sexuell erfarenhet än kärlek. Hon vet mer vad hon inte vill än vad hon vill och när det gäller har hon inga problem att stå upp för sig själv mot män eller andra som försöker sätta henne på plats. Drivkraften att förlora oskulden är det som ger henne nån slags riktning när hon väl får lite frisk luft att andas. Sexualitet som liv om än ett torftigt liv. 

Buddy Willard är läkarstudenten hon en gång var kär i men som hon nu bara föraktar, för hans skenhelighet, tråkighet, för hans mansplaining, för att han ser på henne som ett barn? Deras relation är mest plågsam och präglad av tankar på hur hon kan komma ur den utan att verka okänslig. Buddy får tbc och tillbringar tid på ett sanatorium. Esther besöker honom och känner obehag, men kan inte avstå utan att verka elak. Han besöker henne senare på sinnessjukhuset och undrar om han har något med hennes sjukdom att göra. Mest verkar hennes ilska mot honom bero på hans självklara rätt till sin sexualitet, medan hon är fången mellan kvinnorollerna horan och madonnan. Han symboliserar allt med kvinnoförtrycket. Hon är smartare än honom ändå nedvärderar han henne och behandlar henne som ett barn. Han är friare än henne trots att hennes tanke är fri medan hans är låst. 

En stor del av romanen handlar om hennes psykiska ohälsa - depression - och hennes väg genom vård och behandling enligt tidens standard. Esther försöker ta sitt liv flera gånger. Hon får ECT (elbehandling) och undrar vad hon har gjort som är så förfärligt. Sen förflyttas hon till ett bättre sjukhus med hjälp av en rik författarinna som känner sympati för henne. På det sjukhuset får hon en bra psykiatriker och professionell ECT-behandling. Glaskupan lättar lite från marken och luften strömmar in. Hon kan andas. Det svåra känns mindre svårt.

Jag tycker det är svårt att känna Esthers ångest och mörker, men jag känner hennes instängdhet. Texten är inte så inlevelsefull för mig, kanske var det jag som hade svårt att leva mig in? Boken är snyggt och smart skriven med starkt bildspråk. Beskrivningen med en glaskupa som kväver huvudpersonen är träffande. Hon får ingen frisk luft utan är instängd i sig själv och isolerad känslomässigt. Det kan också vara en bild för något som konserverats och visas upp. Hon är fastlåst och förminskad i glaskupan. Kanske skrev Sylvia Plath i ett deprimerat avtrubbat läge, kanske kunde hon inte skriva i ångesten? Bokens Esther kan inte sova, eller skriva, istället stirrar hon in i döden. Ibland lyfter texten och jag stannar upp vid orden. Det är poetiskt och vackert. På en annan patients begravning kommer till exempel följande rader:

"Det skulle hackas ut ett svart, två meter djupt hål i den hårda marken, Den ena skuggan skulle förena sig med den andra skuggan, och den säregna, gulaktiga jorden på vår ort skulle försegla såret i allt det vita, och ännu ett snöfall skulle sudda ut de färska spåren av Joans grav.

Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är."

När jag läste boken tänkte jag på den verkliga historien om Sylvia Plath, på hennes liv och självmord. Parallellerna till författarens eget liv och tidpunkten då boken publicerades - samma år som hennes självmord - har förstås bidragit till romanens bärkraft. På något sätt levde hon bokens budskap om det omöjliga livet. Tyvärr har folk sedan grävt otroligt mycket i hennes och Ted Hughes (hennes man) privatliv istället för att ta fasta på det mer generella som texten kan säga om människors olika livsvillkor, om identitet, livsmål, motivation, mening, psykisk ohälsa osv.

Det slutar med att Esther går in till läkarna på sjukhuset en sista gång för att bli utskriven. Resultatet får vi aldrig veta. Hon jämför situationen med ett bröllop, en pånyttfödelse, en ny början med storslagna planer. De två sista sidorna går från begravning till återfödelse. Från död till liv. De ligger nära varandra.

Glaskupan (The Bell Jar) av Sylvia Plath 1932-1963, amerikansk författare och poet som blev 30 år gammal.