Jag hörde följande av Nii Ayikwei Parkes på radion för ett tag sedan som en del av en dikt:
"What is the difference between nothing to live for and something to die for..."
Det fastnade. Jag tänker att ha något att dö för kan vara detsamma som att ha något att leva för. Om en har inget att leva för, så har livet kanske inte heller någon betydelse. Det finns inget kvar att kämpa för, därmed finns inget att dö för heller, och döden är en befriare. Om vi har något att dö för finns det en slags mening med våra liv, en mening med att finnas och sen att sluta finnas.
Jag tror inte att det finns en enda allmängiltig mening med livet. Meningen måste vi finna själva. Mening kan vara många olika saker. Det kan vara att få barn och föra sina gener vidare, skapa konst som ett sätt att göra sig odödlig, skapa för att det gör en lycklig, ha så kul en kan ha i allmänhet för att det är - kul, hjälpa andra och göra en insats för något eller någon osv. Jag tycker det finns en mening med livet på det sätt som mänskligt liv kan ha en mening. I det stora hela kan en ju tycka att vi är rätt meningslösa, små droppar i universum.
Vi existerar på flera plan, som känslovarelser, som rationellt tänkande, som styrda av instinkter. Det är konstigt att vår hjärna kan leva parallella liv, kan övervaka sig själv, censurera, och till och med lura sig själv. De olika lagren får anpassa sig till varandra. Den rationella får anpassa sig till känslomänniskan som bearbetar erfarenheter i form av känslor för att komma vidare för att kanske dra någon lärdom av våra upplevelser och ge vägledning. Meningen med allt det här som kallas livet kan vara det omöjliga uppdraget att försöka förstå oss själva.
Mitt otåliga jag skulle somliga tider vilja hoppa till nästa kapitel i livet och fortsätta utforska världen, men energin kan gå åt någon annanstans. Det kan pågå en kamp nånstans inuti för att hitta meningen igen. Ibland kan jag liksom betrakta mig själv insnärjd i något och fråga mig själv om det måste vara såhär. Ibland vill jag bara stänga av känslorna fast jag vet att utan dom skulle livet vara färglöst, troligen även meningslöst. Vi är ju skapade med dom av en anledning. Rent förnuftsmässigt borde jag kanske undvika en massa erfarenheter för att de sannolikt inte kommer gå som jag tänkt och göra mina val utifrån de fördelar något ger mig istället för hur det får mig att känna, fast ändå utan känslor ingen riktning.
Det logiska jag vet att vi alla ska dö en dag, men att det är svårt att hantera. Det verkar inte som vi är gjorda för att hantera sånt som händer längre fram i tiden eller sånt som är ogripbart. Vi är bättre på här och nu, på det vi kan se. Vi glömmer lätt och vill se konsekvenserna snabbt. Det är svårt att förbereda sig på att ta farväl, på att lämna det här livet, samtidigt som vi är helt upptagna med att hantera vardagen. Ändå hjälper medvetenheten om min egen och andras dödlighet mig att få vägledning i livet. Om vi var odödliga skulle det inte vara lika viktigt att välja vad vi lägger tiden på. Den inre 85-åringen kan tillfrågas (som i Meningen med hela skiten av Nina Åkestam) för att våga förändra och för att inte prioritera fel, för att välja och välja bort. Det blir en inre kompass. Jag har bara ett liv och kan inte leva om det.
Vissa stunder känns det som att en måste leva trots att livet känns meningslöst, trots att en inte har något att leva för. Leva en kvart i taget för att det är så djävligt att orka mer. Fortsätta röra sig i någon riktning som tar en vidare. Det är klart att om en har barn, har en alltid något att leva för. Det blir som att vi förlorar rätten att överväga självmord när vi blir föräldrar. Det blir som en skyldighet att leva. Det kan förstås kännas så även mot ens föräldrar och andra med, men det är inte lika starkt. Fast det är inte så enkelt att en kan leva som en skyldighet mot andra. Tragiska händelser och psykisk ohälsa kan skapa kaos och förtvivlan. Jag vill ändå tro att det går att finna en väg ur det mesta och att livet kan vända till det bättre.
"What is the difference between nothing to live for and something to die for..."
Det fastnade. Jag tänker att ha något att dö för kan vara detsamma som att ha något att leva för. Om en har inget att leva för, så har livet kanske inte heller någon betydelse. Det finns inget kvar att kämpa för, därmed finns inget att dö för heller, och döden är en befriare. Om vi har något att dö för finns det en slags mening med våra liv, en mening med att finnas och sen att sluta finnas.
Jag tror inte att det finns en enda allmängiltig mening med livet. Meningen måste vi finna själva. Mening kan vara många olika saker. Det kan vara att få barn och föra sina gener vidare, skapa konst som ett sätt att göra sig odödlig, skapa för att det gör en lycklig, ha så kul en kan ha i allmänhet för att det är - kul, hjälpa andra och göra en insats för något eller någon osv. Jag tycker det finns en mening med livet på det sätt som mänskligt liv kan ha en mening. I det stora hela kan en ju tycka att vi är rätt meningslösa, små droppar i universum.
Vi existerar på flera plan, som känslovarelser, som rationellt tänkande, som styrda av instinkter. Det är konstigt att vår hjärna kan leva parallella liv, kan övervaka sig själv, censurera, och till och med lura sig själv. De olika lagren får anpassa sig till varandra. Den rationella får anpassa sig till känslomänniskan som bearbetar erfarenheter i form av känslor för att komma vidare för att kanske dra någon lärdom av våra upplevelser och ge vägledning. Meningen med allt det här som kallas livet kan vara det omöjliga uppdraget att försöka förstå oss själva.
Mitt otåliga jag skulle somliga tider vilja hoppa till nästa kapitel i livet och fortsätta utforska världen, men energin kan gå åt någon annanstans. Det kan pågå en kamp nånstans inuti för att hitta meningen igen. Ibland kan jag liksom betrakta mig själv insnärjd i något och fråga mig själv om det måste vara såhär. Ibland vill jag bara stänga av känslorna fast jag vet att utan dom skulle livet vara färglöst, troligen även meningslöst. Vi är ju skapade med dom av en anledning. Rent förnuftsmässigt borde jag kanske undvika en massa erfarenheter för att de sannolikt inte kommer gå som jag tänkt och göra mina val utifrån de fördelar något ger mig istället för hur det får mig att känna, fast ändå utan känslor ingen riktning.
Det logiska jag vet att vi alla ska dö en dag, men att det är svårt att hantera. Det verkar inte som vi är gjorda för att hantera sånt som händer längre fram i tiden eller sånt som är ogripbart. Vi är bättre på här och nu, på det vi kan se. Vi glömmer lätt och vill se konsekvenserna snabbt. Det är svårt att förbereda sig på att ta farväl, på att lämna det här livet, samtidigt som vi är helt upptagna med att hantera vardagen. Ändå hjälper medvetenheten om min egen och andras dödlighet mig att få vägledning i livet. Om vi var odödliga skulle det inte vara lika viktigt att välja vad vi lägger tiden på. Den inre 85-åringen kan tillfrågas (som i Meningen med hela skiten av Nina Åkestam) för att våga förändra och för att inte prioritera fel, för att välja och välja bort. Det blir en inre kompass. Jag har bara ett liv och kan inte leva om det.
Vissa stunder känns det som att en måste leva trots att livet känns meningslöst, trots att en inte har något att leva för. Leva en kvart i taget för att det är så djävligt att orka mer. Fortsätta röra sig i någon riktning som tar en vidare. Det är klart att om en har barn, har en alltid något att leva för. Det blir som att vi förlorar rätten att överväga självmord när vi blir föräldrar. Det blir som en skyldighet att leva. Det kan förstås kännas så även mot ens föräldrar och andra med, men det är inte lika starkt. Fast det är inte så enkelt att en kan leva som en skyldighet mot andra. Tragiska händelser och psykisk ohälsa kan skapa kaos och förtvivlan. Jag vill ändå tro att det går att finna en väg ur det mesta och att livet kan vända till det bättre.
Andra stunder är så levande att de inte ryms inuti. Allt fylls av hoppfullhet, möjligheter, skapande och kreativitet för ett ögonblick som jag vill hålla fast vid och kunna ta fram när jag behöver det. Jag känner mig inte hemma i optimist eller pessimist, inte heller realist. Jag är kanske en motsträvig realist som tvingar mig själv att fatta beslut utifrån det jag vet och lärt mig. Jag vet att det finns en massa tråkiga saker vi måste göra här under vår stund på jorden och att vi upplever så mycket jobbigt och sorgligt och hemskt, men det kan inte vara meningen med hela skiten. Meningen med allt borde vara att få känna sig magisk ibland och vara huvudperson i vår egen historia. Ett liv kan inte var nån slags tävling om status och prylar. Det låter så fattigt. Det är en kamp att överleva men jag kommer aldrig sluta drömma.
Förlåtelse
Jag ska omfamna misstagen
jag ska omfamna mina mera
Jag ska förlåta sveken
jag ska förlåta mina mera
Jag ska omfamna oss
älska som du inte kunde
Jag ska omfamna att jag är jag och du är du
omfamna livet för dig och mig
Nej mer förmådde du inte
och jag kunde inte hålla ihop
Nej mer hade du inte att ge
och jag kunde inte bära det
Jag ska omfamna det som är, varandet
omfamna det som blev, blivandet
älska alla misstag
älska mig mera
/Maja
