På spaning efter ensamheten - Hrútar

Spaningen fortsätter till Island och två män i en karg miljö. De lever sina liv sida vid sida men utan direktkontakt.

Filmen Hrútar - på svenska "Bland män och får" - berättar historien om de två bröderna Gummi och Kiddi som bor i separata hus på släktgården i en avlägsen dal på Island. Sedan länge har de ingen kontakt med varandra. Deras enda umgänge är med fåren och andra fårfarmare eller eventuellt veterinären. Om de behöver meddela sig med varandra skickar de en lapp med hunden. De hälsar inte och sitter aldrig vid samma bord.

Ensamheten i deras tillvaro är så invand att den blivit självklar. Det finns trots allt gemenskap med andra fårfarmare och med fåren som allt kretsar kring. Fåren är familjen i brist på en mänsklig variant. I den hårda miljön lever de nära människans sårbarhet för naturen, vädret och sjukdom. Det går inte att gömma sig och låtsas tro att människan inte är utsatt, eller att hålla döden borta.

I filmen får vi följa Gummi i hans vardag. Vi får se hur han värmer maten i mikron, självklart fårkött, och äter ensam hemma i köket. På julen ser vi hur han klär upp sig och pyntar hemmet. Han dukar upp i vardagsrummet och äter med tända ljus omkring, festar till det med en öl. Det skildras inte som en sorglig människas liv, inte ens på julen, utan finstämt och respektfullt. Gummi känner inte till något annat än ensamheten och har gjort den till sin.

De båda bröderna lever av och för fårskötseln och fåren är deras närmaste. När sjukdomen scrapie drabbar fåren i dalen och alla måste avlivas rämnar allt. Kiddi börjar dricka, Gummi utövar hemligt motstånd i sin vägran att avliva alla djur. Det är fåren som gett deras liv mening. Samtidigt får de nu en gemensam yttre fiende i myndigheterna, byråkraterna.

Hela historien blir man vägledd som tittare, ända precis till slutet där något händer. En har känt sig trygg i historien och nu introduceras en otrygghet. Det ensamma har inte varit hotfullt eller obehagligt, men nu lämnas rutinen därhän och hoten tornar upp sig. Världen blir grym, känslorna släpps lösa och huvudpersonen är inte längre subjektet. Det är en vacker historia, med humor, både återhållet och känslosamt spelat. Den är lugn och metodisk i sin berättarteknik för att knocka oss i slutscenerna.