Ofta får individualismen i Sverige skulden, men vad är det som säger att familjen och släkten är det som kan rädda oss från ensamhet, utsatthet och utanförskap? Det finns styrka i familjen men den kan lika gärna vara det som stjälper, det som tynger, det som ger oss lidande. Friheten i att kunna klara sig själv tror jag är nödvändig för att komma ifrån våld och missförhållanden i nära relationer. Vi borde ändå kunna nå varandra i samtal och stöd. Det borde kunna finnas frihet och solidaritet samtidigt, inte solidaritet som i välfärdsstaten utan som i medmänsklighet. Vi är ovana vid den praktiska medmänskligheten i vår kultur, otränade att hjälpa i direkta former, fast det verkar så självklart när vi ser det hända. Jag har sett empatin i religiösa sammanhang, men där kan den komma med en dålig bismak av påtvingad frälsning och en slags hierarki. Om du följer våra normer får du komma in i vår gemenskap. Om du bryter mot dem kastas du ut. Vi är de som räddar dig och du är den räddade.
Negativ ensamhet är för mig att vilja känna gemenskap och samhörighet, men inte ha de möjligheter till det som en vill ha. Det är inte att bara vilja ha någon, eller bara vilja vara bland folk. Den positiva ensamheten är att kunna helt slappna av utan att behöva anpassa sig eller göra sig till, bara vara i sig själv och göra det en känner för.
Vi är alla ensamma någonstans inom oss. Vi föds, lever och dör ensamma. På vägen kan vi lindra den stora ensamheten men vi måste alla göra våra egna val och följa vår egen väg. Som ett eko till vår ensamhet skriver Erik Lindegren i Arioso "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans" om kärlekens under och magi. Kärleken den intima, den vänskapliga, den till våra närmaste. Kärleken som lindrar, som bäddar in oss och som ger oss sorg och mörker vid förluster och svek. Ensamheten som är ångest, men som inte behöver vara så skrämmande om vi bara är i den, bara vilar i den en stund. Håller den i handen.
Spaning
Lotta Olssons krönika i DN "Någonstans djupt inom oss är vi alldeles ensamma"
Lotta Olsson berör hela spektrat av ensamheten. Den självvalda ensamheten, problematiseringen av vår individualism och om dess nödvändighet för frihet. Den påtvingade själsliga ensamheten, den existensiella "vi ska alla dö" ensamheten och universum är så stort. Utanförskapets ensamhet, som i psykisk ohälsa, sorg, sjukdom.
Det handlar inte nödvändigtvis om att ändra familjestrukturerna, eller om att hitta någon att leva tillsammans med. För i längden spelar det ingen roll: någon blir till slut alltid ensam kvar. Den stora ensamheten finns hos såväl barn som gamla, hos sjukskrivna och hos dem som arbetar så mycket att de aldrig hinner tänka på den.
Ensamhet som i att inte kunna dela sina erfarenheter med andra, som i att inte få och ge förståelse för varandra, som i att inte våga vara sig själv i varandras sällskap. Vi kan dra till med att Sverige är extremt individualistiskt och i länder med annan kultur är de mer sociala och öppna och därmed mindre ensamma och vid bättre psykisk hälsa. Fast hur vet vi att det är så? Om problemen finns i familjen och samhället är byggt på familjen, vem vågar då kritisera den? Kanske kanaliseras problemen på något annat vis.
Man kan vara kvävande ensam i ett rum fullt av andra människor. Det finns en mycket positiv aspekt av den utvecklade individualismen i Sverige, ett erkännande av att vi faktiskt behöver vårt eget utrymme. Många av oss anser den friheten vara nödvändig, även om vi blir ensammare....
I Sverige bygger dessutom samhället väldigt mycket på familjen om man ser runtomkring sig. Familjen som ska visas upp och vara lycklig och lyckad. Vem pratar om ensamheten i en relation, i en familj?
...ensamheten är större än den psykiska ohälsan. Vi behöver tala med varandra om den, om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-nagonstans-djupt-inom-oss-ar-vi-alldeles-ensamma/
