Resan fortsätter in i nåt slags vintrigt Uppsala. Kylan ska lägga sig över oss, men ännu är det grönt. Jag ser fram emot att få ligga kvar under täcket imorgon. Den här resan är in i vardagen för att man kan resa där och in i sig själv för att få insikter också. Tänker på Waterboys' låt "The whole of the Moon" som verkar handla om någon som förstått livets gåta genom att titta inåt på sig själv, inuti sig själv och på livet vi lever. Kanske för smart för sitt eget bästa genom att nå för långt, för högt alltför snart?
I pictured a rainbow, you held it in your hands
I had flashes but you saw the plan
I wandered out in the world for years while you just stayed in your room
I saw the crescent, you saw the whole of the moon
The whole of the moon
You were there in the turnstiles with the wind at your heels
You stretched for the stars and you know how it feels
To reach too high, too far, too soon
You saw the whole of the moon
I was grounded while you filled the skies
I was dumbfounded by truth, you cut through lies
I saw the rain-dirty valley, you saw Brigadoon
I saw the crescent, you saw the whole of the moon
...
/Waterboys
Det är fortfarande otroligt mörkt den mesta av tiden här i Uppsala, Sverige. Ibland är mörkret en beskyddare som hjälper mig att slippa all insyn från andra. Skapar ett slags ide av mjukt inbäddande mörker. Ibland är det kvävande som ett tjockt, tungt svart täcke som läggs över oss. När solen kommer tillbaka står man där kisande och ser sig själv som på nytt i ett genomträngande ljus. Nästan obarmhärtigt. Som om vi blivit vampyrer utan att vi märkt det. Vampyrer skulle ha en utmärkt jaktsäsong här om vintrarna. Antar att de är som flyttfåglar och drar dit mörkret är.
Jag ska försöka se de senaste åren som en resa inuti mig själv. En slags utvecklingsroman där huvudpersonen nått insikter och vuxit upp. Det värsta jag upplevt har funnits inom mig, även om det orsakats av yttre händelser så har det varit i skammen, skulden och oron som jag mått sämst. De där händelserna passerar och blir minnen, men lever vidare inom oss som en stress som kan ge ångest, panikkänslor och annat lidande. Om man tar på sig all skuld eller skam så blir man inte fri från det som hänt. Visst är man ansvarig för hur ens liv blir, men mest får man hantera det som händer en som man inte kan styra över, bara göra det bästa av. Och det bästa är inte att bli bitter även om det är lättast.
Vet inte varför det är så svårt att inte kriga med tillvaron och sig själv? Det är ofta det första som kommer till mig i alla känslor som väcks i svåra situationer. Varför händer det här mig? Varför har jag försatt mig i den här situationen? Om ändå... Jag borde ha... Tänk om jag... Tänk om det bara går bort av sig själv? Jag mår bättre när jag kan acceptera hur det är och handla utifrån det. Det låter så enkelt, men är oerhört svårt många gånger. Jag vet bara att jag inte vill må så dåligt som jag gjort. Jag vill inte bli en bitter person. Jag kan välja hur jag vill hantera saker i mitt liv. Jag kan välja att försöka må bättre utan att vara arg på andra som kanske inte behandlar mig som jag önskar. Jag behöver inte acceptera att bli behandlad dåligt, men jag behöver inte lägga min tid på att försöka förändra andra.
När jag mådde som sämst så tappade jag bort mig själv. Jag hörde inte min egen röst, visste inte längre vad jag ville göra eller vem jag egentligen var. Det kändes som att livet gled mig ur händerna och som att det skulle vara så resten av tiden. Det kunde jag inte leva med, men jag kunde inte heller leva med det andra att förändra och bryta upp. Jag blev fast i ett slags krig med mig själv. Tyckte väldigt illa om mig själv för att jag var svag och inte levde som jag ville och för att jag var en dålig människa som inte kunde nöja mig med det jag hade. Det var en omöjlig situation som tog all energi hela dagarna och nätterna. Jag kunde inte sova, äta eller fungera som jag brukade.
En fin person sa till mig att vägen till att tycka om sig själv är att leva det liv man vill. Det är väl att lyssna på sig själv och ta hand om sig som man skulle göra med någon man håller av. Inte behandla sig själv så hårt och kallt. Acceptera att det är mänskligt att göra fel, att livet inte går ut på att vara perfekt och göra allting rätt från början. Hur rätt man än gör och hur bra man än tänkt så händer det ändå oförutsedda saker ibland och jobbiga situationer kommer uppstå. Jag lär mig hela tiden.
Jag börjar känna igen mig själv. Ja, just det, såhär är jag ju. Det här tycker jag är roligt. Jag mår bra när jag gör såhär. Det är kanske inte konstigare än så. Tid tar det i alla fall att förstå.
Man ska ta sig själv på största allvar. Inte tysta sig själv eller sluta lyssna. Trösta när man är ledsen. Hitta på roliga saker. Ge sig själv upplevelser. Vara nyfiken på livet ständigt. Inte sluta hoppas på att det blir bättre. Det är aldrig för sent.
Spränga skyarna
Jag ska spränga alla skyarna
Bara andas i din lunga
Lyftas av alveolerna
Ballongerna med syre
Lyckan finns i kroppen
Huden som rör din
Vaknar länge
utan rädsla
Hoppet har en morgondag
Det är så mörkt
Jag har kämpat så länge
Känns som jag gått vilse
Vill bara andas
i din lunga
på randen till målet
/Dikt av mig
