Det går upp och det går ner. Jag kommer lite framåt och lite bakåt. Jag ser utsikten från en topp jag aldrig bestigit. Jag faller. Stirrar ner i avgrunden igen. Jag är klok. Jag tappar omdömet, använder min tankeförmåga till att leta i labyrinter. Vägen ut är framför mig, men jag ser åt ett annat håll. Jag stirrar ner i djupen, i avgrunden, som om jag aldrig varit här förut, som om allt är nytt igen. Varför känner jag inte igen mig? Varför följer jag inte brödsmulorna hem igen? Jag försöker resa mig upp, stå över alla futtigheter, vara en klok människa. Biter ihop och kommer igen som man ska. Något tröttsamt. Fortfarande lika otäckt, som en mardröm man drömt många gånger förut. Man vet vad som kommer hända, men ändå så rädd.
Hitta självförtroendet. Självet och tron. Tron i självet. Vad nu det är? Var sitter det? Hur ser det ut? Hur ska det kännas att hitta det? Det är som ett tankeexperiment. Helt plötsligt är det där. Tron på mig, på livet. Vart försvann det nyss? Vad var det som skymde sikten? Alla dessa tankar. Alla dessa dagar. All tid jag slängt bort på det. Även det är att vara människa. Skapa mening och hitta lusten. Hitta tron på något. Meningen med allt det här.
