Ja, ok, jag är en drömmare. Jag kommer nog aldrig växa upp på det sättet. Delad itu av ansvarskännande och drömmar. Måsten och önskningar. Föreställningen om hur man borde och måste vara för att överleva och stå ut med sig själv och drömmen om hur man skulle vilja vara, vad man skulle vilja göra. I mitten tiden som går. Den bara går och går, ibland en befrielse, ibland obarmhärtigt. Hela tiden hängande över oss som påminnelse om att vi måste ta till vara tiden vi får här på jorden.
Hur tar man till vara tiden? Det måste väl vara att försöka må så bra man kan, vara lycklig? Men inget liv är lyckligt jämt. Hur tar man till vara tiden? Det beror ju så mycket på omständigheterna. När man är ung och obunden tänker man att man vill hinna resa och upptäcka världen innan alla måsten kommer ikapp. När man är vuxen med alla måsten försöker man allt man kan använda mindfulness och allt möjligt för att stanna upp och vara närvarande i stunden, så att inte alla stunder bara flyger förbi utan att man märker att det är livet.
Jag vill ta till vara genom att inte jämt skjuta upp sånt jag längtar efter att göra eller sånt jag mår bra av att göra. Även om det är lite motstånd innan man kommer igång så vill jag kontinuerligt komma förbi motståndet och göra, så blir det lättare tillslut och jag får en vana att ta till vara det viktiga i livet. Det är väl då man lever sitt eget liv också och inte bara är andra till lags? Man läser så mycket om hur vi moderna människor är så egoistiska och gör det vi själva vill bara, men det stämmer inte alls för mig. Jag har snarare varit tvärtom att jag lätt ger upp mina egna drömmar för allt man måste och för att jag tror att andra vill det kanske. Det är då man kan bli bitter om man ger upp hela sig och tror att det är för andras skull, men det är ett val.
Det där att vara vuxen, att fatta beslut och ta konsekvenserna. Vad tufft det är ibland. Det är inte som att man får en medalj för det. Ibland snarare helt tvärtom och det kan vara konsekvensen. Jag vill kunna respektera mig själv och då måste jag ta konsekvenserna av mitt handlande, inte smita undan och skylla ifrån mig. Jag ska förstås inte ta på mig hela situationen själv för det är nån slags kvarleva från min barndom. Jag kan bara ta på mig ansvaret för min egen del och sen får man ju försöka att behandla sig själv anständigt så som man skulle behandla en vän. Inte bara vara självkritisk och fördöma sig själv för de misstag man gör. Man måste göra misstag för att komma någon vart.
Jag är en sån person som till och med behöver träna på att göra misstag, kanske göra misstag med flit ett tag för att börja acceptera att det är ok. Jag har börjat slappna av mer med det, men jag vill verkligen att det jag gör ska vara riktigt bra. På vissa områden har jag fått bättre självförtroende och vet att det blir bra om jag jobbar på och tror på min egen förmåga. Jag vet på nåt vis att det jag kan duger och det är fantastiskt skönt att känna. Jag vet att jag har nåt eget, en egen stil eller eget uttryck, som jag ska fokusera på istället för att jämföra mig med andra eller kritisera. Släppa lös skapandet och bara köra på utan censur och invändningar. Det finns ett värde i själva skapandet. Slutprodukten är inte målet. Vägen dit är det som ger mig lycka. Att få hålla på med det jag tycker om. Tänk vad härligt det vore.
Jag lyssnade på ett radioprogram om Woody Allen. Han är otroligt snabb och har alltid en one-liner att dra till med.
Några citat
"80% of success is showing up."
"My relationship with death remains the same - I'm strongly against it,
All I can do is wait for it."
"It figures you’ve got to hate yourself if you’ve got any integrity at all."
