Det är nåt med det här livet som är så mörkt, så otröstligt ensamt. Det tog slut. Det tar slut. Det kommer att ta slut. Hur kan man finna ro i det? Hur kan någon finna ro i livets villkor? Jag vet man måste. Inuti mig finns den där Rust i True detective, som krasst blickar ut på världen, inte fullt så cynisk men ibland ganska nära. Fylld av kravet på mig själv att ta konsekvenserna av mitt handlande. De där historierna vi berättar för oss själva för att överleva, hur funkar dom? Jag har för få såna historier. Det enda jag har är en tröströst som säger att det kommer bli bra. Vet inte att jag tror henne. Jag tror på Rust och på hur allt går åt helvete. Jag är färgad av sorgen. Lever en sorg fortfarande. Det är fortfarande ofattbart för mig ibland att jag ska leva såhär resten av mitt liv. Att jag inte ska ha mina barn hela tiden hos mig. Vad ska man göra när man känner så? Finns det giltiga historier som fixar det? Kan man ljuga för sig själv? Ska man ödsla sitt liv på det? Andra kanske tror att det är lätt för att man lever sitt nya liv och gör saker som man inte gjorde förr, ute och roar sig och har det bra utan någon ånger. Visst finns det glädje och lättnad, att leva som man valt att leva, men inte fan är det som man ville leva. Kom inte och säg det. Man har vissa val man kan göra, men man får alltid ta konsekvenserna och det blir inte som man tänkt sig och ville. Utifrån ser det annorlunda ut. Man tror på myten som folk bygger upp om sig själva. Historien om självet som manglas ut på sociala medier.
"To realize that all your life—you know, all your love, all your hate, all your memory, all your pain—it was all the same thing. It was all the same dream. A dream that you had inside a locked room. A dream about being a person. And like a lot of dreams there's a monster at the end of it."
Rust Cohle True Detective
