Ingen tystnad att vila i. Jag fyller den med ny information. Livet är för kort. Det är för mycket att ta in. Och jag vill ta till vara tiden. Tiden som ständigt går. Vill nå insikt, vishet genom kunskap, erfarenheter, samla i min minnesbank. Glömmer bort annat, som sorteras undan ogenomtänkt. En hylla för det glömda, överlastad och den faller sönder. I bitar.
Leta, söka efter sanningar, empati, inlevelse, lyckorus, glädje. Var bor godheten, visheten? Vem är lycklig här? Bor lyckan i dumheten? Det korta minnet? Överlever pessimisten fastän olycklig i sinnet? Är den lycklig som skapar luftslott, gömmer sig i lögnens lättnad? Vem har alla svaren?
Jag är väl i min egen tid, egna dimension, egna galax. En besökare från yttre rymden, på planeten jorden. I rymden. Vi far fram i 107 000 km/h runt solen. Det är en väldig stress. Ändå håller vi tidtabellen rätt bra år från år. Är det meningen att vi ska veta allt det här om oss själva? Är vi gjorda för det? Är det meningen att min hjärna ska associera i 107 000 km/h?
