Outsider

Jag har varit själv många gånger i mitt liv, särskilt som barn. Kommit till nya platser. Jag har flyttat vidare från dessa platser. Jag ifrågasatte inte att det var så. Som barn var det bara så. En slags trygghet i att det hela tiden förändrades. Allt förändrades utom min familj. Ofta välkomnade jag förändringen när den kom. Vidare vidare på nya äventyr. Jag ser inte tillbaka på min barndom med bitterhet. Den har format mig och är en del av mig. Om jag ska vara arg på det som varit, så slåss jag bara med mig själv. 

När jag var barn tänkte jag ibland; jag är den som kommer hit till denna nya plats och den som först kommer åka härifrån. De andra blir kvar, men inte jag. Jag hör hemma någon annanstans. Vet inte var, men inte här. Jag är ständigt på väg någonstans. På något sätt bär jag med mig det fortfarande. Ändå har jag bott i samma stad nu i snart 20 år. Fortfarande är jag den som inte rotar mig. Den här staden är hemma för mig, men inte på det sätt jag trodde det skulle vara. Hemmakänslan för mig finns i en plats som jag har många minnen från, men inget hem i längre. Om jag skulle komma hem nån gång, så vore det nog dit jag skulle komma, trots att det inte längre finns kvar som det var då.

Hemma ska man bära med sig sägs det. Tryggheten inuti och det där. Jag bär väl min trygghet med mig. Jag känner den inom mig om jag bara stannar upp en stund och ankrar mig. Fast det finns ändå något speciellt med vissa platser där man varit och där man upplevt saker. Dofter man känt. Lukten av frihet när man åkte hem sent en försommarnatt på cykeln. Nattens ljus och lukt som öppnar hela världen till möjligheter man känt en gång, för länge sen, och känner sen åter varje gång man förnimmer lukten och känslan igen.