Jag börjar känna igen mig själv. Den här Maja-personen är bekant, faktiskt en god gammal vän till mig. Det har varit en lång lång tid - flera år - som jag inte känt igen mig.
Jag börjar minnas vad jag tycker om. Hur jag brukar göra saker och ting. Vad jag brukar bli glad av. Jag kan faktiskt vara glad på riktigt ända in i själen. Shit vad många år det tar att komma vidare så att jag känns som jag. Det har varit så mycket att bara kämpa för att känna sig trygg och normal. Orka orka lite till. Förlåta mig själv, acceptera läget och kanske glömma lite så att jag inte hela tiden måste ha code orange bara för att någonting kan hända.
Det är ingen katastrof just nu. Det är lugnt nu. Visst, något kan hända när som helst. Vad som helst kan nästan hända, men det hjälper ju inte att jag försöker vara beredd på allt eller förbereder mig för en härdsmälta. Jag kommer väl inte klara den bättre om jag är utmattad? Det går inte att undvika saker utan att undvika att leva.
Jag har lärt mig mycket. Det är bara så skönt att känna igen sig lite. Att inte allt är helt nytt och ovant. Nu ska jag bryta upp igen på ett annat sätt, mindre dramatiskt och nog välbehövligt. Det får bli en kick istället. Vi bestämmer så. Det här är något jag valt som känns rätt. Jag har valt.
