Sveriges äldsta man dog nyligen i en ålder av 109 år. Det sista han gjorde var att äta sig mätt och ta sig en whisky. Sen somnade han in. Han hade jobbat som elektriker tills han var över 80 år och levde sen ett bra tag till. Vi lever så otroligt kort tid på jorden. Ändå hinner en människa som blir över 100 år gammal uppleva så väldigt mycket förändringar under en livstid att det måste vara svårt att ta in.
Det finns sex nu levande personer som kan bevisa att de är födda på 1800-talet. Alla är kvinnor. Det är svårt att förstå att man kan ha levt igenom så mycket av vår närhistoria, bland annat två världskrig. Avstånden mellan människor på jorden var förstås större innan all vår tids tekniska uppfinningar fanns. Det är inte säkert att man visste så mycket om vad som hände i världen. Den äldsta nu levande personen är en 116-årig japanska. Den äldsta personen som någonsin levt (vad vi vet) var en 122-årig fransyska. Även om den 116-årig japanskan inte känt till alla världshändelser under sin livstid har hon upplevt svindlande stora förändringar.
Svårt att tänka sig att jobba tills man är över 80 år och sen leva 30 år till. Det krävs energi och livslust att jobba så länge antar jag. Eller är det en envis nyfikenhet? Livet rinner så snabbt iväg känner vi kanske redan i 30-årsåldern eller ännu tidigare. Ändå har vi då vanligen väldigt mycket liv kvar att leva. Det är väl att så mycket ska hända de där åren mellan 20 och 50. Familj och yrkesliv ska påbörjas och leva parallellt. Jag tänker nu att det kommer finnas tid när barnen är äldre, att jag får lugna mig lite. Snart växer de upp. Det kan finnas fler chanser och lyckan finns inte självklart i framgångar.
Det var bland det härligaste med att vara barn och ung att tiden var som evig och att jag ville framåt framåt ständigt framåt. Jag längtade alltid till något i framtiden. Det stora äventyret, upplevelserna och själva livet som låg där obestämt framför mig. Vad ska vi göra av det? Livet vi får och alla drömmar vi har. Det blir lätt ett stort glapp mellan drömmarna och den verklighet som vi lever i. Jag drömde mig ofta bort som barn. Sagor och berättelser var en fristad. Fantasin hade inga gränser. Där kunde jag göra vad jag ville. Det fanns inga hinder som dåligt självförtroende, diskriminering, blyghet, prestationsångest, jantelagen, osv. I de olika konstformerna finns friheten för mig. Lycka är svår att förstå. Fånga dagen och njuta av ögonblicket? Känna att jag lever på riktigt?
