 |
| Pris och Roy, Blade Runner |
"It's too bad she won't live! But then again, who does?"
"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die."
"The light that burns twice as bright burns half as long, and you have burned so very very brightly, Roy."
"I don't know why he saved my life. Maybe in those last moments he loved life more than he ever had before. Not just his life... anybody's life... my life."
Blade Runner är en kitschig film nånstans och samtidigt som en modern saga. På vissa sätt är det konstigt att det funkar, att det inte bara blir platt fall. Det är inga karaktärer som blir direkt mänskliga med ett realistiskt vardagsliv. Det är mer en drömsk känsla, som minnen förvanskade av tiden. Tankar om livets kärna i sci-fi-paket. Ett väldigt snyggt paket som inte slutat glänsa. När jag såg om den nu kändes den fortfarande aktuell och inspirerande.
Citatet av Rutger Hauers replikant Roy (det andra) tycker jag talar till "Better to burn out than to fade away"-idén som lever i den mänskliga myten om att leva livet på riktigt, intensivt men kort. Samtidigt handlar den förstås också om den oundvikliga döden som drabbar alla tillslut. Replikanterna gör allt för att förlänga sina korta liv, ändå verkar deras liv överlägsna det tomma livet människorna lever i filmen. Replikanterna är de mest levande i sin desperation? Myten om att brinna snabbt är för mig en dröm om ett liv utan all onödig väntan och transportsträckor. Ett liv där varje stund är på liv och död, varje fas vare sig det är lycka eller olycka tar huvudpersonen vidare på sin resa. En kris, en sorg är stark och full av rörelse. Ett liv fullt av innehåll. Inte ett liv fokuserat på eftertänksamhet eller långsamma lärdomar. Inga tråkiga vardagliga rutiner. Inget ekorrhjul. Essensen av livet? Det komprimerade livet? Det är bara en dröm, men en vacker dröm på sitt sätt. Vi behöver eftertanke och bearbetning, men det blir inte särskilt bra underhållning.
Kurgan ifrån Highlander - en 80-tals film som inte är i samma liga som Blade Runner - säger just orden om att hellre brinna än att långsamt blekna bort. En odödlig kan ta sig den lyxen. Ett människoliv är bara ett andetag i det perspektivet. En odödlig längtar efter att känna en bortre gräns som skapar spänning. Åtminstone framstår det så i myten om odödlighet. Om det inte finns någon risk eller något slut blir tillvaron nog tråkig, tänker vi dödliga och tröstar oss med det.
Tillvarons kortlivade tomtebloss kallade 90-åriga Carl-Göran Ekerwald sig själv och Sigrid Kahle i en dikt. 90 år är en kort tid i universum. Det är ungefär den tid vi har på oss om vi har tur(?). Ett tomtebloss. Better to burn out than to fade away. Bättre att leva på riktigt än att stelna och sluta känna. Ja, du C-G nog verkar du leva på riktigt såhär från utsidan. Du har inte stelnat om du kan skriva såna passionerade kärleksdikter. Lusten till liv och en annan människa, lever så länge man vill och orkar.
