Jag är på väg. Min resa fortgår. Resan är målet. Det stora äventyret vi delar. Jag undrar så vilka vägar jag ska ta, men det är ovissheten som håller spänningen vid liv. Hoppet om något riktigt bra. Vi vet hur det slutar, men vanligen inte när eller var eller hur. Vi vet vägs ände. Jag har ont i skuldrorna. Hur långt ska den här kroppen orka? Vad göms i våra gener. Vad innebär allt vi gör och omger oss med? Hur fort blir vi gamla i tanken? Måste jag sluta vara nyfiken en dag eller blir det bara ointressant?
Människan är så banal och så komplicerad. Vi vet ingenting om det som är viktigt, men vi vet oändligt om det ytliga? Vi vet inte om vi är ensamma i rymden, om vi finns innan vi föds, vad som händer innan döden, hur en förlossning sätter igång, hur man botar en förkylning, varför man får migrän, hur man slutar vara deprimerad, hur man får bra självförtroende eller var det självkänsla?
Det är så ofta jag stöter på väggarna i vår föreställningsvärld. Vår rymd har en början och ett slut, inte som den verkliga rymden oändlig, ofattbar, obegränsad. Likt vår egen hjärna ibland. Hur fungerar den egentligen och har vi utvecklats någonting sedan stenåldern?
