I väntan på något. I väntan på vadå? Lusten till livet finns här. Levande livet är alldeles nära. Jag andas, jag gråter, jag skrattar, jag darrar av rädsla och alla känsliga känslor jag bär på. Jag är här. Det är bara att leva, göra, skapa och leva. Det är när jag väntar som livet stannar. Väntar på andra, på att något ska ändras, något ska bli annorlunda, kanske bättre. Det är då det stannar till och börjar gräva sig ner till något mörker, fallande handlöst mot en okänd botten. När jag handlar, när jag gör, är jag stark. När jag stängs in av hänsyn till andra, rädsla, oro eller vad det nu är, det är då jag fastnar i en väntan. Det går att vända det och tänka från ett helt annat håll. Det är bara så långt borta när man fastnat.
Just nu en skön känsla av att jag klarar av saker. Jag hanterar det som kommer i min väg. Visst finns det saker som kan hända, hemska jobbiga saker, men vad hjälper det att jag tänker på det även när jag är glad? Just här och nu känns det skönt och jag har tillförsikt. Det finns massor jag vill göra. Det finns massor av liv att leva.
