Kanske måste jag tillslut komma ut som högkänslig. Börjar mer och mer tro att jag har ett sånt personlighetsdrag, fast inte den introverta sorten. Bara en sån som lätt blir påverad av saker omkring mig och funderar väldigt mycket på hur människor och saker fungerar. Varför det blir som det blir. Analyserar och analyserar. Grubblar och ältar på. Förutser hur det ska gå innan det verkligen händer. Sen när det visar sig att man har rätt och inte bara var en pessimist så kan man inte gärna säga "vad var det jag sa?" och liksom sparka på den som redan ligger.
Det finns ingen poäng med att vara efterklok och ha ångerkänslor om man inte lär sig av sina misstag och utvecklas. Ska man bara fortsätta att göra om samma misstag om och om igen för att det av någon anledning inte går att ändra på nåt så är det en väldig belastning att se vad som kommer hända i förväg utan att kunna påverka. Om man dessutom tycker väldigt illa om att göra misstag så blir det som att köra rakt in i en vägg när de andra lugnt säger till en att det inte finns nån vägg. Nä ok, det finns ingen vägg. Jag slutar fundera på det sätt som är naturligt och accepterar att vi kommer köra in i väggen i full fart. Det var ju vad vi kom överens om eller? Sen när man är 50 meter från väggen börjar andra skrika. Jag förstår ingenting. Ni visste väl om att det var såhär det skulle gå när ni accelererade och jag såg väggen komma? Ni läste väl kartan? Ni minns väl hur det var förra gången? Ok inte, då kraschar vi tillsammans.
Det är väldigt svårt att förklara det här för andra som inte fungerar så. För mig är det jag säger en verklighet inte bara en kritik eller negativitet. Om man tycker att det är jobbigt att misslyckas så gör man allt för att undvika det. Om man ber en sån person att bara köra på rakt åt fanders, så begär man ganska mycket. Det innebär en enorm anspänning ibland. Sen är det väl olika vad vi menar med att misslyckas. Jag kan sällan känna mig riktigt nöjd om jag inte levererat det jag lovat ungefär på den tid jag sagt. Jag har kanske lite för höga ambitioner?
Jag tror ju också att folk har tänkt igenom sina handlingar och ord någorlunda och att om de går på som ångvältar så ska de förstå det. Att de har nån slags genomtänkt agenda. Det är ju inte så, men på något sätt så faller jag ofta tillbaka i tankar på att folk begriper vad de håller på med. Och om de gör det, vad menar de då? Sen vet jag ju att jag knappt förstår mig själv, men jag försöker i alla fall.
Jo, jag översvämmas av känslor och jag upplever dem väldigt intensivt. Det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och ofta på dan. Jag kanske är neurotisk ibland, men inte är det lätt att hålla sig själv i tyglarna. Jag rycks med alldeles för lätt. Jag kan bli otroligt lycklig också och vissa stunder flyger jag, ibland på riktigt i drömmarna om natten (ja på riktigt). Jag kan känna mig berusad av livet och nästan pillrig i hela kroppen bara av känslor. Jag trodde att det var så för alla. Visst har jag märkt att en del människor är rätt så jämna i humöret medan jag åker upp och ner. Och det verkar lite tristare att inte kunna bubbla sin egen skumpa och att man måste ta till annat för att flyga. Det verkar å andra sidan oerhört skönt att kunna koppla bort känslorna ibland om man nu kan det.
Hela den här HSP (Highly Sensitive Personality) idén kan förstås vara bullshit. Det går mycket trender i det här. Fast vi vet att det finns olika personlighetstyper. Varför inte också högkänslighet? Jag tycker att vissa saker stämmer, men kanske är jag bara en känslig person?
