onsdag 28 maj 2014

Lars Lerin

Tack Lars Lerin för all inspiration och ljus du sprider omkring dig som människa och konstnär. Jag lyssnade på ditt sommarprat nyligen och det fyllde mig med många känslor. Alla dina anekdoter och din kamp för att nå någon slags harmoni i livet beskriver du ofta på ett halsbrytande och underhållande vis. Helt plötsligt överrumplades jag av sorg när du berättade om din barndomsvän som rodde ut på en sjö och aldrig mer kom tillbaka.



Varför kan inte alla människor få respekteras som de är när de inte gör någon illa utan bara försöker leva och vara sig själva? Vad är det hos människor som gör att de fylls av rädsla och ilska mot andra på så sätt att de gör andra illa? Rädsla och ilska har vi väl alla inom oss. Det är bara att acceptera att vi människor har fördomar och behöver kategorisera för att kunna hantera allt vi registrerar omkring oss, men vi måste inte agera på dessa fördomar och vi måste inte leva ut vår ilska på andra.

Dina målningar är fantastiska och särskilt hur du använder mörker och ljus. Jag såg ett reportage hemma hos dig där du visade en målning du höll på med. Jag blev förvånad när du berättade att motivet var den övergivna ön i Japan. Den heter Hashima och var bebodd mellan 1887 och 1974 av kolgruvearbetare och deras familjer. Jag har sett bilder på den förut och tänkt att det är ett häftigt motiv. Ön är totalt övergiven sedan 1974 när gruvan lades ned. Jag hittar inte din målning på nätet. Här är ett foto av ön.