Somriga sommar du kommer med sorgliga budskap. I lust och fägring stor. Riktigt varmt och somrigt är det inte ännu. Du är ändå här. Det är en paradox när döden inträffar mitt i blomstertiden. Jag träffas en regnig dag av besked att någon givit upp och tagit sitt liv. Någon från länge sen. Någon som kämpat länge. Det blev för mycket, orken och hoppet tog slut. Jag tänker att det är en sjukdom som kan vara dödlig. Det är inte vad någon vill. Det är en sjukdom inte ett svek. Jag kan varken döma eller helt förstå. Jo jag tror jag kan förstå att det kan bli så ensamt och hopplöst, men det är inte sanningen som känns så. Det är det sjuka. Det är en svår kamp att vinna. Kräver all din energi.
Det finns inga hjältar. Bara vi vanliga människor. Ibland i guda-och hjältegestalt. Ibland lyser vi som solen. Ibland kan vi blända stjärnorna. Sen kommer de regniga dagarna. Mulen himmel över oss, kanske inom oss.
Inom oss, inom oss är vi alltid tillsammans och ensamma på en och samma gång.
Himlen över oss. Täcket med stjärnor. Det finns inget hotfullt längre. Bara dina fridfulla andetag.
