Marvin, the Paranoid Android, ur Liftarens guide till galaxen, vilken genialisk skapelse. Hur jag kan känna mig som honom ibland. Och skulle störa mig oerhört på honom som jag stör mig på mig själv. Det är striden mellan optimism och pessimism inom mig. Han är mörkrets representant, inte ond förstås, men pessimistisk. Han lider av en svår depression och uttråkning, delvis för att han har en hjärna stor som en planet, som sällan eller aldrig får en chans att användas. Med en hjärna 50 000 gånger så intelligent som en människas har han oändlig kapacitet men liten möjlighet till stimulans, fast kanske känns det även för en vanlig dödlig som att hen ibland kan lösa alla problem utom sina egna, tre gånger om, liksom Marvin. Det finns inte nån uppgift som kan uppta ens en pytteliten smula av hans intellekt. Ofta känns hjärnan speedad och det pågår en mängd konstigheter och eventuella insikter som jag inte har hel koll på. Det är en oavbruten medvetandeström och inre monolog, inte sällan dialog. Resonerande, filosoferande, ältande, analyserande, observerande, dissekerande, dagdrömmande, osinliga strömmar av tankar som inte ens tar slut i drömmen. Det här med att jämföra döden med sömnen fungerar inte alls som metafor på det sättet. Sömn kan ge vila, men lika ofta vaknar jag upp förvirrad av allt som pågått i medvetandet under natten. Hjärnan är snarare ett outforskat universum av samband och synapser. Ibland tror vi att vi vet så mycket vid det här laget, men så stöter man på gränser för vår kunskap som verkligen känns alldeles för snäva. Det är klart att vi nog aldrig kommer kunna förstå oss själva fullt ut och kanske är det inte ens önskvärt, men det finns ju saker man blir frustrerad över. Önskar att vi kunde komma längre inom sjukvård och läkemedel och sluta att enbart dämpa symptom utan istället komma underfund med de underliggande faktorerna. Marvin kom igen, han skulle kunna lösa det här om han inte var för upptagen med att vara uttråkad och deppig.
Marvin - en misslyckad prototyp av Genuine People Personlities. Ja, är inte det hela mänskligheten? Mer eller mindre lyckade personlighetsprototyper.
