Att läsa

Sen ett tag tillbaka har jag haft som ambition att läsa mer. Den här sommaren startade jag ett projekt i favro (gratis planeringsverktyg) som jag jobbar med för att göra det mer visuellt för mig själv och för mina barn, som jag ville uppmuntra att läsa mer. Jag lade upp listor med de böcker vi ville läsa. Ett kort för varje bok. När vi började läsa en bok drog jag över kortet till kolumnen "Läser" och sen när den var klar till "Läst klart"-kolumnen. Rätt simpelt men det ger lite tillfredsställelse att göra det och se böckerna vi läst växa. Tänkte att jag skulle skriva lite om varje bok också för att sammanfatta vad jag tyckte, men det har jag inte lyckats så bra med. Inspirationen fick jag från Austin Kleons How to read more-tips.

Sommarens böcker för mig var framförallt Stiftelse-triologin av Isaac Asimov. Det är en science fiction-berättelse om ett rymdimperium i förfall, där en forskare uppfinner en ny vetenskap kallad psykohistorien (avancerad samhällsanalys) som kan förutspå och förändra framtiden. Psykohistorien ska tjäna som ett sätt för kunskap att överleva under den tid av nedgång som kommer efter rymdimperiets upplösning och göra barbariets tid så kort som möjligt. Det är intressant att i och med att forskaren förutspår rymdimperiets fall så blir han ett politiskt hot. De uppfattar honom som en upprorsmakare inte en vetenskapsman.

I början var det många karaktärer att hålla reda på och lite torrt, men ju mer jag läste desto mer levande blev den. Världen som beskrevs växte och karaktärerna blev mer personliga. Tydligen är hela Asimovs livsverk sammanhängande. Alla hans böcker hänger på något vis ihop till en stor helhet. Imponerande att kunna hålla samman det så. I början upplevde jag berättelsen som helt mansdominerad men i andra och tredje boken fanns kvinnor med som var viktiga för handlingen. Språket är inte känslosamt eller utbroderande. Det är rättframt, men jag tror att det förändrades lite från första till sista delen. Till en början upplevde jag det som mer redovisande och distanserat, sen tycket jag att det fick större variation och gav utrymme till beskrivningar av människors liv och känslor. Jag är sugen på att läsa mer av Asimov.

Läser även serier, för tillfället Linda och Valentin - samlade äventyr och har därmed förstått att de var föregångare och gav inspiration till stjärnornas krig, vilket syns väl när en läser dem. Ja Stiftelse-triologin är ju verkligen en föregångare inom sci-fi förresten med sitt rymdimperium och visi-sonor mm.

I höst har jag läst lite olika böcker själv t ex Egenmäktigt förfarande och Vintergatan går igenom magen och för min son Det lilla huset i stora skogen och Det lilla huset på prärien. Jag har även lyssnat på radioföljetongen på P1, Min fantastiska väninna av Elena Ferrante och Memoarer av Bob Dylan. Båda dessa är riktigt bra. Ferrantes bok är inläst av Gunilla Nyroos som läser utmärkt och den hade samma effekt på mig som när jag var i slukaråldern. Jag ville bara lyssna vidare och när den var slut läsa nästa del. Hennes värld blev så levande och stark. Vänskapen var precis som på riktigt på liv och död, vacker och ful om vartannat. Det är vännernas kärlek och fascination för varandra som står i fokus, inte killar och förälskelser. De konkurrerar, beundrar, inspirerar, kritiserar, förstör och uppmuntrar. Titeln antyder något helt annat än innehållet. Titeln associerar till en lite ytligt söt vänskap, men det här är inget sånt. Den här vänskapen är livsavgörande.

Bob Dylans Memoarer är inläst av Ludvig Josephson med lite svengelskt uttal ibland men en härlig stämning i rösten och blandat med musik av Dylan och samtida musiker som gör att jag förflyttas fram och tillbaka i historien. Varje del avslutas med förklaringar och anekdoter kring det som Dylan berättat vilket gör det lättare att hänga med bland alla namn och platser. Nu är jag helt inne i Dylanvärlden och googlar på kring Woody Guthrie, Joan Baez, Joe Hill, Jack Elliot, Suze Rotolo... Jag är kanske en Dylankvinna?

Jag läser fortfarande inte så mycket som jag skulle vilja, men helt klart mer nu sen jag påbörjat det här läsprojektet. Det är mest jag själv som läser mer och tillsammans med sonen som ännu tycker om att läsa ihop. Det är berikande att läsa. Sinnet vidgas och jag flyger lite utanför vardagen och mina egna begränsningar.

Vad jag pratar om när de pratar om löpning

Jag har inte läst Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, men den känns på något vis typisk för vår tid. Författare börjar som många andra sina nya liv och löpning verkar ofta bli kärnan i det. Jag försöker förstå det inuti. Om man ska hålla på med ett sånt intresse krävs väldigt mycket ensamhet, ännu mer ensamhet än vad författaryrket redan innebär. Jag är helt med på att röra sig och träna mer för att må bättre. Det kan vara löpning eller något annat, bara vi rör på oss mer. Det jag inte förstår är det religiösa toner det får.

Varför är löpning så stort nu (och med nu menar jag nog de senaste 10 åren)? Har det varit det längre än jag är medveten om, kanske alltid? Är det en naturlig del av att vara människa? Om det brukade vara naturligt så är det inte lika naturligt i vår tid. Jag hade en vän för länge sen som åt piller och sprang för att bli av med ångest, i alla fall tror jag det, för hen sprang alltid dagen efter hen druckit alkohol och blandade också gärna piller med alkohol. Det är förstås mer komplicerat än så, men jag minns det tydligt. Ingen annan av mina vänner var ute och sprang morgonen efter en festkväll. Vi var i 20-års åldern och jag hade inte direkt någon erfarenhet av den typen av ångest och de olika sätt som människor använder för att bli fri från den. Springa, dricka, tabletter, missbruk... För mig är inte sportighet ett självklart hälsotecken. Det finns lika mycket ångest och dåliga vanor där.

Folk gick på gympa och sprang orientering när jag växte upp, och sen kom gym med aerobics och solarier, men det var inte dagens joggande, maraton, dubbelmaraton, Ironman osv. Nu är det som att vi vill visa att genom att kunna löpa en maraton så är vi ambitiösa och lyckade människor. Folk proffssatsar på sporten på sin fritid. De kräks efter ett löppass och berättar det nöjt för andra som en prestation. Jag vet inte om den analogin stämmer. Bara för att en är bra på en sak, blir en inte bra på allt annat. Det smittar inte självklart av sig. Stora konstnärer är inte nödvändigtvis stora människor. Storartade atleter är inte självklart drivna företagsledare med näsa för affärer. Bara för att du kan motivera dig själv i ett sammanhang i en tid i livet kan du inte överföra det till ett annat sammanhang eller en annan tid och motivera dig själv och andra. Det finns mycket kamp som pågår i det tysta. Folk som överlever och lever vidare efter svåra händelser och kriser. Det är inte lika enkelt att visa på sitt CV.

Författare och löpning? Det måste vara disciplinen och ensamheten, nötandet km efter km, minut för minut. Är det där jag går vilse i mitt skrivande och min löpning? Jag tycker det är urtråkigt att nöta. Jag har svårt att fokusera på bara en sak, hålla mig till ämnet och vara strukturerad. Jag vill göra allt. Jag vill hoppa omkring. Jag blir helt trött. Det krävs mycket för att jag ska få feeling och gå helt upp i något. Ofta är det mest jag ska bara, jag ska bara och sen utmattad somna.

Nu ska jag bara...

Att älska är att förändras

Adonis i Babel på SVT:

Det är inte lätt, men man måste alltid gå sida vid sida med förändringen.
Att skriva är som att älska, att älska är att förändras.
Att älska är att förändra allt.
Det är att blotta och forma kroppen efter den älskades.
Att älska är också att förändra sitt sätt att se på världen.
Sitt sätt att se på livet.
Att skriva är också att förändra världen - alltså att skapa nya förhållanden mellan ordet och världen, mellan ordet och tingen och mellan orden och läsaren.

Hur många gånger har inte människor sagt mig att de är som de är "och försök inte förändra mig"? Att vi ska älska människor som de är låter vackert, men är det samma sak som att inte förändras tillsammans med andra? Hur är vi människor och är vi värda att älskas precis som vi är utan att vi kompromissar eller försöker se världen med den andres ögon? Menar vi att det finns vissa som ska anpassa sig och andra mer priviligierade som kan få "vara som de är"?

Varför är förändring så farligt? Ibland är den tröttsam. Jag tänker "när ska jag få vila i ett lugn, i en tillvaro som inte ständigt utmanar mig"? Nu tror jag att människans liv alltid varit så. Varje tid, varje stund är unikt ny för just den människan om inte ny för mänskligheten. Förut väntade jag på stunden av vila liksom stunden av äventyr. Jag kanske gör det fortfarande. Stunden då ingen kräver något av mig, är det stunden av meningslöshet?

Vi bär inte på ett gemensamt minne som kan vägleda oss. Vi måste lära av våra egna misstag, även om generna gett oss viss vägledning ibland. Vi vet att spindlar och ormar är farliga, utan att vi lärt oss det. Misstagen och kriserna kan vi inte hoppa över. Ska vi älska oss som vi är eller som de vi försöker vara, för de vi önskar vara, för de vi skulle kunna vara? Om jag får vara precis som jag är betyder det att alla andra ska ändra på sig om det jag gör orsakar dem lidande, dvs om de vill ha en relation med mig, och annars gå sin väg? Eller borde jag lyssna och anstränga mig att förstå inte bara mig utan andra så att jag kan förändra det som är möjligt? Är det inte viktigt att skaffa sig kunskap om vad som sårar och gör ont för andra och om vi har möjlighet undvika det?

Vad är att förändra? Måste det vara att bli en annan? Är det vad som skrämmer människor att de inte längre vet vem de är om de förändras? För att kunna förändras måste man väl först förstå vad man ska förändras ifrån? Om vi inte ens känner oss själva börjar svårigheterna redan där. Utgångspunkten för förändring brukar nog vara att man erkänner att man har ett dåligt beteende eller befinner sig i en dålig situation som man vill komma ur. Av detta följer att människor antagligen oftast förändrar sig och situationer när det går igenom kriser.

Det går inte att ställa krav på att en människa ska bli en annan för att umgänge ska fungera, men det går att kräva förändring av beteende utan att kränka en annan. Varför kräver vi annars detta av våra barn och människor som bryter mot våra lagar och regelverk?

Vi kan inte förneka någon rätten till sina känslor. Varje människa äger rätten till sina egna känslor. Vi kan inte säga till någon vad den ska säga och göra, inte censurera någon från rätten att vara den de är eller kränka deras personlighet. Det enda som vi kan uttala oss om är vad den andres ord och handlingar gör med oss. Några ord och handlingar har uppenbara reaktioner från andra och borde inte behöva klargöras om och om igen, medan de allra mesta är ytterst subtilt och fyllt av nyanser. Våra förmågor att förstå andra är begränsade. Vi har inte särskilt utvecklad empati och kan inte läsa andras tankar. Dock känner de uppmärksamma snabbt i luften om den andre reagerade starkt, även om de inte förstår varför.

Handlingar får konsekvenser. Om du inte vill förändras alls innebär det att andra måste anpassa sig eller gå. Det är vad du säger. Det borde inte överraska dig om det sker. Kan det ens finnas en relation då?

Den enda jag kan förändra är mig. Jag kan bara säga "var snäll och säg inte de orden för de gör mig ledsen", men jag kan inte få den andre att sluta säga de ord som gör mig ont. Jag kan jobba med mig själv och hitta vägar att undvika orden och inte ta åt mig av orden. Jag kan gå min väg om inget hjälper. Ibland är det svårt att gå sin väg. Nästan omöjligt i vissa relationer som till sina föräldrar.

Adonis ord gör förändringen vacker som en gåva vi ger och får i livet. Förändringen blir till något eftersträvansvärt som öppnar nya världar, som gör livet större. Motsatsen blir att stelna i sin rädsla; göra sig till ett med sin rädsla, och förneka sig glädje och nyfikenhet. De som förmår att förändras och samtidigt behålla sin kärna kan besegra rädslan. Att älska blir att våga förändras, våga se på livet och världen med nya ögon, trots sin rädsla.

På spaning efter oändligheten - Yayoi Kusama

Tankar efter att ha besökt Moderna museets Yayoi Kusama utställning "I oändligheten".

Det verkar inte finnas några alternativ för Yoyoi Kusama. Det finns bara konsten, skapandet, processen. Hon kanske passar in i samtidens önskedröm om konstnären som är tillgänglig och i samarbete med modeindustrin, men berömmelsen har kommit till ett stort pris för henne och aldrig med intentionen att passa in, att följa normen, som jag uppfattar det. Hon valde konsten trots föräldrarnas motstånd. Hon valde konsten trots alla hinder i hemlandet Japan. Hennes liv inom konsten började i 40-talets Kyoto. 1957 flyttade Kusama till New York och hon valde konsten trots den mansdominerade konstscenen i USA på 60-talet. Hon valde den för att den valde henne och där är hon envis och stark. De spektakulära performances och nakenheten från tiden i New York är en tidsmarkör som vi har sett många gånger tidigare, ändå var hon en av få kvinnliga konstnärer där som var i kontroll och utnyttjade media för sina syften.

”Mitt öde är att skapa konst för mitt eget rekviem: en konst som ger döden mening, som kartlägger skönheten i färger och rymd, i den tystnad som uppstår i fotspåren efter döden och ’intigheten’ den utlovar.”

Innan Yayoi Kusama åkte till USA skrev hon brev till den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe. Det var när hon hittade en bok med O'Keeffes målningar som hon blev imponerad och tog kontakt. Georgia O'Keeffes vänliga svar gav Kusama modet att flytta till USA. När hon väl var där gav O'Keeffe henne råd och övertygade senare sin konsthandlare att köpa konst av Kusama när denna blev inlagd på sjukhus av utmattning.

New York på 60-talet är känt för sin avantgardescen med hippierörelsens fria syn på kärlek och nakenhet. Kusama blev en del av tidens strömningar, och startade happenings med hippies som hon filmade, men vill inte definieras av olika ismer utan kallar sin konst för Kusama-konst. Hon var själv rädd för sex och bearbetade det med konstverk täckta av fallossymboler som hon ville smälta samman med som en slags självutplåning.

1973 återvände Kusama till Japan efter ett psykiskt sammanbrott. Hon lever sedan 1977 frivilligt på en psykiatrisk klinik där hon blir omhändertagen. Dagarna tillbringar hon i sin ateljé med sina assistenter och skapar konst, så mycket hon kan, så länge hon kan, tills hon går upp i alltet, i oändligheten. Hon är oerhört produktiv och fortsätter ständigt vidare. Hennes liv är konsten och allt annat kommer i andra hand. På senare år har hon arbetat med serien "Eternal soul" och siktar nu på 2000 målningar. Dessa målningar vibrerar av liv och jag får associationer bland annat till konst av ursprungsbefolkningen i Australien och deras prickmålningar. De senaste målningarna är skapade i år och det är fascinerande att hon kan fortsätta med sån energi och kraft. Kusamas drivkraft är imponerande.

Utställningen låter oss bli en del av konsten, gå in i den och se oss själva i den oändlighet konstnären vill skildra i spegelrummen med alla prickar, pumpor och falliska fält. De happenings som visas på foton och videos känns minst angelägna för mig. Installationerna, skulpturerna och tavlorna bildar en helhet, något som blir mer angeläget tillsammans.

Jag tycker konst kan vara lekfull, komisk och full av glädje, likaväl som den kan vara svår, obehaglig och sorgsen. Konst kan samtidigt vara ytlig och komplex, privat och politisk, personlig och utlämnande. Konst ska varken behöva vara enkel och förståelig för att få finnas eller svår och otillgänglig för att vara accepterad i konstvärlden. Jag har lika svårt för fördömanden av konst för att vi inte förstår den eller inte kan få en enkel förklaring, som jag tycker illa om snobbism och fallenhet för att exkludera det som är dekorativt eller roligt.

Kusamas konstnärskap känns väldigt konsekvent. Hon har offrat allt för det. Det finns inget liv för henne utan konsten, inte vad jag kan se.

Yayoi Kusama föddes 1929 i Matsumoto, Japan, där föräldrarna drev en plantskola.
I oändligheten - Moderna museet 11.6-11.9 2016

På spaning efter ensamheten - Konsten att vara ensam

På spaning efter ensamheten III

Tredje spaningen efter ensamhet är The lonely city: Adventures in the Art of Being Alone av Olivia Laing som jag hörde om i en podcast från P1 kultur. Boken handlar om ensamhetens roll i konsten. När författaren i trettio års åldern blir lämnad har hon just flyttat till New York, trots vänner uppfylls hon av en stor ensamhet. Hon börjar utforska den ensamma staden genom konst. Hur har stadens ensamhet skildrats av konstnärer? Paradoxen i att vara isolerad från andra mitt i en stor metropol. De synliga och osynliga väggarna mellan människor.  Hur vi ser andras liv spelas upp för oss, utan att vara del av det.

Ensamheten så associerad med skam och samtidigt en stark frihet. I radio-programmet diskuteras om inte konsten alltid är en väg ur ensamhet och utanförskap. Det allra värsta är väl att vara ensam utan att det ens syns? Jag tror att konst kan ge ensamheten och friheten i det ett syfte och ge mening. Det är den aspekten av konst och kreativitet som inte handlar om att synas utan om att skapa. Det finns en potentiell mottagare och det i sig är en tröst, men även själva skapandeprocessen kan ge tröst, att göra konst, musik eller litteratur av en känsla eller upplevelse kan göra ensamheten lättare.

“all I want to do with my work is make other people feel less alienated”
Wojnarovicz

De konstnärer Laing berör i boken är bland annat Edvard Hopper, Jean-Michel Basquiat, Valerie Solanas och Andy Warhol. Hon tar också upp mindre kända som Henry Darger. Vissa känns mer självklara andra mer oväntade. Laing lägger märke till hur glas används som metafor för ensamhet i konst i bland annat Nighthawks (1942) av Hopper. Tavlan föreställer några inglasade människor i baren, exponerade och separerade på samma gång, i ett konstgjort grönt sken från stadens neon. Instängda bland andra människor.

Staden är full av motsatser. Mängder av människor samlade nära varandra fysiskt, med stora avstånd själsligt. Staden är full av ensamhet, på tunnelbanan, eller bussen, i bilköerna på motorvägen, i affären efter jobbet, hemma vid köksbordet. Människors blickar möts och samtidigt är de osynliga för varandra. Ensamhet som frånvaron av en intimitet, en närhet som en önskar men inte har. Vi bär alla på en tomhet, ett obehag över livets villkor, sårbarheten och utsattheten. Kanske finns det lindring i att våga känna efter, doppa tårna i det obehagliga, istället för att skjuta det ifrån sig tvångsmässigt.

Jag cyklar hem från jobbet en fredag, hem till frihet och ensamhet. Det är ovant för mig men jag stannar i känslan för att äga den. Jag ser ensamma farbröder med små hundar som inte pratat med en annan människa på hela dagen. Jag ser livskrisande löpare i parken som springer ifrån sin tomhet. Jag ser oss instängda i världar inuti världar.

Skulle det vara skillnad att bo ödsligt endast omgiven av naturen, skogen, marken och havet, utan stadens ansamlingar av människor? Är det staden i sig med alla sina löften om gemenskap och kärlek som skapar den speciella ensamhet som finns här? Är det att kunna se men inte vara del av en upplevd gemenskap och lycka som gör det mer märkbart? Om du inte är en del av den, så känner du misslyckandet flåsande i nacken?

Jag ser dig ibland. Jag ser dig, men du säger att du inte ser mig. Det är en lögn, men det spelar ingen roll för vi finns i olika världar. Det finns flera dimensioner mellan oss som det alltid gjorde, även om de möttes en gång. Jag känner igen dig, men du är främmande. Det är ett löfte som inte infriades. Det känns som ensamheten som bor i en falsk gemenskap. Jag vet att det inte finns ren ondska, men det finns egoism och rädslor som skapar handlingar i motsats till det goda. Den där rädslan och låtsade käckheten som jag har så svårt för. Den där förnekelsen av det sanna, frånvaron av något äkta. Vi behöver inte dra ner andra i vår sorg, men varför göra oss bättre än de som vågar vara sårbara? Det måste vara den värsta ensamheten - den förnekade helt ensamma ensamheten.

Olivia Laing tar upp att ensamhet inte handlar om hur många vänner en har eller om en lever i en kärleksrelation. Hennes inkludering av Andy Warhol är oväntad. Han som var i centrum av New Yorks konstvärld ständigt omgiven av ett entourage av vänner, konstnärer, modeller osv. Laing konstaterar att ensamhet snarare är en längtan efter intimitet. Warhol hade en längtan och rädsla för intimitet. Han använde sig av teknologi för att komma nära människor på samma gång som det var ett sätt att hålla distans.

Henry Darger (1892-1973) är ett exempel på en mer typisk konstnärlig ensamhet. Hans konst kallas "outsider art" vilket är en synonym till franskans "art brut". Det används för att beskriva konst skapad utanför den officiella kulturens ramar, av konstnärer som inte är en del av den etablerade konstscenen. Han blev känd efter sin död då man upptäckte hans livsverk med manuskript och tavlor. Darger hade en svår uppväxt på barnhem och var en ensling.

Podcast: Staden och ensamheten på P1 kultur 21/4 2016
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/723008?programid=767

Olivia Laing: http://olivialaing.co.uk/

På det ena eller andra sättet går det över...

På spaning efter ensamheten - Hrútar

Spaningen fortsätter till Island och två män i en karg miljö. De lever sina liv sida vid sida men utan direktkontakt.

Filmen Hrútar - på svenska "Bland män och får" - berättar historien om de två bröderna Gummi och Kiddi som bor i separata hus på släktgården i en avlägsen dal på Island. Sedan länge har de ingen kontakt med varandra. Deras enda umgänge är med fåren och andra fårfarmare eller eventuellt veterinären. Om de behöver meddela sig med varandra skickar de en lapp med hunden. De hälsar inte och sitter aldrig vid samma bord.

Ensamheten i deras tillvaro är så invand att den blivit självklar. Det finns trots allt gemenskap med andra fårfarmare och med fåren som allt kretsar kring. Fåren är familjen i brist på en mänsklig variant. I den hårda miljön lever de nära människans sårbarhet för naturen, vädret och sjukdom. Det går inte att gömma sig och låtsas tro att människan inte är utsatt, eller att hålla döden borta.

I filmen får vi följa Gummi i hans vardag. Vi får se hur han värmer maten i mikron, självklart fårkött, och äter ensam hemma i köket. På julen ser vi hur han klär upp sig och pyntar hemmet. Han dukar upp i vardagsrummet och äter med tända ljus omkring, festar till det med en öl. Det skildras inte som en sorglig människas liv, inte ens på julen, utan finstämt och respektfullt. Gummi känner inte till något annat än ensamheten och har gjort den till sin.

De båda bröderna lever av och för fårskötseln och fåren är deras närmaste. När sjukdomen scrapie drabbar fåren i dalen och alla måste avlivas rämnar allt. Kiddi börjar dricka, Gummi utövar hemligt motstånd i sin vägran att avliva alla djur. Det är fåren som gett deras liv mening. Samtidigt får de nu en gemensam yttre fiende i myndigheterna, byråkraterna.

Hela historien blir man vägledd som tittare, ända precis till slutet där något händer. En har känt sig trygg i historien och nu introduceras en otrygghet. Det ensamma har inte varit hotfullt eller obehagligt, men nu lämnas rutinen därhän och hoten tornar upp sig. Världen blir grym, känslorna släpps lösa och huvudpersonen är inte längre subjektet. Det är en vacker historia, med humor, både återhållet och känslosamt spelat. Den är lugn och metodisk i sin berättarteknik för att knocka oss i slutscenerna.

På spaning efter ensamheten - individualismen

Ensamheten, jag har tänkt på dig och sett dig mer och mer. Jag har börjat spana efter dig. Du har alltid funnits där, men vissa faser, vissa stunder blir du mer tydlig. Du syns inte, men syns ändå. Du fyller alla mellanrum, ger densitet åt alla volymer. Kanske är du ett ämne som blir tyngre under vissa förutsättningar och lättare i andra? Du talar i det tysta. Det spelar ingen roll om det finns vänner där, om det finns relationer. Du sitter där mitt bland människor. Du kan försvinna om det uppstår kontakt, om människor når varandra. Du frodas när det finns distans och känslor av misslyckande och missförstånd, gärna mellan människor som borde stå varandra nära. När de inte ger och får förståelse, när de inte ser varandra, då växer ensamheten där i skuggan.

Ofta får individualismen i Sverige skulden, men vad är det som säger att familjen och släkten är det som kan rädda oss från ensamhet, utsatthet och utanförskap? Det finns styrka i familjen men den kan lika gärna vara det som stjälper, det som tynger, det som ger oss lidande. Friheten i att kunna klara sig själv tror jag är nödvändig för att komma ifrån våld och missförhållanden i nära relationer. Vi borde ändå kunna nå varandra i samtal och stöd. Det borde kunna finnas frihet och solidaritet samtidigt, inte solidaritet som i välfärdsstaten utan som i medmänsklighet. Vi är ovana vid den praktiska medmänskligheten i vår kultur, otränade att hjälpa i direkta former, fast det verkar så självklart när vi ser det hända. Jag har sett empatin i religiösa sammanhang, men där kan den komma med en dålig bismak av påtvingad frälsning och en slags hierarki. Om du följer våra normer får du komma in i vår gemenskap. Om du bryter mot dem kastas du ut. Vi är de som räddar dig och du är den räddade.

Negativ ensamhet är för mig att vilja känna gemenskap och samhörighet, men inte ha de möjligheter till det som en vill ha. Det är inte att bara vilja ha någon, eller bara vilja vara bland folk. Den positiva ensamheten är att kunna helt slappna av utan att behöva anpassa sig eller göra sig till, bara vara i sig själv och göra det en känner för.

Vi är alla ensamma någonstans inom oss. Vi föds, lever och dör ensamma. På vägen kan vi lindra den stora ensamheten men vi måste alla göra våra egna val och följa vår egen väg. Som ett eko till vår ensamhet skriver Erik Lindegren i Arioso "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans" om kärlekens under och magi. Kärleken den intima, den vänskapliga, den till våra närmaste. Kärleken som lindrar, som bäddar in oss och som ger oss sorg och mörker vid förluster och svek. Ensamheten som är ångest, men som inte behöver vara så skrämmande om vi bara är i den, bara vilar i den en stund. Håller den i handen.

Spaning
Lotta Olssons krönika i DN "Någonstans djupt inom oss är vi alldeles ensamma"
Lotta Olsson berör hela spektrat av ensamheten. Den självvalda ensamheten, problematiseringen av vår individualism och om dess nödvändighet för frihet. Den påtvingade själsliga ensamheten, den existensiella "vi ska alla dö" ensamheten och universum är så stort. Utanförskapets ensamhet, som i psykisk ohälsa, sorg, sjukdom.

Det handlar inte nödvändigtvis om att ändra familjestrukturerna, eller om att hitta någon att leva tillsammans med. För i längden spelar det ingen roll: någon blir till slut alltid ensam kvar. Den stora ensamheten finns hos såväl barn som gamla, hos sjukskrivna och hos dem som arbetar så mycket att de aldrig hinner tänka på den.

Ensamhet som i att inte kunna dela sina erfarenheter med andra, som i att inte få och ge förståelse för varandra, som i att inte våga vara sig själv i varandras sällskap. Vi kan dra till med att Sverige är extremt individualistiskt och i länder med annan kultur är de mer sociala och öppna och därmed mindre ensamma och vid bättre psykisk hälsa. Fast hur vet vi att det är så? Om problemen finns i familjen och samhället är byggt på familjen, vem vågar då kritisera den? Kanske kanaliseras problemen på något annat vis. 

Man kan vara kvävande ensam i ett rum fullt av andra människor. Det finns en mycket positiv aspekt av den utvecklade individualismen i Sverige, ett erkännande av att vi faktiskt behöver vårt eget utrymme. Många av oss anser den friheten vara nödvändig, även om vi blir ensammare....

I Sverige bygger dessutom samhället väldigt mycket på familjen om man ser runtomkring sig. Familjen som ska visas upp och vara lycklig och lyckad. Vem pratar om ensamheten i en relation, i en familj?

...ensamheten är större än den psykiska ohälsan. Vi behöver tala med varandra om den, om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-nagonstans-djupt-inom-oss-ar-vi-alldeles-ensamma/

Kahlo session

Maja 2016

Tänkte Frida Kahlo. Tänkte grönt och bladverk. Sen fortsatte det vidare på egna vägar.

Kreativitet på en skör tråd

Jag läste citatet nedan häromdagen, upptäckte det via Austin Kleon som använder det som inledning till sin bok The Steal like an artist journal http://austinkleon.com/journal/:

"I think we're creative all day long.
We have to have an appointment
to have that work out on the page.
Because the creative part of us gets
tired of waiting, or just get tired."
Mary Oliver

Det stämmer med min verklighet på sistone och ganska genomgående för livet som jag känner det. Inuti pågår en massa dagdrömmar. Jag har en mängd idéer som jag i stort sett aldrig har tid eller ork att fullfölja. Kreativiteten finns där och jag tänker att sen ska jag ta mig tid, men jag blir trött på att vänta eller bara trött. Jag låser mig och kommer inte igång när jag väl har möjlighet.

Det ligger mycket i det Virginia Wolf skrev om i A Room of One's Own. Hon funderar där på om Shakespeare hade haft en syster med samma talang men som aldrig fick möjlighet att skriva. Wolfs slutsats är att en kvinna måste ha en fast inkomst och ett eget rum för att ha frihet att skapa. Sen finns det fler viktiga ingredienser som att ha tillit till sin egen förmåga, dvs självförtroende, och ett driv att fortsätta trots tvivel och motstånd.

Författaren Alice Munro kunde skriva nästan var som helst i huset med barn och hushållsarbete omkring sig. Hon lärde sig att ta tillvara varje ögonblick. Det är förstås en annan sak nu när många jobbar heltid och har barn samtidigt. Det finns inte någon möjlighet att räcka till någonstans. Problemet med att ta tillvara varje ögonblick är att en blir frånvarande där en är, med sina barn eller vem en nu är med. Något måste offras.

Jag har hört om folk som skriver om nätterna eller på jobbet. Något blir ändå lidande. Om en inte sover funkar inte det övriga livet särskilt bra. Det går att offra en del sömn för kreativitet kan ge energi tillbaka. Antar att noveller är lättare att hålla ihop i huvudet, men det skulle vara svårt att skriva med ett heltidsjobb och flera barn. Annan kreativitet som att måla är svårt att göra var som helst, men teckna kan en göra på bussen eller på jobbmöten. Det gäller väl bara att vara påhittig.

Kreativitet fungerar inte annorlunda än andra områden när det gäller att prioritera något som en vill göra och inte fastna i annat. Samma sak gäller för att läsa, träna eller vad det nu är en vill göra mer av. Austin Kleon har gjort en lista för hur en kan läsa mer:

Om en översätter detta till kreativitet som att skriva eller måla så kan den se ut så här:

1. Kasta din telefon i havet (eller sätt den i flypplansläge), dvs om du inte använder den för att skriva eller teckna. Det viktiga här är att stänga av sociala medier.
2. Ha alltid med dig ett block för att kunna skriva/måla när som helst, eller använd din telefon
3. Jobba med flera idéer samtidigt som du kan byta mellan om du kör fast
4. Om du inte tycker att det du skrivit/målat är bra a) fortsätt ändå b) börja om på nytt
   Den här punkten skiljer sig från att läsa. Ofta hindrar tvivel och dåligt självförtroende att en ens börjar skriva/måla eller att en kommer vidare. Mitt förslag är att helt lägga bort alla tvivel och bara peppa sig själv när en börjar på något nytt. Det är lättare att lyssna på sin självkritik senare i processen. Försök att känna dig helt fri när du börjar med något nytt. Det vita pappret och den vita duken kan vara rätt pressande.
5. Avsätt en timme per dag för att skriva/måla. Lägg in det i din kalender som ett viktigt möte
6. Berätta om dina pågående projekt och dela med dig på sociala medier och/eller i en blogg

Hmm jag antar att många har använt något liknande för sin träning som att lägga ut alla gånger de tränat. Jag har blandade känslor för att dela med mig på sociala medier. Vill bort från jantelagskänslorna som hänger över mig sen barndomen, men samtidigt verkar det krystat att dela med sig av allt en gör. Den skandinaviska jantelagen är ett väldigt begränsande kulturfenomen, men det verkar finnas på många platser i världen (Tall poppy syndrome) så antagligen är det ett djupt mänskligt fenomen om att en inte ska sticka upp och tro att en är något. Det har säkert tjänat något fint syfte för mänsklighetens överlevnad, men åh så trist.

Jantelagen

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Usch ja där är den. Aksel Sandemose diktade jantelagen i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Han skrev på norska men växte upp i danska Nykøbing Mors, som han kallar för Jante i sina böcker. Kreativiteten blomstrar inte i det landskapet. Det är bara att kasta bort jante om en ska komma någon vart med sitt skapande, så lägg till det först på listan - kasta bort jantelagen och andra tvivel först. Tro gärna att du är ett geni när du skapar, sen kan du ta på dig kritikerhatten.

Jag borde bry mig
men allt hänger på en skör tråd
jag borde verkligen bry mig
men jag balanserar på slak lina
mitt hopp börjar sina

Jag går inte framåt
för allt är tomt och skört
jag tar mig igenom
så fort jag tänker tänker jag bort
det är tomt och kort

Jag lever för andra
känner inte mig själv nog
de tar mig igenom det
vad vi nu kallar det här livet
inget kan tas för givet

Allt är bara just nu
det är allt jag äger
mina drömmar väntar
min längtan svämmar över
vet inte vad jag behöver
/Maja

The BFG - SVJ

Vi fortsätter på Roald Dahl-temat och har nu läst SVJ - Stora Vänliga Jätten - på svenska. Den engelska originaltiteln är The BFG och boken kom ut 1982. Jag hade inte läst den som barn och fick upp ögonen för den i och med att den nu har filmatiserats av Steven Spielberg och har premiär i sommar. Trailer finns ute. Boken är dedikerad till Dahls dotter Olivia som dog 7 år gammal i mässlingen (1962).

Huvudpersonen Sophie är föräldralös och bor på ett barnhem i England. Hon blir tagen av jätten SVJ då hon ser honom blåsa in drömmar till barn om natten. Jättarna vill inte att någon människa ser dem, eftersom de då skulle bli jagade och tillfångatagna. SVJ för Sophie till jättarnas land som han delar med nio hemska människoätande jättar. Den ena jätten är mer fruktansvärd än den andra. SVJ själv är vegetarian och äter bara en osmaklig grönsak som finns i överflöd i jättelandet. Hans huvudsakliga syssla är att fånga in drömmar som han kan blåsa in till barn medan de andra jättarna letar människor att äta över hela världen.

Sophie och SVJ - båda ensamma i sina världar - bildar så en vänskap och kommer på en spektakulär plan för att stoppa de andra jättarna. Planen involverar drottningen av England och att avslöja jättarnas existens. SVJs kunskap om drömmar kommer väl till pass liksom Sophies påhittighet och mod.

Språket är mycket lekfullt och uppfinningsrikt. SVJ har inte gått i skolan och vänder ofta på orden vilket leder till missförstånd och komiska effekter. Han introducerar också nya okända ord och företeelser för Sophie som brallknall, zebrurka och skottskumpa.

De böcker av Roald Dahl som jag minns från barn och ungdomen är framförallt Häxorna, Kalle och chokladfabriken samt Soloflygning (Going Solo). Memoarboken Soloflygning (1986) berättar om Dahls tid i Kenya och Tanzania som anställd för Shell Petroleum Company samt tiden som stridspilot i Royal Air Force under andra världskriget. Jag läste Soloflygning som tonåring och fascinerades av alla hans äventyr och den omvälvande tid han skildrade. Han har även skrivit en biografi om sin barndom Boy: Tales of Childhood.

Dömda att upprepa historien?

När en har vuxit upp med föräldrar som tillhörde efterkrigsbarnen blev en ständigt påmind om förintelsen och världskrigens förödelse. Ja allt det hemska som aldrig skulle få hända igen. Samtidigt fanns en stor fascination särskilt bland äldre män för krigets slag och offensiver, alla de otroliga tekniska framsteg som gjordes och de tongivande ledargestalterna. Det var en dubbelhet i förhållandet till allt som hände då, omfattningen i antalet döda och sårade, som både skrämde och imponerade. Enorma krafter lössläppta som ur en pandoras box, likt en episk saga, som också gestaltats om och om igen på film och TV. Det var berättelser om familjer, kärlek, liv och död mot andra världskrigets fond. Vi har gjort upp med andra världskriget om och om igen, ändå aldrig tillräckligt, på senare år i påkostade TV-serier som Band of Brothers och The Pacific.

I all denna förundran fanns en övertygelse om att detta aldrig kunde ske igen, både själva världskriget och förintelsen. Jag uppfattade det i alla fall så som barn, att min föräldrageneration kände så. Samtidigt pågick förstås en ständig kamp för att se till att det blev sant, t ex Forum för levande historias "Om detta må ni berätta".

Det fanns ständiga påminnelser om rasism, diskriminering och till och med nazism under min ungdom. Jag upplevde det ändå mest under 90-talets våg av rasism med Ny demokrati i spetsen och andra ännu mindre rumsrena förgreningar som vitt ariskt motstånd och bevara Sverige svenskt. Lasermannen härjade och svenska Antifascistiskt aktion (AFA) bildades. Det var otroligt skönt när Ny demokrati försvann ur svensk politik och ett tag förleddes en att tro på att Sverige kommit ur rasismens klor, att vi faktiskt kommit vidare och utvecklats, men det var förstås naivt. Det var bara det att jag trodde på den där berättelsen vi matats med efter andra världskriget, att vi verkligen lärt oss något av det som hände och att mänskligheten gjort framsteg.

Det känns som att den tiden upprepas nu med Sverigedemokraterna och öppna motsättningar kring invandring och flyktingpolitik, nerbrända asylboenden, fördomar och rädsla. När Sverigedemokraterna kom in i svenska riksdagen tvingades jag slutligen inse att kampen aldrig är över, att vi alltid måste kämpa för frihet och jämlikhet, kämpa mot rasism och fördomar. Det är något jag måste acceptera även om jag har svårt för det. Jag är så trött på alla fördomar och hur lätt vi tror på dem och vår rädsla. Hur människan så ofta väljer den enklaste vägen, drar snabba slutsatser, istället för att gå emot rädslan och använda hjärnan.

Vi är förstås skapta såna. Vi behöver klassificera människor och göra ytliga bedömningar, men när vi nu vet att vi funkar så borde vi väl kunna gå emot det också? Alla människor gör ytliga bedömningar och har fördomar baserade på dem och erfarenheter. En kvinna sårad och sviken av en man menar att alla män är svin och kan aldrig mer lita på en man. En man sårad och sviken av en kvinna tycker att alla kvinnor är svekfulla och illojala osv. Visst kan sådana slutsatser kännas rätt i stunden, men tänker en efter bara en kort stund så inser en snabbt att med en sådan logik kan snart hela mänskligheten räknas ut som ett enda svekfullt gäng, vilket kanske är sant på något vis men vad ger det oss? Det är bara inte lika starkt att säga att människor är svin och jag kommer aldrig mer ha med en sån att göra, eftersom en själv är en människa. Det vore självklart mer korrekt om en följer en sån logik att säga så, men som sagt mindre intressant.

Logiken att skuldbelägga en grupp för en enskild individs handlingar framstår ofta som trovärdigare ju mindre den utpekade gruppen är eller ju längre gruppen är ifrån en själv. Om det är sant om en person, då måste det förstås vara sant om alla liknande personer. Skyldig tills motsatsen är bevisad? Visst kan en generalisera och komma fram till vissa korrekta slutsatser. Ja kvinnor är en grupp med vissa saker gemensamt. De har oftast bröst, men det finns t ex de som har opererat bort brösten. De kan ofta föda barn, men inte alla och inte när som helst under livet. Ja, män är också en grupp med vissa saker gemensamt. De är generellt sett starkare och snabbare än kvinnor som grupp, men tittar en på individnivå är det förstås inte alltid sant och säger det här något om den här personen som människa? Och om vi ska bedöma intelligens hos olika grupper av människor kanske vi måste vara överens om en definition på intelligens först och hur vi mäter den?

Jag önskar att vi kunde försöka komma vidare och motstå vår inneboende instinkt att förenkla genom fördomar, erkänna att vi alla har dem men inte låta det styra våra åsikter och handlingar. Kan vi inte sluta döma andra baserat på fördomar och förenklingar? Vi behöver inte styras av rädsla om vi inte verkligen kämpar för vårt liv. I en krissituation där vårt liv står på spel måste vi fatta snabba och förenklade beslut, men vi är sällan i den situationen och borde inte behöva ta till såna medel i vardagen. Eller är vi verkligen dömda att upprepa vår ärligt talat vedervärdiga historia?

Mönster

Kanske att sorgen , som förstör alla mönster, förstör mer än så: tron på att något som helst mönster existerar. Men vi kan inte, tänker jag, överleva utan sådan tro.
...
Var och en av oss måste låtsas hitta, eller återupprätta, ett mönster. Författare tror på de mönster som deras ord bildar, och de hoppas och tror att de skall leda till tankar, till berättelser, till sanningar. Det är alltid deras räddning, vare sig de är sorglösa eller sorgtyngda. 
ur Livslägen av Julian Barnes

Sorg skalar av mening och riktning. Kartan är borta. En vilsenhet som dröjer sig kvar. Sorg kan sällskapa med fler än döden. Det finns andra slut, besvikelser eller förvirringar. En frånvaro av något önskat, älskat, glädjefyllt. En frånvaro av mening. Mönstret som låg över allt och gav det en större innebörd är borta. Kvar bara spridda öar av människor, saker och händelser. Det fanns något som höll allt samman, som gav det en betydelse utöver de enskilda tingen. Eller såg jag med andra ögon? Vet inte om jag nånsin fann meningen. Förstod inte hur. Jag har aldrig förstått den. Meningen med meningen är att skapa den själv...

Orden skriver fram betydelse och samband, lyfter tanken från närstudier, lyfter lite från pappret och ger ett nytt perspektiv. Skrivandet gör det kaotiska mer begripligt, tankarna klarnar, insikter kommer när pennan rör vid pappret.

September 1962, Vivian Maier

Tänker på fotografen Vivian Maier - helt okänd under sin levnad - som efterlämnade 150 000 foton från sitt liv framförallt som nanny i Chicago och New York. Hon kände inga andra fotografer och visade inte sina foton för andra. Hon verkar ha levt ett ensamt liv, men på sätt och vis på sina egna villkor. Hon hade friheten att skapa en egen stil på grund av sin isolering. Hon skapade en mening med sitt liv genom fotograferingen, genom att se på världen och tolka den via sin lins. Kanske fick hon kraft av att se på sin omgivning på det sättet och av att arbeta på sitt egna projekt. När man verkligen ser på andra människor och miljöer, hittar motiv att fotografera, då lever man också i stunden och har säkert det eftersträvansvärda flytet, när tid och rum försvinner. Det är värt att leva för. Det är ett mönster som gör världen gripbar.

Livet i all sin mångfald är ogripbart. Slutet och döden ofattbar. Livet i ljuset och skuggan. Vägen fram personlig om än den ser lika ut på avstånd. Konturerna och var det börjar och slutar. Detaljerna unika tillsammans en helhet. Somligas liv är korta som ett andetag, medan andra hinner dra långa suckar av ensamhet.

Husfruar och delvis avlidna

Läser just nu Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Den gavs ut 2015. Anna är en amerikansk kvinna som bor i Schweiz med sin familj. Hennes man är schweizare och de har tre barn tillsammans. Allt hade kunnat vara perfekt, men hon är ensam och isolerad i den välbärgade förorten till Zürich där de bor. Hon går i terapi och är otrogen, i något slags desperat försök att känna sig levande och komma nära andra människor. Den är lätt att komma in i, verkar lovande.

Tänker på det Schweiz jag var i som 19-åring då jag spenderade en månad utanför Basel hos en schweizisk familj för att lära mig tyska. Känner igen mycket av det jag upplevde, tyskaskolan Migro, den speciella schweizertyskan, religionens närvaro och de olika språkområden landet är indelat i, kvinnornas position i hemmet. Jag minns att Anita som var frun i huset hade 100 kokböcker och var tacksam över sin snälla man som lät henne jobba extra på sjukhuset nu när barnen var stora. Hon körde omkring i en liten bil med Gypsy kings på högsta volym. Jag minns henne som en så stark och cool kvinna, men så levde hon i detta patriarkala land där kvinnor skulle vara glada för det lilla.

Det högborgerliga var blandat med ett Schweiz som i högsta grad var en del av världen, där det ingick att resa och uppleva saker innan man stadgade sig. Anita hade jobbar i både England och New York innan hon gifte sig. Familjen hade också bott i Japan. Minns all god mat jag åt där, potatis med racletteost, deras välkända fonduer, hur de stekte maten vid bordet inspirerade av sin japanvistelse. Jag upptäckte färskpasta där som inte fanns att köpa i Sverige då. Tortellini var min favorit. Den schweiziska chokladen var jag inte lika imponerad av eftersom jag tyckte svensk choklad vara lika god, men utan den lyxiga finessen som fanns i Schweiz förstås. Det där tysk-schweiziska systemet där föräldrarna måste betala för sina barns utbildning tills de är 25, som innebar att deras son bodde hemma trots att han kanske var 24. Och så förstås Basel - staden där LSD uppfanns - som några jag träffade sa med stolthet, som också odlade marijuana i trädgården hemma och inte tyckte det var nåt konstigt att köra hem på kvällen lite berusade och höga. Det fanns en massa historia och konst i Basel. Många fina museer och stora konstsamlingar. Vi tittade på lämningar efter romarriket, borgar och så på Goetheanum förstås - världscentrum för den antroposofiska rörelsen - som ligger utanför Basel. Schweiz var nåt helt annat än Sverige, framstående och imponerande på många vis, men så konventionellt på andra.

In the flesh: Amy och Kieren

Har sett klart BBC-serien In the flesh. Angelägen och annorlunda version på zombietemat, eller partially diseased syndrome (PDS), som det kallas i serien. Huvudpersonen Kieren Walker tog livet av sig, men återuppstod i The Rising som zombie tillsammans med många andra. I sitt obehandlade tillstånd ville han inget hellre än att äta människohjärna, men sedan man tog fram en medicin som kan återställa hjärnans funktioner kan PDS-bärare rehabiliteras till ett rätt normalt liv. Han återvänder fyra år senare till sin hemort och föräldrahemmet. Samhället han kommer tillbaka till är förändrat till följd av The Rising, och några invånare ingår i en beväpnad milis, bland annat hans syster Jem.

PDS-bärarna är annorlunda på många sätt. De är väldigt bleka, har ljusa irisar med ojämna pupiller, kan varken äta eller dricka utan att må dåligt och åldras inte. De har kvar sin personlighet och sina känslor. De får hudkräm och linser för att passa in bland andra. De måste få dagliga injektioner för att inte återgå till zombiestadiet. Teman som serien tar upp är religion, utanförskap, främlingshat, dubbelmoral, identitet, mod och rädsla. Homosexualitet finns som ett parallellt utanförskap, då Kieren även är homosexuell. De båda identiteterna PDS och homosexuell speglas i varandra och samhällets dom över det som är avvikande ser likadan ut.

Människor splittras politiskt i sitt sätt att hantera situationen med de återvändande döda. När hotet kommer närmare tar många steget bort från civilisation och humanism. Mot de odöda kan man göra allt det som historien lärt oss var fel och ledde till undergång. Kierens vän Amy som också hon har PDS finns som en motpol till Kierens återhållsamhet. Deras personligheter är diametralt olika, men ändå möts de i sitt annorlundaskap. Kieren är i grunden timid och försöker passa in med hudkrämer och linser som gör att han nästan ser ut som en levande, medan Amy vägrar anpassa sig och vill få vara den hon är. Hela hennes uppenbarelse och klädstil är originell samtidigt som hon är en utåtriktad person som söker kontakt med andra.

Kieren inser tillslut att det inte spelar någon roll hur mycket han försöker passa in, han kommer ändå aldrig att bli accepterad för den han är, eller få samma rättigheter som andra. Han har ett ovanligt mod och vågar ta ansvar och stå emot grupptryck. Det finns bara två säsonger hittills och total nio avsnitt. Säsong två finns på svtplay. Var peppad på en tredje säsong. Sista avsnittet på säsong två var riktigt starkt. Jag måste tillägga att musikvalet till serien är utmärkt, gillar särskilt Keaton Hensons låtar som You från sista avsnittet. Nu verkar det som att serien inte kommer få en fortsättning. Det känns trist. Tycker det är synd med det system som finns nu där man förnyar först efter att pågående säsong avslutats. Det blir många lösa trådar som lämnas där det fanns mycket mer att berätta. Även toppserien The Hour (BBC) fick ett sånt snöpligt slut.

Tiden

The time is out of joint: O cursed spite,
That ever I was born to set it right!

Skillnaden mellan oss - mitt unga och mitt nuvarande jag - är inte bara åren mellan oss. Det är tiden och vår upplevelse av den. Tiden går snabbt för mig nu även när jag sörjer eller har tråkigt. Jag hinner inte känna uttråkningen lika intensivt eller känna mig så kvävd av den som då för länge sen i barndomen när en dag var oändligt lång och en termin evig. Vidare vidare ville jag då; att sova verkade onödigt. Nu vill jag stanna upp, känna efter var jag befinner mig. Om det gör ont vet jag att tiden kommer gå fort, även då jag är otålig så vet jag att snart är dagen kväll, snart är vintern vår, snart är det nya året slut. Fortfarande kan jag vakna på natten och känna hur allt går sönder.

Tiden går fort och jag känner hastigheten. Som barn var tiden nästan stilla, alldeles långsam och ibland tyst. Nu är den sällan tyst, eller så hinner jag inte höra den korta tystnaden förrän den är över. Tiden nu är varken stilla eller långsam. Livet är som ett snabbtåg jag måste hoppa på i farten för att kunna stanna? Vänta nu, vänta nu, tiden går, jag slösar med min tid, Jag måste fokusera, rikta den mot det jag vill göra så att jag orkar och hinner med det jag önskar. Är det här jag ska vara?

Förr ville jag många gånger att tiden skulle gå så att jag blev äldre och livet roligare. Min rikedom var tid och jag kastade den runt kring mig. Som tur var kastade jag den på intressanta saker för det mesta. När en är ung så finns det ofta ett hopp om ett sedan, som inte är lika lätt att sätta sin tilltro till när en är äldre. Det finns så mycket kvar att göra för första gången när en är ung. Ge sig ut och bli lite tilltufsad och levd.

Det gör lika ont när det gör ont, men dagarna passerar fortare. Tiden saktar kanske in och fortsätter sen. Smärtan känns lika starkt som ensamheten, men jag har varit här förut. Jag har varit i det här huset som talar obehag. Den här skogen som känner mina steg. Jag känner igen mig fast det är en annan årstid och träden har vuxit sig större. Det är något välbekant med stigarna och gläntan där framme. Fastän oron satte sig i min kropp sen länge, så länge som jag anade det andra inte visste. Jag tror jag vet mer om svek än de som bara svikit själva, men tycker sig svikna av livet.

Tiden är som en ström av vatten, av nya dagar, av nya år. Det är trösterikt och stressande. Jag blir inte lika upprörd över att helgen tar slut, av att något roligt tar slut, för jag vet att det kommer nya saker, åtminstone delvis. Om något viktigt tar slut rubbas förstås existensen, men inte bara på en vanlig söndag. En måndag kan också vara trösterik. Det börjar om, ett nytt år, nya blanka dagar att leva. En rädsla för att något otänkbart kan ske skvalpar nånstans inuti. Försök vara tacksam och leva i det som är. En dag tar allt slut men tills dess är tiden evig.

Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,
Creeps in this petty pace from day to day,
To the last syllable of recorded time;
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Båda citaten är av Shakespeare, det första ur Hamlet och det andra ur Macbeth)

Bonjour tristesse

Bonjour tristesse av Françoise Sagan, utgiven 1954.

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

Huvudpersonen Cécile 17 år far till Rivieran för en sommarvistelse med sin far Raymond och hans älskarinna Elsa. Raymond har hyrt ett hus nära stranden på den glamorösa franska kustremsan och de lever ett lättsamt och njutningsfullt liv. Cécile är van vid pappans ombytlighet vad gäller damer. Far och dotter har en speciell relation. Han har inte varit en vanlig pappa som funnits där hela hennes liv. De har haft de senaste två åren tillsammans och skapat ett särskilt band till varandra. Mamman är död, mer vet man inte.

Han och jag var av samma sort; i vissa stunder tyckte jag att vi tillhörde nomadernas vackra, rena ras, andra gånger de stackars känslokalla vivörernas degenererade släkte

In i deras lätt depraverade liv träder den borgerliga Anne som var en av mammans väninnor. Känslor kommer i dagen och raskt har Anne tagit Elsas plats som Raymonds partner. Det ska bli bröllop och livet ska styras upp enligt Annes mall för hur ett liv bör levas, att fortsätta som förut finns inte på kartan. En respektabel familj har tydliga ramar och regler för sitt uppförande. Cécile har haft sin far nära och de har kunnat prata om allt - livet och kärleken - som jämlikar, som bundsförvanter. I det nya liv som Anne erbjuder finns varken friheten hon är van vid eller närheten hon haft med sin far. Anne är dem överlägsen i det mesta och erbjuder en stabilitet och trygghet de inte varit i närheten av tidigare.

Jag kunde inte förstå att pappa, som var så absolut emot äktenskap och alla slags band, skulle ha bestämt sig på en enda natt ...! Det här förändrade hela vår tillvaro. Vi skulle inte vara oberoende längre. Jag anade hur vårt liv på tre man hand skulle gestalta sig, ett liv som Annes intelligens och raffinemang plötsligt skulle göra harmoniskt - det skulle bli det liv som jag nu avundades henne.

Den här boken flyter fram så lätt så lätt utan att vara ytlig. Den är välskriven med ett effektivt och vackert språk. Den yttre handlingen är enkel och läsaren blir inte särskilt upplyst om vad som hänt innan. Boken utspelar sig till stor del i Céciles tankar om deras liv och det som händer. Formuleringarna är exakta och det känns psykologiskt trovärdigt. På det hela taget är det imponerande för en debutroman. Det finns ett starkt driv och den är skriven på ett poetiskt och målande vis.

Titeln Bonjour tristesse associerar jag först till svenskans tristess, istället för Goddag sorg som det blir på svenska, inte samma klang som på franska. Jag tänker på bitterljuvt och melankoli, på det ungdomliga romantiska sättet. Det blir en hård kamp under ytan mellan Cécile och Anne som båda kämpar för att få leva det liv de önskar. Cécile kämpar för det liv hon haft med sin pappa även om hon inser att det är andefattigt och kan göra henne olycklig. Det är i alla fall mitt liv, verkar hon säga, trotsigt, och vem är du att ifrågasätta det och försöka ta det ifrån mig?

Ganska snabbt inser man vartåt det barkar. Cécile vill inte ha ett nytt tillrättalagt liv. Hon vet att det vore bra och uppbyggligt, men med det skulle hon förlora sin enda viktiga relation, relationen till sin pappa, och sin frihet. Anne introducerar skuld och skam i deras liv, för även om Cécile dömer andra så är det utan någon tydlig moral. Lystern falnar kring deras glamorösa liv när det granskas av Annes kalla blick och det framstår istället som patetiskt och ytligt. Cécile får ingen chans att vänja sig vid deras nya framtid. Hon beslutar sig för att bekämpa den nya relationen för att få tillbaka det som var eller i alla fall lära Anne en läxa.

Cécile pendlar mellan att känna sig enormt sviken och övergiven av sin far och föraktad av Anne, till att känna sympati och förståelse för Annes situation och se alla fördelar som ett familjeliv skulle ge dem tillsammans. Trots den ibland sansade Cécile så fortsätter hon med sina planer på att förstöra Annes och pappans relation. Det är svårt att veta exakt vad hon är ute efter. Hon vill egentligen inte bli av med Anne, men hon vill ge henne en näsbränna. Jag uppfattar det inte som en sedelärande berättelse även om den hade kunnat skildras så.

Det är bara när jag ligger i min säng, i gryningen, och inte har något annat än trafikbullret att lyssna till, som det händer att sommaren och alla dess minnen kommer tillbaka. Anne, Anne! Jag säger det namnet mycket lågt och mycket långsamt ut i mörkret. Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg.

Tack för demonerna

Thank God for sending demons
Yeah those boys get me through
My love you give me reasons
These treasures came from you
I work on rescued features
I won't get over you
Maybe I was the seizure
Too bad you made it through
Too bad you made it through

So one of those busted Highways
Seem to follow you
Just look at what the sky says
I don't belong to you
I don't belong to you
/Kleerup Thank God for sending demons

Tack för demonerna. Jag var nere. Jag var svag och mottaglig. Jag älskade. Kärlek gör vad som helst vackert. Det kan den mänskliga hjärnan göra, förvandla sand till guld och inte se skillnaden. Det sägs att det är lättare att bli kär när en mår dåligt. Det sägs att en måste våga för att vinna. Att älska är att riskera allt. Inget mindre. Om en håller distansen för att skydda sig får en aldrig uppleva kärlek.

Ja, tack för demonerna, dämonerna som Bergman sa, som tvingar en att utmana sig själv och växa. Aldrig slå sig till ro bland mjukt och medhårs. Tack för det svåra, det mörka, det slitiga. Tack för det som får oss att växa och ifrågasätta vad vi håller på med, för våra samveten och för vårt svårmod. Tack för framåtrörelsen, tvånget vidare till det okända, till det som kan bli bättre än det som är. Lyckan är mer hotfull än sin motsats. Lyckan kan tas ifrån oss. Lyckan kan inte bestå. Vet knappt vad lycka är, ändå finns den där idén om lyckan, som vi kanske kan shoppa oss till eller erövra på något vis genom framgång, kärlek, bekräftelse, eller kanske med prylar?

Vill ha den lyckan. Vill jag ha lyckan? Jag vill ha frånvaron av olycka först och främst. Allt förändras ständigt och ändå är det detsamma. Det finns inget perfekt med mig eller med den här världen. Vad är perfekt? Är det att agera som en tänkt sig? Livet uppför sig inte som jag tänkt mig. Ändå har jag inte riktigt tänkt på hur det borde uppföra sig, mer bara på hur det inte borde uppföra sig. Hur jag borde uppföra mig. Jag förstår inte riktigt mig själv. Varför gör jag som jag gör? Varför är vi så destruktiva?

Omfamna som en seger. Göra mörkt till ljust. Vända på stenen. Blotta det skämmiga. Stoltsera med misslyckanden. Strida för det som är viktigt. Vem fan kan kriga i bilen över trafikregler och sen böja huvud för översitteri? Skaka om hinken och bestäm vad som är viktigt i slutändan. Är det verkligen lyckat att offra allt för framgång? Är det ens framgång? Vad är framgång? Är det bara pengar och bekräftelse? Är det inte att kunna se sig själv i spegeln?

Januariläsning

Läser just nu Fantastic Mr Fox på engelska med min son. Den är spännande och kul skriven. En riktig skröna i sagoton med trådar till traditionella folksagor som bröderna Grimm, fast med en distinkt engelsk ton med glimten i ögat. Roald Dahls berättelser är aldrig tillrättalagda. De klassas som barnböcker, men den skildrar det mörka och elaka hos människan. Han väjer inte för att beskriva människor som dumma, inskränkta och egoistiska. De "goda" är inte heller exemplariska förebilder. De kan ha bra och dåliga sidor, vara modiga och fåfänga som Mr Fox. Sagor är för alla.

Samtidigt läser vi Trollvinter av Tove Jansson, om en vinter som lagt sig över Mumindalen som en annan värld, dit Mumintrollet vaknar ur sin vintersömn alldeles ensam i det sovande huset. De andra i Muminfamiljen sover sin djupa sömn utan att låta sig väckas. Utanför i vintervärlden finns det många varelser och företeelser att lära känna. Den stabila i denna resa är Tootikki som bor nere i det lilla badhuset vid vattnet. Hon lär Mumintrollet om världen han hamnat i. Lilla My finns också där och en mängd osynliga existenser. Mårran kommer på besök dragen dit av ljuset från elden när de eldar upp soffan. Mårran är inte ond säger Tootikki.  Hon dras till ljuset och sätter sig därför i elden så att den slocknar och är åter ensam i mörkret.

Den tredje boken jag läser är Bonjour Tristesse av Françoise Sagan från 1954. En generationsroman och klassiker. Debutroman av en 18-årig fransyska som skrev fritt om en ung kvinnas upplevelser av relationer och uteliv en sommar på Rivieran.

Glaskupan - jag är, jag är, jag är

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York."

Med denna mening börjar Glaskupan av Sylvia Plath. Hennes enda roman, först utgiven under pseudonymen Victoria Lucas 1963, samma år som Sylvia Plath tog sitt liv. Romanen har många likheter med Sylvia Plaths eget liv och kallas semi-autobiographical på Wikipedia. Den första meningen sätter på sitt sätt tonen för vad som komma skall, kvävande värme under en glaskupa, elbehandling och ett liv utan riktning. 

Esther Greenwood är 19 år och har tillsammans med 11 andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning. Priset tar henne till New York City för en månad med jobb och glamour, allt ordnat och bekostat av tidningen. En värld av mode och fashionabla middagar öppnar sig, med presenter, mingel och events. Under vistelsen bor Esther och de andra unga kvinnorna på samma hotell i stan, enbart för kvinnor. Tillvaron i New York är full av möjligheter för de unga kvinnorna och hon förväntas roa sig kungligt och ta alla chanser hon får att leva drömmen. Esther har det bra. Hon är lång och smal och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt och hon äter med stor aptit, hon är vit, hon har fina kläder, hon är smart och har lätt för sig, hon har en potentiell make i kulisserna. Problemet är bara att hon inte är lycklig. Studiemässigt har hon alltid haft lätt för sig och klarat skolan utan ansträngning. När hon får det här priset serverat på ett guldfat blir det inte förlösande för henne. Hon är vilsen, tappar kontakt med vad hon vill. Hon befinner sig i en storm men inuti är hon tom.

Efter en månad i New York City far Esther hem till Bostonförorten igen. Hemma väntar ett antagningsbrev från en skrivarkurs hon sökt till över sommaren. Hon som alltid klarat studierna galant räknar med att bli antagen, men får istället avslag. Antagligen är det första gången Esther möter en sån motgång och hon tappar nu helt fotfästet. Det är skriva hon vill och romanen hon försöker skriva ska bli ett slags kamouflerad biografi där hon byter ut sitt namn mot något med samma antal bokstäver, Elaine istället för Esther, som verklighetens Esther istället för Sylvia, men boken låter sig inte skrivas. Den unga Esther tycker inte att hon har några erfarenheter att fylla den med och hon kan varken skriva eller sova till följd av nedstämdheten. Det enda hon kan fokusera på nu är att avsluta sitt liv. 

Året är 1953 och ramarna för hur en kvinna ska vara är snäva. P-piller finns ännu inte och mest av allt förväntas en kvinna vilja hitta en man att skaffa familj med. Självklart var möjligheterna inte särskilt stora för en kvinna att leva ett fritt och självständigt liv i 50-talets USA. 50-talet, bakslaget för jämställdheten som till viss del hade gjort framsteg under andra världskriget, då kvinnorna plötsligt behövdes i industrin och överallt där männen inte längre fanns, 50-talet - när kvinnans stora mål förväntades vara att bli en perfekt hemmafru i familjens egna lilla hus i förorten, tillbringa dagarna med att ta hand om barnen och hemmet i väntan på mannen, vilken skillnad från 40-talets självständiga kvinna i praktiskt mode, med eget jobb och körkort i bästa fall.

Esther längtar efter erfarenheter, att komma ur sin bur och leva. Hon längtar efter att erövra sin egen sexualitet, ta kommando och inte bara låta andra styra hennes liv, något jag har lätt att relatera till, ändå har jag svårt att identifiera mig med Esther. Hon verkar avtrubbad och har ett distanserat sätt. Hon har få erfarenheter ändå är hon desillusionerad på något vis. Präglad av tidens fördomar om olika etniciteter och människors yttre fäller hon ofta krassa omdömen om andra. Hon uttrycker förakt och använder vad vi idag tycker är rasistiska uttryck. Samtidigt är hennes förakt lika för alla sorters människor oberoende av kön och etnisk bakgrund. Möjligen motsvarar denna sida hos henne ett stort självförakt. 

Det som Esther verkligen vill är att förlora oskulden och därmed träda in i en ny fas, kanske erövra sin egen kropp och identitet, men det är svårt att se hennes drivkrafter i livet, vad som hägrar på horisonten. Hennes längtan tar sig ofta destruktiva vägar när hon söker sig till män som hon tror kan ge henne det hon vill ha. Män som hatar kvinnor. Män som hon inte behöver ha kontakt med efter att hon fått det hon vill ha. Det ger en slags kontroll att inte göra sig sårbar för någon en känner något för. Hon är mer intresserad av sexuell erfarenhet än kärlek. Hon vet mer vad hon inte vill än vad hon vill och när det gäller har hon inga problem att stå upp för sig själv mot män eller andra som försöker sätta henne på plats. Drivkraften att förlora oskulden är det som ger henne nån slags riktning när hon väl får lite frisk luft att andas. Sexualitet som liv om än ett torftigt liv. 

Buddy Willard är läkarstudenten hon en gång var kär i men som hon nu bara föraktar, för hans skenhelighet, tråkighet, för hans mansplaining, för att han ser på henne som ett barn? Deras relation är mest plågsam och präglad av tankar på hur hon kan komma ur den utan att verka okänslig. Buddy får tbc och tillbringar tid på ett sanatorium. Esther besöker honom och känner obehag, men kan inte avstå utan att verka elak. Han besöker henne senare på sinnessjukhuset och undrar om han har något med hennes sjukdom att göra. Mest verkar hennes ilska mot honom bero på hans självklara rätt till sin sexualitet, medan hon är fången mellan kvinnorollerna horan och madonnan. Han symboliserar allt med kvinnoförtrycket. Hon är smartare än honom ändå nedvärderar han henne och behandlar henne som ett barn. Han är friare än henne trots att hennes tanke är fri medan hans är låst. 

En stor del av romanen handlar om hennes psykiska ohälsa - depression - och hennes väg genom vård och behandling enligt tidens standard. Esther försöker ta sitt liv flera gånger. Hon får ECT (elbehandling) och undrar vad hon har gjort som är så förfärligt. Sen förflyttas hon till ett bättre sjukhus med hjälp av en rik författarinna som känner sympati för henne. På det sjukhuset får hon en bra psykiatriker och professionell ECT-behandling. Glaskupan lättar lite från marken och luften strömmar in. Hon kan andas. Det svåra känns mindre svårt.

Jag tycker det är svårt att känna Esthers ångest och mörker, men jag känner hennes instängdhet. Texten är inte så inlevelsefull för mig, kanske var det jag som hade svårt att leva mig in? Boken är snyggt och smart skriven med starkt bildspråk. Beskrivningen med en glaskupa som kväver huvudpersonen är träffande. Hon får ingen frisk luft utan är instängd i sig själv och isolerad känslomässigt. Det kan också vara en bild för något som konserverats och visas upp. Hon är fastlåst och förminskad i glaskupan. Kanske skrev Sylvia Plath i ett deprimerat avtrubbat läge, kanske kunde hon inte skriva i ångesten? Bokens Esther kan inte sova, eller skriva, istället stirrar hon in i döden. Ibland lyfter texten och jag stannar upp vid orden. Det är poetiskt och vackert. På en annan patients begravning kommer till exempel följande rader:

"Det skulle hackas ut ett svart, två meter djupt hål i den hårda marken, Den ena skuggan skulle förena sig med den andra skuggan, och den säregna, gulaktiga jorden på vår ort skulle försegla såret i allt det vita, och ännu ett snöfall skulle sudda ut de färska spåren av Joans grav.

Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är."

När jag läste boken tänkte jag på den verkliga historien om Sylvia Plath, på hennes liv och självmord. Parallellerna till författarens eget liv och tidpunkten då boken publicerades - samma år som hennes självmord - har förstås bidragit till romanens bärkraft. På något sätt levde hon bokens budskap om det omöjliga livet. Tyvärr har folk sedan grävt otroligt mycket i hennes och Ted Hughes (hennes man) privatliv istället för att ta fasta på det mer generella som texten kan säga om människors olika livsvillkor, om identitet, livsmål, motivation, mening, psykisk ohälsa osv.

Det slutar med att Esther går in till läkarna på sjukhuset en sista gång för att bli utskriven. Resultatet får vi aldrig veta. Hon jämför situationen med ett bröllop, en pånyttfödelse, en ny början med storslagna planer. De två sista sidorna går från begravning till återfödelse. Från död till liv. De ligger nära varandra.

Glaskupan (The Bell Jar) av Sylvia Plath 1932-1963, amerikansk författare och poet som blev 30 år gammal.