När en har vuxit upp med föräldrar som tillhörde efterkrigsbarnen blev en ständigt påmind om förintelsen och världskrigens förödelse. Ja allt det hemska som aldrig skulle få hända igen. Samtidigt fanns en stor fascination särskilt bland äldre män för krigets slag och offensiver, alla de otroliga tekniska framsteg som gjordes och de tongivande ledargestalterna. Det var en dubbelhet i förhållandet till allt som hände då, omfattningen i antalet döda och sårade, som både skrämde och imponerade. Enorma krafter lössläppta som ur en pandoras box, likt en episk saga, som också gestaltats om och om igen på film och TV. Det var berättelser om familjer, kärlek, liv och död mot andra världskrigets fond. Vi har gjort upp med andra världskriget om och om igen, ändå aldrig tillräckligt, på senare år i påkostade TV-serier som Band of Brothers och The Pacific.
I all denna förundran fanns en övertygelse om att detta aldrig kunde ske igen, både själva världskriget och förintelsen. Jag uppfattade det i alla fall så som barn, att min föräldrageneration kände så. Samtidigt pågick förstås en ständig kamp för att se till att det blev sant, t ex Forum för levande historias "Om detta må ni berätta".
Det fanns ständiga påminnelser om rasism, diskriminering och till och med nazism under min ungdom. Jag upplevde det ändå mest under 90-talets våg av rasism med Ny demokrati i spetsen och andra ännu mindre rumsrena förgreningar som vitt ariskt motstånd och bevara Sverige svenskt. Lasermannen härjade och svenska Antifascistiskt aktion (AFA) bildades. Det var otroligt skönt när Ny demokrati försvann ur svensk politik och ett tag förleddes en att tro på att Sverige kommit ur rasismens klor, att vi faktiskt kommit vidare och utvecklats, men det var förstås naivt. Det var bara det att jag trodde på den där berättelsen vi matats med efter andra världskriget, att vi verkligen lärt oss något av det som hände och att mänskligheten gjort framsteg.
Det känns som att den tiden upprepas nu med Sverigedemokraterna och öppna motsättningar kring invandring och flyktingpolitik, nerbrända asylboenden, fördomar och rädsla. När Sverigedemokraterna kom in i svenska riksdagen tvingades jag slutligen inse att kampen aldrig är över, att vi alltid måste kämpa för frihet och jämlikhet, kämpa mot rasism och fördomar. Det är något jag måste acceptera även om jag har svårt för det. Jag är så trött på alla fördomar och hur lätt vi tror på dem och vår rädsla. Hur människan så ofta väljer den enklaste vägen, drar snabba slutsatser, istället för att gå emot rädslan och använda hjärnan.
Vi är förstås skapta såna. Vi behöver klassificera människor och göra ytliga bedömningar, men när vi nu vet att vi funkar så borde vi väl kunna gå emot det också? Alla människor gör ytliga bedömningar och har fördomar baserade på dem och erfarenheter. En kvinna sårad och sviken av en man menar att alla män är svin och kan aldrig mer lita på en man. En man sårad och sviken av en kvinna tycker att alla kvinnor är svekfulla och illojala osv. Visst kan sådana slutsatser kännas rätt i stunden, men tänker en efter bara en kort stund så inser en snabbt att med en sådan logik kan snart hela mänskligheten räknas ut som ett enda svekfullt gäng, vilket kanske är sant på något vis men vad ger det oss? Det är bara inte lika starkt att säga att människor är svin och jag kommer aldrig mer ha med en sån att göra, eftersom en själv är en människa. Det vore självklart mer korrekt om en följer en sån logik att säga så, men som sagt mindre intressant.
Logiken att skuldbelägga en grupp för en enskild individs handlingar framstår ofta som trovärdigare ju mindre den utpekade gruppen är eller ju längre gruppen är ifrån en själv. Om det är sant om en person, då måste det förstås vara sant om alla liknande personer. Skyldig tills motsatsen är bevisad? Visst kan en generalisera och komma fram till vissa korrekta slutsatser. Ja kvinnor är en grupp med vissa saker gemensamt. De har oftast bröst, men det finns t ex de som har opererat bort brösten. De kan ofta föda barn, men inte alla och inte när som helst under livet. Ja, män är också en grupp med vissa saker gemensamt. De är generellt sett starkare och snabbare än kvinnor som grupp, men tittar en på individnivå är det förstås inte alltid sant och säger det här något om den här personen som människa? Och om vi ska bedöma intelligens hos olika grupper av människor kanske vi måste vara överens om en definition på intelligens först och hur vi mäter den?
Jag önskar att vi kunde försöka komma vidare och motstå vår inneboende instinkt att förenkla genom fördomar, erkänna att vi alla har dem men inte låta det styra våra åsikter och handlingar. Kan vi inte sluta döma andra baserat på fördomar och förenklingar? Vi behöver inte styras av rädsla om vi inte verkligen kämpar för vårt liv. I en krissituation där vårt liv står på spel måste vi fatta snabba och förenklade beslut, men vi är sällan i den situationen och borde inte behöva ta till såna medel i vardagen. Eller är vi verkligen dömda att upprepa vår ärligt talat vedervärdiga historia?
