Ögonblick

Jag minns ditt hår innan bröllopet
Du bad mig om hjälp
Jag kommer aldrig glömma det
Jag bär det inuti som ett smycke
Jag minns din fråga om Island
Och mitt starka Ja
Jag minns hur du kämpade för att nå i mål
Alla måsten och krav på hög inom dig
Jag minns hur våra relationer gick i kras efter det
Vi kom ur det på andra sidan lite äldre lite yngre
Jag minns din glädje när jag sa
Att jag väntade barn
Jag minns nu så tydligt hur du finns där
Bredvid mig när mitt hela liv skälvde
Jag minns dig Ylva
Glöm aldrig det

/Maja

Ett moln i byxor

Återupptäcker fantastiska Majakovskijs Ett moln i byxor. Vilken poet han var. Så vackert och fult livet är samtidigt i hans dikt. Han målar upp den storslagna kärleken och ställer den mot den patetiska förlusten av kärlek. Krälar i självförakt för att sedan trotsigt brösta upp sig. Desperation och hybris om vartannat. Aldrig likgiltighet. Aldrig lagom.

Vladimir Majakovskij - utdrag ur Ett moln i byxor
...
Här en fråga,
allsmäktige Gud:
Du har gett oss två händer
och satt ett huvud på vår kropp
- varför hindrar du oss då att
kyssas och kyssas och kyssas?
Varför finns det inte kärlek utan plåga?
Hur kunde jag tro på din allmakt,
lilla struntgud!
Akta dig, jag böjer mig ned
och drar upp en skomakarkniv
ur stövelskaftet.
Återvänd till ditt paradisliv,

bevingade
smickersmorda
uppkomling!
Res dig i skräck,
i en virvel av fjädrar!
Jag tänker sprätta upp dig
härifrån och till Alaska!
Släpp in mig!
Du kan inte hejda mig!
Jag må ha rätt eller fel,
fogar mig gör jag aldrig.
Titta: åter en blodröd massaker
i den myllrande stjärnhopen.
Hejsan!
Du däruppe!
Av med hatten!
Jag är på väg!
Ropen
klingar ödsligt
i den stjärnstungna natten.

Universum sover
med jätteörat på tassarna.

Sagor för en late bloomer

Jag har en oförlöst saga inuti, eller kanske flera. Det dyker upp bilder från dem, som drömmar eller glimtar av händelser i ett större sammanhang. Är det såhär det funkar när en berättelse blir till? Är det så en historia kan skapas om man tar den på allvar och har lite självdiciplin? Hur ska man få tid och ork att ta tillvara sådant när man är, som jag, mitt i livet med arbete, lån, barn och ansvar för sig själv på ett annat sätt än i 20-årsåldern?

Fast jag kunde inte ta tillvara på det tidigare. Jag är väl en självkritisk late bloomer och då tar det lite tid att bli redo. Late bloomers - kanske ett tänkbart gruppnamn? I alla fall har jag inte haft det självförtroende och de insikter jag tror jag behöver tidigare. Vet inte om jag har det nu, men det känns mer rätt nu. Trots allt ansvar nu så har vissa pusselbitar fallit på plats. Jag behöver inte fundera eller ha ångest över hur jag ska försörja mig som när jag var i 20-nånting.

Sluta drömma - Börja leva

Jag såg en inspirerande film nyligen - The Secret Life of Walter Mitty. Den gjorde mig uppåt över allt vackert som människor kan göra och lägga ner så mycket tid på. Fantasins styrka. Konstens roll i våra liv. Hur den lyfter livet och ger ett annat perspektiv. Vänder på allt och gör det komplicerade enkelt för en kort stund av magi. Filmens budskap - sluta drömma, börja leva - är fint, men livets möjligheter föds väl i drömmarna? Om vi inte hade våra drömmar och vår fantasi hur tråkigt ödsligt skulle livet inte vara då? Vi ska inte avstå från att förverkliga våra drömmar, men inte heller sluta drömma vitt och brett om vad som helst. Inte sätta gränser heller i fantasin. För då sätter vi gränser för livet.

Filmen var estetiskt vacker, men även rent mänskligt. Livet blir sällan som vi tänkt oss. Det finns ändå ett vackert liv. Vi kan skapa det liv vi vill leva utifrån de förutsättningar som finns. Om vi får chansen. Om vi ger oss själva chansen och om vi har förutsättningarna i de omständigheter vi befinner oss. Om våra mänskliga rättigheter är värnade.

Det finns något stort i det lilla. Att vi alla bär en historia inom oss. Inte bara de upphöjda ledarna och hjältarna som vi skapar myter kring. Vi alla har en historia att berätta fylld av glädje, sorg och längtan. Vi alla har ett liv att leva och ett liv att ta till vara. Vi kan alla vara hjältar i vårt eget liv. Genom livet har fantasin hjälpt mig. Den stänger inte inne när livet känns jobbigt och svårt. Fantasin kan befria en kvävd själ och låta den växa. Se på alla möjligheter och tända ett hopp om något bättre. Människor kan omvandla sina svårigheter till konst genom fantasi och kreativitet.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det känns skönt med ett nytt år. Ljuset kommer tillbaka. Våren och sommaren framför oss. Ett vitt blad att skriva på. Det känns fint att man lär sig hela livet om man vill. Att man kan vara nyfiken när man är 90 år. Att det aldrig är för sent. Man behöver inte tänka att man är för ung eller gammal för nåt. Att pröva nya saker utmanar och gör att man utvecklas.

Vad är det som gör att man trivs på jobbet? Att man känner sig bekräftad kanske? Att man ser nån mening i det man gör och får ett gensvar? Att man har möjlighet att påverka sin arbetssituation? Många faktorer säkert. Jag har läst att det är viktigt att målen är tydliga för alla och att man känner att ens arbete bidrar till att uppnå målen. Regelbundna möten? Det är nog viktigt att företag avsätter tid för tillfällen då man umgås utanför kontoret och lyfter större frågor än det vardagliga.

Kollegerna spelar förstås stor roll. Om man stöttar och backar upp varandra, samarbetar och har en gruppkänsla. Konkurrens mellan kolleger är komplicerat. Man kanske inte ens är medveten om att det är det som ställer till det, men det är svårt att stötta och samarbeta om man ser arbetskamrater som hot. Då håller man helst sin kunskap för sig själv och motarbetar. En del tycker kanske att det är sporrande med konkurrens, men jag upplever mest att arbetet blir ineffektivt och att det försvårar. Det är klart att det beror på vad man har för jobb, men tror ändå inte på konkurrens som motivation inom ett företag.

Mycket av det som påverkar om man trivs är svårt att definiera. Enligt Great Place To Work kan alla organisationer skapa en utmärkt arbetsplats byggd på:

• Trovärdighet – Tvåvägskommunikation/Kompetens/Konsekvens
• Respekt – Stöd/Professionell utveckling/Samverkan/Omsorg
• Rättvisa – Likvärdighet/Objektivitet/Rättvisa
• Stolthet – Det egna arbetet/Lagarbetet/Organisationen
• Kamratskap – Förtrolighet/Vänlighet/Gemenskap

Ja det var några stora ord att fundera på. Arbetslivet påverkar i alla fall stora delar av livet. Man är där så många timmar varje dag. Jag kommer nog undra hela livet vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan man aldrig tröttna på. Det ändrar sig en del över tid. Det skulle vara kul att gå på studiebesök på olika arbetsplatser och se hur det funkar. Annars har man inte så mycket att gå på. Studiebesök för vuxna! Dagens tema - Hur ser en vanlig arbetsdag ut för en hjärnkirurg?

Nu är det bara att bestämma sig. Ska man bli rockstjärna, konstnär eller globetrotter?
- Vadå, globetrotter är väl visst ett yrke?!

Ibland vänder det

Man kämpar på. Man känner igen sig. Känner igen kriget som rasar. Man känner igen och försöker, försöker vara en klokare människa. En visare ledare för alla dårarna inuti som skriker om alla tänk om. Och rädslan. Allra mest för sig själv. Vad finns inom mig? Det skrämmer mig. Det måste finnas lösningar om det finns problem, men drogerna då och alla genvägar? Varför kan inte de hjälpa mig? Det är obarmhärtigt jobbigt att vara såhär vuxen. Att inte tillåta sig att ta omvägen via en genväg. För att man vet bättre. Jag förstod aldrig hur vuxen man måste vara när man är vuxen. Att leva för andra, men i längden för sig själv. Att försöka låtsas leva ett litet tag i sänder tills man känner att det blivit ett liv igen, inte bara en krishantering. Ibland hjälper det att låtsas vara den man vill vara. Låtsas vara glad och social. Så konstigt. Allt man lärt sig om ärlighet och falskspel. Det känns falskt att spela och svårt när man går på knäna och tårarna väntar i kulisserna. Ibland vänder det. Om man bara står där i stormen. Om man bara utsätter sig för det jobbiga. Ibland vänder det utan att man märker det. Helt plötsligt sitter man där och ler inuti. Bara vara. I stunden. Känna livet inom sig. Ibland vänder det utan att man förstått hur. Solen gick upp bakom horisonten.

Nordiskt ljus

Stark sol idag. Reflekteras i snön. Jag ser bilder att måla i röken som stiger från huset mittemot. Bilder överallt. Världar som öppnas. Jag ser färger att fånga och förstärka i penseldrag, former att fånga i skisser på vitt papper. Foton som berättar en historia. Lite tid finns för sådant.

Fredag igen. Det blir ljusare. Månen var gigantisk imorse, full och alldeles matt gul. Åker omkring och slirar på gatorna. Halkbana i trafik. Det är känns nordiskt. Ljuset är fantastiskt. Stämningsfullt. Rök stiger från alla möjliga håll. Ser ut som heta källor. Heitur pottur som islänningarna säger.

Inte tänka - acceptera

Ibland är det bra att inte hinna tänka så mycket. Inte fundera, bara vara, vila lite i tillvaron. Det här var en alldeles utmärkt dag för det. Bara göra saker på listan.

Tänker ändå lite nu som avrundning av den här dagen på acceptans, att det verkar så enkelt, men är så svårt. Tankemönster är så invanda. Måste lära om. Installera om samma personlighet, fast nu med acceptans istället för utan. Bli någon som agerar utifrån läget, inte bestrider läget i sig. Läget är för det mesta tillfredsställande, men det finns kniviga situationer som man helst vill vara utan. Det finns jobbiga tankar och känslor man vill hålla ifrån sig. Detta är ett omöjligt projekt för ju mer man vill sluta tänka på något, desto mer tänker man på det. Vilken elak paradox. Istället ska man som i sagan göra tvärtom, bjuda in och acceptera den hemska tanken, så tröttnar den snart. Hemska tankar är när allt kommer omkring ganska tröga och lata. 

Det bor ett fladder i mitt bröst
Mina andetag förhäver sig
En fjäril har fastnat i min vänstra klaff
Mörkret sänker sig
En sträng som spänns
Så hårt så hårt vibrerar den
Nattfjäril du liknar mest en mal
Du tar mig på en resa neråt
Till bekanta trakter
Vägen dit
Gör att jag glömmer
Att jag varit här förut
/Maja

Sagohavet

Första test med ritbrädan. Svårt men roligt.

Sagohavet

Känslostorm

Natten är snart här. Mörkret och kylan biter sig fast. Jag vet inte var alla känslor föds. Om de finns med oss från början och väcks upp ur sin dvala eller om de har sitt ursprung i alla våra upplevelser. Jag vet att jag är en känslosam varelse, att alla kanske inte är som jag. Alla kanske inte har så många och starka känslor nästan varje dag? För mig är det som att gå och bära på en hel värld.

Medvetandeströmmen är som speedad ibland och tankarna böljar fram och tillbaka. Ändå har jag alltid försökt vara rationell, och resonerat med mig själv, men jag har nog utgått från känslorna många gånger. Man kan tro att man är förnuftig när man tar alla känslor på allvar och tror att de talar sanningen. Om känslan är rädsla eller oro kan slutsatsen bli att det är bäst att avstå från saker, kanske eventuellt gå och gömma sig under en sten ett tag, och då verkar det inte särskilt smart att utgå från känslor längre. Fast att känna mycket betyder också positiva känslor. Man känner väl helt enkelt allt väldigt mycket.

Bright eyes - First day of my life
This is the first day of my life
I swear I was born right in the doorway
I went out in the rain suddenly everything changed
They're spreading blankets on the beach

Yours is the first face that I saw
I think I was blind before I met you
Now I don’t know where I am
I don’t know where I’ve been
But I know where I want to go

And so I thought I’d let you know
That these things take forever
I especially am slow
But I realize that I need you
And I wondered if I could come home

Remember the time you drove all night
Just to meet me in the morning
And I thought it was strange you said everything changed
You felt as if you'd just woke up
And you said “this is the first day of my life
I’m glad I didn’t die before I met you
But now I don’t care I could go anywhere with you
And I’d probably be happy”

So if you want to be with me
With these things there’s no telling
We just have to wait and see
But I’d rather be working for a paycheck
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time is different
I mean I really think you like me

Längtan
Tro på mig
Se mig
Rör mig
/Maja

Inspirationer film och TV

Kylan är här. Minus 9 grader ute. Snorhalt på vägarna. Lite ovant den här vintern.

Inspiration på sistone är tv-serien The Hour som jag ser om. Bra skådisar, spännande handling och så snyggt gjort. Varför fick de inte göra en avslutande tredje säsong? Värdelöst att kasta bort något så bra. Blir inspirerad av klädstilen, livsstilen, hela paketet. Ben Whishaw är stylish. Anna Chancellor är cool som Lix Storm. Alla bolmar konstant och bälgar i sig whiskey och cognac. Självklart har man en flaska liggande i byrålådan. Det är kalla kriget och fullt av spioner och konspirationer vart man än vänder sig. Det mesta man gör kan vändas mot en i utpressningssyfte. Ja det är alldeles alldeles underbart.

Väntar sedan länge på tredje säsongen av Sherlock som snart kommer på SVT. Synd att säsongerna är så korta, bara tre avsnitt, som i och för sig är långfilmslånga. Man blir glad att det kan göras nåt så smart och välgjort. Jag sitter och ler inom mig hela tiden. Benedict Cumberbatch och Martin Freeman lyfter allt till en ny nivå. Jag skulle vilja flytta in hos dem på 221B Baker Street ett tag.

I höstas såg jag Jane Campions Top of the lake som hade en säregen stämning som fångade in mig. Elisabeth Moss i huvudrollen hade stor betydelse för det tror jag. Hon hade en speciell spelstil som utmanade tittaren. Man visste inte riktigt vad som pågick inom henne. Det var nåt mytiskt över hela landskapet. Våldet och allt det hemska har man sett och hört förut, men inramningen gjorde den annorlunda.

Såg också The Fall med Gillian Anderson och även där var våldet och övergreppen inget nytt, men den hade en egen infallsvinkel. Man fick följa seriemördaren parallellt med utredningen. Den utspelar sig i Belfast mot bakgrund av nordirlandkonflikten och allt vad det innebär för polisen. Det var väldigt obehagligt att följa en "vanlig" familjefar som under ytan är en seriemördare. Tittaren dras in i mördarens tillvaro. Andersons utredare är också något av en gåta och man får inte så många svar. Den gav mersmak.

Har läst mycket om serien True Detective, med premiär idag, som gör att jag blir sugen att se den. Tycker om Woody Harrelson och tydligen ska man omvärdera Matthew McConaughey. Zombieland borde hur som helst handlat om Tallahassee.

Letade citat av Woody för det måste finnas många tänkte jag. Hittade detta och det är speciellt för dig där ute som är säker på att mjölk är roten till allt ont:

"I was about 24 years old and I had tons of acne and mucus. I met some random girl on a bus who told me to quit dairy and all those symptoms would go away three days later. By God, she was right!"

Ok några till...

"I've always believed the road to excess leads to the palace of wisdom."

"When I let up from the weed, and the drinking too, I cried every day. And I liked that. I like crying. And now I not only wanna cry and show my crying to other people, I wanna just split myself down the middle and open my guts and just throw everything out!"

Sorgsnare dag

Idag, en sorgsnare dag. Annars skulle inte peppen behövas, självanalyserna, inåtvändningen och allt det andra. Ett sorgset där inne. Inte mer eller mindre än så. Vill inte vara någon annanstans. Inte i någon annans liv. Vill bara vara där jag är. Jag går upp, duschar, klär på mig min kostym och kommer till slut iväg.

Det har blivit kallt. Snön har bäddat in oss i bomull. Marken är hal där ute. Andra veckan i januari 2014. Jag längtar till att så små frön.

Havet
Vi går längs havet.
Fyrklövern.
Det hela som öppnat sig.
Vajar i vinden starkt sammanbundna.

Vi går längs havet.
Treenigheten.
Jag och de oskyldiga.

Jag går längs havet.
Mina fötter rötter som slitits ur marken.
En väg har bildats.
Min väg.

Morgondagen
Morgondagen är lätt, som en vind kan den bära högt. Morgondagen öppnar dörrar och läker såren inom oss. Morgondagen bär hoppets dagg. Hur illa det än är, även om det värsta vi kan tänka oss är en morgondag som innebär mer av det nuvarande närvarande lidandet, även då, finns en annan morgondag. En morgondag som bär på hoppet om en ljusare framtid. Vi måste bara leva en dag till, en stund i taget. Om inte för oss själva så för de omkring oss. De som skulle sörja oss. De vars barndom vi skulle beröva. De vi vill visa vägen framåt. Visa att man kan ta sig igenom sorger och kriser. Ta sig igenom, inte slås ner.

Hängslen

Nervändarna som dragits från sina fästen. Hänger där lösa. Mina hängslen utan hängen. Nu tappar jag byxorna så ofta. Jag håller dem uppe med ena handen. Försöker hålla barnen samtidigt med den andra. Det blir aldrig rättvist. Tre fingrar till en och två till den andra. De måste gå på samma sida nästan på varandra. Ständigt kivandes om den där handen och det orättvisa fingret.

Frihet och ensamhet

Vaknar med vitt landskap utanför. Vintern har sänkt sina vita vingar. Ont i huvudet fortfarande. Lyssnar på podradio, mest Lundströms bokradio. Marie Lundström är fantastiskt bra. Hennes program gör mig glad. Det är bara jag här. Det är skönt att få vila i tystnaden. Samtidigt lever vi inte i en tid som hyllar ensamhet och eftertänksamhet. Borde jag känna mig ensam? Är frihet också ensamhet? Att kunna göra vad man vill. Det är också ofta effekterna av förändring och uppbrott. Mer tid med sig själv, inte nödvändigtvis ensamhet som mer är en känsla kanske. Varje dag leva sitt liv som om man faktiskt väljer det, sa visst Sigrid Kahle. Ja det blir nog lättare då om man lever som om man valt det, men förstås svårare ibland.

Maten smakar väldigt bra just nu. Mycket. Igår och idag har den smakat på riktigt gott. Undrar varför? Dricker nypressad apelsin och jordgubbsjuice och den smakar som jag minns att den gjorde första gången jag drack den blandningen för många år sen. Sitter en del av smaken i psyket? Jo det gör den väl. Jag tappar matlusten när jag är under isen. Annars har jag stor aptit. Min ämnesomsättning är snabb, så om jag tappar matlusten, dvs livslusten, så börjar jag försvinna ganska snabbt. Sen har jag förstås min migrän som reglerar min matlust också. Min okomplicerade mage verkar helt plötsligt rätt komplicerad.

Angående resan in i mitt liv, in i mig, så har jag länge varit på resande fot i mitt inre. Djupdykt och gått nästan vilse därinne på senare år. Läst självhjälpsböcker och analyserat mig själv utan och innan. Jag tror ju på att lära sig om sig själv så att man förstår, utvecklas, kommer vidare. Börjar inse att man inte kan lära känna sig själv helt så. Det är klart att det hjälper, men jag fastnar lätt och går runt runt i resonemang som inte tar mig uppåt till ytan. Det är inte att leva att fastna där i analyser. Får avsätta en viss tid till det och sen gå vidare. Man behöver leva för att lära känna sig själv. Det har tagit tid för mig att ta till mig självhjälpsböckernas teorier på djupet, att applicera det på verkliga situationer. Acceptans och livsteman. Jag tror jag börjar förstå hur det kan fungera i mitt liv. En människa är ju så komplicerad. En värld är varje människa...

Nyårsafton tjugohundratretton
Den nyårsaftonen somnade hon för att aldrig vakna mer 
Satt han vid hennes sida?
Han som älskade så att han skrev in henne i dikterna 
Jag önskar att han satt vid hennes sida
Att han höll hennes hand
Att han grät, av den sorg som hugger en i bröstet
Fast också av en glädje över att få leva så innerligt
Brinna så rött
Så tappert kunna visa oss stackare vägen fram till det sista andetaget
Med steg lätta av känslostormar, om än tyngda av åren som gått
I vissa stunder är man ändå bara sju år gammal och vill leka leka leka 
Femton vårar och vill kyssa någons mun och känna livet bränna ens läppar
/Maja

Alice Walker och sitt bästa jag

Såg en dokumentär på svtplay om författaren Alice Walker. Den fick mig att minnas hur jag läste boken Purpurfärgen och såg filmen. Inser nu hur tidigt ute hon var och kontroversiell. Boken kom ut 1982. Det är mycket smärta och lidande. Jag tror jag minns språket fortfarande. Har för mig att det utvecklas allteftersom huvudpersonen Celie växer upp och lär sig mer och mer. Att det är präglat av hennes bakgrund. Hur kunde hon skriva om incest, familjevåld, könsroller och homosexualitet så självklart då? I dokumentären förstår man att hon mötte stort motstånd och kanske främst från det svarta samhället. Många ville nog helst att svarta skulle rätta sig i ledet för den stora frågan rasismen, inte lyfta på locket för andra missförhållanden.

Boken och filmen måste gjort avtryck i mig för jag minns vissa saker så väl. Hur självklart det var att Celie hade en relation med en annan kvinna Shug. Det var ju den enda som verkligen såg henne på riktigt, och som förstod henne. Jag tyckte det var så skönt att hon skrev om svåra saker som incest så öppet, och att det samtidigt inte var definierande. Celie förblev en person och inte bara ett offer för övergrepp. Hon frigör sig och skapar sin egen lycka. Hon blir inte en hatisk eller förtryckt person. Hon blir fri. Hennes kärlek förblir stark.

“I am an expression of the divine, just like a peach is, just like a fish is. I have a right to be this way...I can't apologize for that, nor can I change it, nor do I want to... We will never have to be other than who we are in order to be successful...We realize that we are as ourselves unlimited and our experiences valid. It is for the rest of the world to recognize this, if they choose.”
/Purpurfärgen, Alice Walker

Resan fortsätter in i själen. Att acceptera sig själv som man är och samtidigt vara sitt bästa jag. För nog finns det sämre sidor och dagar. Fråga sig vem man vill vara och försöka vara så. Jag menar inga ytligheter utan hur man vill bete sig. Det sägs att vi människor blir lyckligare av att ge till andra, inte av att köpa saker till oss själva. Det känns hoppfullt. Det känns att det är sant. Att ge till andra frivilligt betyder ju också att man har något att ge. Något värdefullt. Ta sig själv på allvar. Vara den där huvudpersonen i sin egen historia som man borde vara. Det är förvånansvärt lätt att springa omkring och gömma sig hela livet. Ducka för saker och undvika att leva på riktigt. Inte ta några beslut. Det är lättare om man har människor omkring en som stödjer en i att leva det liv man vill leva och det gör det lättare att stödja dem tillbaka.

Att vara sig själv och leva det liv man vill borde inte innebära att man behandlar andra illa. Att man inte ser sina nära. Att man bara ser sig själv. Det borde gå att förena - att vilja sig själv och andra väl. Man kan förstås inte undvika att såra andra. Man måste vara sann mot sig själv, men inte på bekostnad av andra väl?

En ska bära skulden.
En ska vända andra kinden till.
En ska älska när hon lämnar.
En ska visa vägen.
En ska bära huvudet högt.
En ska sikta land.
En ska bära morgondagens lättnad i sitt hjärta.
/Dikt av mig

Resa i mitt liv

Jag gör en resa in i mitt liv. Den börjar idag. En dag som börjar med kvarvarande migrän på högra flanken. Jag hoppas att den retirerar tillbaka in i viloläge. Jag lever med migrän. Kan inte svara på varför den kommer. Det kan finnas anledningar, men i slutändan finns den i mina gener. Så länge jag kan fungera med hjälp av mina lagliga droger så står jag ut, för det mesta. Nog om det.

Resan fortsätter in i nåt slags vintrigt Uppsala. Kylan ska lägga sig över oss, men ännu är det grönt. Jag ser fram emot att få ligga kvar under täcket imorgon. Den här resan är in i vardagen för att man kan resa där och in i sig själv för att få insikter också. Tänker på Waterboys' låt "The whole of the Moon" som verkar handla om någon som förstått livets gåta genom att titta inåt på sig själv, inuti sig själv och på livet vi lever. Kanske för smart för sitt eget bästa genom att nå för långt, för högt alltför snart?

I pictured a rainbow, you held it in your hands
I had flashes but you saw the plan
I wandered out in the world for years while you just stayed in your room
I saw the crescent, you saw the whole of the moon
The whole of the moon

You were there in the turnstiles with the wind at your heels
You stretched for the stars and you know how it feels
To reach too high, too far, too soon
You saw the whole of the moon

I was grounded while you filled the skies
I was dumbfounded by truth, you cut through lies
I saw the rain-dirty valley, you saw Brigadoon
I saw the crescent, you saw the whole of the moon
...
/Waterboys

Det är fortfarande otroligt mörkt den mesta av tiden här i Uppsala, Sverige. Ibland är mörkret en beskyddare som hjälper mig att slippa all insyn från andra. Skapar ett slags ide av mjukt inbäddande mörker. Ibland är det kvävande som ett tjockt, tungt svart täcke som läggs över oss. När solen kommer tillbaka står man där kisande och ser sig själv som på nytt i ett genomträngande ljus. Nästan obarmhärtigt. Som om vi blivit vampyrer utan att vi märkt det. Vampyrer skulle ha en utmärkt jaktsäsong här om vintrarna. Antar att de är som flyttfåglar och drar dit mörkret är.

Jag ska försöka se de senaste åren som en resa inuti mig själv. En slags utvecklingsroman där huvudpersonen nått insikter och vuxit upp. Det värsta jag upplevt har funnits inom mig, även om det orsakats av yttre händelser så har det varit i skammen, skulden och oron som jag mått sämst. De där händelserna passerar och blir minnen, men lever vidare inom oss som en stress som kan ge ångest, panikkänslor och annat lidande. Om man tar på sig all skuld eller skam så blir man inte fri från det som hänt. Visst är man ansvarig för hur ens liv blir, men mest får man hantera det som händer en som man inte kan styra över, bara göra det bästa av. Och det bästa är inte att bli bitter även om det är lättast.

Vet inte varför det är så svårt att inte kriga med tillvaron och sig själv? Det är ofta det första som kommer till mig i alla känslor som väcks i svåra situationer. Varför händer det här mig? Varför har jag försatt mig i den här situationen? Om ändå... Jag borde ha... Tänk om jag... Tänk om det bara går bort av sig själv? Jag mår bättre när jag kan acceptera hur det är och handla utifrån det. Det låter så enkelt, men är oerhört svårt många gånger. Jag vet bara att jag inte vill må så dåligt som jag gjort. Jag vill inte bli en bitter person. Jag kan välja hur jag vill hantera saker i mitt liv. Jag kan välja att försöka må bättre utan att vara arg på andra som kanske inte behandlar mig som jag önskar. Jag behöver inte acceptera att bli behandlad dåligt, men jag behöver inte lägga min tid på att försöka förändra andra.

När jag mådde som sämst så tappade jag bort mig själv. Jag hörde inte min egen röst, visste inte längre vad jag ville göra eller vem jag egentligen var. Det kändes som att livet gled mig ur händerna och som att det skulle vara så resten av tiden. Det kunde jag inte leva med, men jag kunde inte heller leva med det andra att förändra och bryta upp. Jag blev fast i ett slags krig med mig själv. Tyckte väldigt illa om mig själv för att jag var svag och inte levde som jag ville och för att jag var en dålig människa som inte kunde nöja mig med det jag hade. Det var en omöjlig situation som tog all energi hela dagarna och nätterna. Jag kunde inte sova, äta eller fungera som jag brukade.

En fin person sa till mig att vägen till att tycka om sig själv är att leva det liv man vill. Det är väl att lyssna på sig själv och ta hand om sig som man skulle göra med någon man håller av. Inte behandla sig själv så hårt och kallt. Acceptera att det är mänskligt att göra fel, att livet inte går ut på att vara perfekt och göra allting rätt från början. Hur rätt man än gör och hur bra man än tänkt så händer det ändå oförutsedda saker ibland och jobbiga situationer kommer uppstå. Jag lär mig hela tiden.

Jag börjar känna igen mig själv. Ja, just det, såhär är jag ju. Det här tycker jag är roligt. Jag mår bra när jag gör såhär. Det är kanske inte konstigare än så. Tid tar det i alla fall att förstå.

Man ska ta sig själv på största allvar. Inte tysta sig själv eller sluta lyssna. Trösta när man är ledsen. Hitta på roliga saker. Ge sig själv upplevelser. Vara nyfiken på livet ständigt. Inte sluta hoppas på att det blir bättre. Det är aldrig för sent.

Spränga skyarna
Jag ska spränga alla skyarna
Bara andas i din lunga
Lyftas av alveolerna
Ballongerna med syre
Lyckan finns i kroppen
Huden som rör din
Vaknar länge
utan rädsla
Hoppet har en morgondag
Det är så mörkt
Jag har kämpat så länge
Känns som jag gått vilse
Vill bara andas
i din lunga
på randen till målet
/Dikt av mig

Sigrid Kahle och Två tomtebloss

Jag har läst flera gånger om Sigrid Kahle nu i tidningar och på nätet. Om hennes omväxlande liv och hur hon fann kärleken igen sent i livet tillsammans med författaren Carl-Göran Ekerwald. Han har skrivit en diktsamling om deras relation - Sigridiana. Tillvarons tomtebloss kallar han dem. Det är vackert att leva så in i det sista som tillvarons kortlivade tomtebloss.

Född i Paris 1928 dog hon nyårsafton 2013. De fick tre år tillsammans. Jag borde läsa hennes memoarer "Jag valde mitt liv" och "Att vilja sitt öde : trots allt".

Två tomtebloss
Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är – natt och dag –
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.

Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.
/Carl-Göran Ekerwald

Det ger perspektiv på livet och tiden. En euforisk känsla. Uppblossande intensiv. Precis innan man drar livets sista andetag kan man vara så levande.

Minnenas krig
Gnistrande skimrande
Hudlös värnlös
Kommer jag till dig

Mörkret dansar sin dans
Alltför tidigt
Alltför ofta
Alldeles nära
Försöker jag rusta mitt försvar
inför påstådda sammandrabbningar

Trupper samlas
På min ena sida
Desperat försöker jag att vårda
en tapper krigares själ
Kriget borde vara över
Men inom mig forsätter det

Kommer jag alltid vara där?
I kampen för överlevnad
Vem skapar minnets sanning?
/Dikt av mig

En värld är varje människa

En plats för konstigheten i mitt liv. Nån plats måste den få. En plats för att skriva och drömma.

Läste följande skrivet av Ekelöf
”En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem.”

Ja precis och ändå har jag levt så länge med mig själv nu att jag borde veta åtskilligt.

Besvärligt besvärlig
Jag ville få vara besvärlig
Och få göra ditt liv besvärligt
Jag vill få vara
än mer till besvär
Så besvärlig att du inte kunde
annat än älska
denna besvärliga människa
Och följa varje steg hon tar
för att se
vilka besvär hon ställer till med
Så besvärligt
att du blir tvungen
att hålla min hand
vart jag mig än vänder
Så att det blir till besvär
för mig
För det är förbaskat besvärligt
att hålla någon i handen
när man är till besvär
Fast ändå ganska förunderligt
att få hålla
din hand
i min
/Dikt av mig