Doktor Glas

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905 räknas som en klassiker och jag har sett den som teatermonolog och nu har jag även lyssnat på den inläst av Reyne Brynolfsson. Huvudpersonen Tyko Gabriel Glas lever väldigt ensamt och distanserat från andra människor, han är nedstämd och grubblar mycket över livet. Han har aldrig haft en relation med en kvinna och eftersträvar mer en upphöjd kärlek som står över det kroppsliga. Historien - en dagboksroman - utspelar sig i Stockholm med början i juni och slut på hösten samma år. 

Den unga vackra Helga Gregorius som är gift med pastor Gregorius söker hjälp hos doktor Glas för att slippa de äktenskapliga plikterna eftersom mannen är motbjudande och hon dessutom är kär i en annan. Glas utvecklar känslor och stark sympati med Helga och försöker hjälpa henne, men utan framgång. Pastorns fortsatta våldtäkter på hustrun gör att Glas börjar fundera på att mörda honom. Helga befinner sig i en låst situation då skilsmässa inte är möjligt. Doktor Glas avskyr dessutom Gregorius sen tidigare. Han grubblar fram och tillbaka och kommer fram till att han bör mörda pastorn genom de cyankaliumpiller han har hemma och funderat på att använda själv. Mordet behöver se ut som en naturlig död för då kan han själv som läkare skriva dödsattesten utan att någon fattar misstankar. Först tänker har även att han kan ta livet av sig om någon skulle börja misstänka honom, men sen blir han rädd för att Helga i så fall kan bli misstänkt. Glas drivs av att göra något meningsfullt, men även av sina känslor för Helga. När tillfället väl dyker upp går allt snabbt och enligt plan. Han verkar inte heller känna några skuldkänslor över mordet efteråt och får inget straff. Helgas kärleksintresse träffar en annan men hon är fri från pastor Gregorius. 

Jag reagerade på några saker i boken som jag inte kände till sen tidigare. Flera gånger tar Glas upp abort som är illegalt vid tiden och att en del patienter ber honom om hjälp med det, men att han nekar. Han känner sympati för en del av de som ber om hjälp, men kan inte riskera att bli anmäld. En annan gång kallas han hem till en familj för att hjälpa deras sjuka handikappade son som han uttrycker stor avsky för, barnet är fult och ont och borde aldrig fått leva, enligt doktor Glas. Det känns som tidsandan med idéer om övermänniskor som fanns och ledde till att de som var avvikande och annorlunda skulle isoleras från "normala" människor, tvångssteriliseras och i vissa fall även dödas eftersom de inte var fullvärdiga människor. I ena stunden känns han modern som förespråkar abort för att i nästa kännas väldigt daterad i sin nedvärderande syn på olikheter. 

Det är intressant att en läkare (vetenskapsman) som ibland ser sig som övermänniska mördar en pastor som står för den gamla religiösa makten och framställs som mycket ful och obehaglig. 

Känt citat ur Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Mer om Doktor Glas
Verket - en podd om klassiker: #3 Doktor Glas

Läsning under solen Q3 2021

 Läsning under tredje kvartalet:

• Stormens öga av Leigh Bardugo
• Svalans torn av Andrzej Sapkowski
• Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector
• Damen i sjön av Andrzej Sapkowski
• Att uppfinna världen av Katrine Marçal
• Ur askan av Leigh Bardugo
• Killers of the flower moon: The Osage murders and the birth of the FBI av David Grann
• Terra nullius: En resa genom ingens land av Sven Lindqvist
• Stark genom klimakteriet och Stark 50+ båda av Monika Björn
• Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

Nu har jag lyssnat klart på Witcherserien, det har kommit en bok till på svenska i september Ovädrets tid, men den utspelar sig innan Geralt blir Ciris beskyddare. Seriens början med de två novellsamlingarna Den sista önskningen och Ödets svärd var mustiga historier inspirerade av bröderna Grimms folksagor i en fantasymiljö med monster och magi, det är många sköna kvinnorna med svällande barm, besök på bordeller och en mestadels manlig humor. I romanerna som följer är det en mer fokuserad historia som växer fram kring Geralt av Rivia, Cirilla prinsessa av Cintra och trollkvinnan Yennefer av Vengerberg. Historien blir episk med ett rikt persongalleri som inkluderar mytiska varelser, alver, dvärgar, kungar, spioner och magiker bland annat. Stora krig och slag utspelas allt medan Geralt och hans följe försöker hitta och rädda Ciri. Yennefer kämpar i sin magikerkrets för samma sak. Kärleken mellan Geralt och Yennefer får utstå mycket genom serien och ofta är de separerade. Ciri är den utvalda arvingen med speciella färdigheter som hon får lära sig om den hårda vägen. Det är en stor värld som Sapkowski tar oss med till och det är svårt att hålla reda på alla personer. Det bästa är att få följa Geralt och Ciri på deras resa tillsammans och åtskilda, särskilt tyckte jag om Elddopet där Geralt och Riddarsporre får sällskap av några dvärgar, en nilfgarding och flera andra karaktärer i sin jakt på Ciri samtidigt som kriget kommer allt närmare med flyktingar på vägarna och strider omkring dom. Sapkowski är bra på att skildra grymhet, inskränkthet och rasism mellan de olika varelser som rör sig i witchervärlden. Ibland lättar han upp med humor särskilt runt trubaduren Riddarsporre och alla hans affärer. Han är också bra på miljöskildringar och att brodera ut med många bifigurer och förhistorier till händelserna i böckerna även om det som sagt är en omfattande värld att sätta sig in i. Jag tycker om att han har så många starka kvinnor i berättelserna. I Svalans torn fokuserar han mer på Ciri och hennes flykt från alla de onda män som jagar henne, hur hon hamnar hos en eremit som hjälper henne när hon är nära att dö. Världen är mycket hård och blodig, många av personerna man lär känna dör i strid. 

Jag har även läst klart Grishatrilogin av Leigh Bardugo vars första bok Shadow and Bone kom som TV-serie på Netflix i år. TV-serien bygger även på handling från duologin Six of crows som också utspelar sig i Grishauniversat el Grishaverse på engelska. Böckerna följer Alina Starkov solbringaren och Malev Oretsev hennes barndomsvän och närmaste som är en skicklig spårare. Grishatrilogin utspelas i ett ryskinspirerat land Ravka och Grisha är människor som kan manipulera elementen som vind och eld. Böckerna har ett snabbt tempo med oväntade vändningar och cliffhangers. Bardugo lyckas få ihop det bra även om vissa saker kan vara förutsägbara. Jag är väl inte direkt målgruppen som enligt Wikipedia är young adult, men det spelar inte nån roll för mig i alla fall. De är mer blodiga och grymma än väntat och har flera intressanta huvud- och sidokaraktärer som utvecklas genom böckerna och hon har skrivit fler böcker där andra karaktärer har huvudrollen som King of scars. De är förstås inte så djupa i sina personteckningar, handlingen och världen står i fokus. Tror jag ska läsa de andra böckerna också. Tycker det är annorlunda med fantasy som utspelas i en ryskinspirerad 1800-tals värld, själv kallar Bardugo det för Tsarpunk. I Six of crows utspelas handlingen i Ketterdam som baseras på Amsterdam under tiden för den Holländska republiken (1588-1795). 

Killers of the flower moon är en fackbok av David Grann som undersöker den sanna historien om en serie mord på den rika stammen Osages medlemmar på 1920-talet. Bakgrunden är att olja hade upptäckts på Osageland och de fick rätt till vinster från oljefyndigheterna. Vita människor utnyttjade rasistiska föreställningar om att ursprungsbefolkningen inte kan hantera sin egen ekonomi och får befogenhet att hantera distributionen av vinsterna, vilket gör att de kan stjäla pengar utan upptäckt. Samtidigt går det ännu längre och flera rika Osage-medlemmar mördas eller dör under misstänkta omständigheter mellan 1921 och 1926. Tillslut skickar den tidens FBI agenter dit efter att Osage-stammen uttryckligen begärt det efter att den lokala polisen misslyckats och misstänktes vara korrupt. Boken filmatiserar av Martin Scorsese för närvarande med bl a Leonardo Dicaprio, Lily Gladstone, Jesse Plemons och Robert De Niro. 

På spaning med Rachel Cusk

Rachel Cusk trilogi (Outline, Transit och Kudos) är som många små noveller om andra människors liv och tankar. Mycket handlar om relationer och förändring, hur människor berättar om sig själva och sina liv. Den första boken Konturer börjar med att författaren Faye är på väg till Aten för att hålla i en skrivarkurs där. Transit utspelas i England där Faye har skilt sig och köpt en förfallen bostad för sig och sina två söner. I Kudos är Faye på en litterär festival i ett europeiskt land. Trilogin består av många olika möten med andra människor, väldigt lite sägs om författaren själv. Det är välskrivet med exakta formuleringar. 

Ibland tänker jag att jag borde läsa om böckerna för att ta in mer. Några citat från de olika delarna som jag tycker är bra:

“That’s writing for you: when you make space for passion, it doesn’t turn up.” Outline

“What she did learn from all the books was something else, something she hadn't really been expecting, which was that the story of loneliness is much longer than the story of life. In the sense of what most people mean by living, she said. Without children or partner, without meaningful family or a home, a day can last an eternity: a life without those things is a life without a story, a life in which there is nothing - no narrative dramas - to alleviate the cruelly meticulous passing of time.” Transit

“... the problem with being honest, he said, is that you're slow to realize that other people can lie.” Transit

“I realised,’ she said, ‘that she was happy for the first time in her life, and I realised too that she would never have known this happiness had she not gone through the unhappiness that preceded it, in precisely the way that she did.” Kudos

I hennes fristående memoar Aftermath: On marriage and separation handlar det om henne själv och skilsmässan, där finns mer av henne inre och tankar som kommer i samband med separationen och de olika rollerna de haft i äktenskapet. För mig känns det ofta träffande och väl beskrivet även om samhället i Sverige och England ser olika ut när det gäller familjeliv och jämställdhet så finns det likheter och sånt som är mer allmängiltigt.

Det är nog i och med föräldraskapet som vi inser vidden av skillnaderna mellan att vara man och kvinna  och hur olika kraven och förutsättningarna är. 

"Jag var den moderna uppdelade kvinnan, en kvinna som hade allt, och han hjälpte mig att vara det, att få det. Men jag ville inte ha hjälp, jag ville ha jämlikhet. Jag började faktiskt störa mig på den här tanken om att blir hjälpt. Varför kunde vi inte vara likadana?" 

Cusk tar även upp själva grunden för hur vi ser på manligt och kvinnligt i barndomen och hur det följer oss i livet. Det som värderas högst i samhället i stort är det manliga och jag minns hur jag inte ville vara en "bullmamma" och bli en del av den kvinnoroll som omgav mig, men samtidigt sågs ned på, med bakning, sömnad, vävning, stickning och sånt. Samtidigt tyckte jag om att pyssla och skapa på det sättet, så det blev en skevhet där. Det fanns något uppskattande men samtidigt föraktfullt i synen på kvinnosysslorna. Såhär skriver Cusk om sina föräldrar:

"Vår pappa, som är man, ingöt manliga värderingar i oss, hans döttrar. Och vår mamma, som är kvinna, gjorde samma sak. Alltså var det mamma som inte stämde överens, som tedde sig ologisk." 

Hon skriver också träffande om att bli mamma:

"Havandeskapets långa pilgrimsvandring med sina under och förödmjukelser, barnafödandets apoteos, plundrandet av varenda vrå av ett privatliv som långsamt fick återuppbyggas under moderskapets gång - allt har passerat utan kommentar, det har avsiktligt eller omedvetet fallit i glömska allteftersom tiden har gått."

Jag har precis känt så hur ens barn tar över hela ens kropp och liv för att man sen ska försöka samla ihop bitarna av sig själv och bli en egen person igen. Först ska hela ens liv vara dedikerat till barnen och sen ska man plötsligt ha egentid och ett eget liv att ha kvar när de lämnar hemmet. Det blir ibland absurt att pendla mellan att vara otroligt behövd och sen liksom onödig och besvärlig. Hur hittar en balans i det?

Om separationen skriver hon mycket insiktsfullt om hur något har gått sönder men att fortsätta ändå, trots att allt är liksom krossat. Jag tror inte jag är förmögen till att låtsas som att inget har hänt, men jag känner igen känslorna hon beskriver.

"Barnen är hos sin pappa: jag har börjat tänka att jag borde umgås med folk under de ensamma perioderna. Jag ser det som ett slags plikt som bottnar i en djup och möjligen dödlig försumlighet, för jag har ingen känsla av att det finns någon framtid. När jag ger mig ut och träffar vänner är det för att upprätthålla en illusion. Jag försöker låtsas som att ingenting har hänt, att ingenting har förändrats, som orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk."

Trilogin: 

• Outline 2014
• Transit 2017
• Kudos 2018

Aftermath: on marriage and separation 2012 

Läsning under molnen Q2 2021

Läsning och lyssning under de senaste tre månaderna:

• Kapten Nemos bibliotek av Per-Olov Enquist
• Kudos av Rachel Cusk
• Créme fraÎche - Suzanne Brøgger
• I ljusets makt - Leigh Bardugo
• Efterbörd av Rachel Cusk
• En häst går in på en bar - David Grossman

Mycket rolig läsning nu. I helgen läste jag även ut Stormens öga - den andra delen i Grishatrilogin - av Leigh Bardugo. Idag lånade jag den sista boken Ur askan. Lyssnar även på Svalans torn som är den fjärde Witcherromanen. Nu i juli kommer även den femte Witcherboken Damen i sjön som ljudbok. I bokcirkeln läser vi Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector. 

Leigh Bardugos första bok i Grishatrilogin heter I ljusets makt (Shadow and Bone) och har filmatiserats i TV-serien Shadow and Bone som visas på Netflix. Säsong ett baseras även på handling från en annan av hennes Grishaböcker Six of crows. Blev intresserad att läsa böckerna efter att jag sett klart säsong ett och tycker att de har följt boken väl, men har inte läst Six of crows än. Grishaböckerna är en ungdomsserie som utspelar sig i ett land inspirerat av tsarryssland och Bardugo kallar genren tsarpunk. Handlingen rör sig ofta snabbt framåt med flera överraskningar och cliffhangers. Bardugo bygger upp storyn bra och det är skönt att läsa lite lättläst fantasy som kontrast till tyngre böcker. 

Som vanligt har jag börjat på flera böcker samtidigt. För ett tag sen började jag t ex lyssna på Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa som verkar intressant att jämföra med Suzanne Brøggers Creme fraiche som vi läste nyligen i bokcirkeln. Brøgger har en ganska positiv bild av den mycket äldre mannen som groomade henne som 15-åring och introducerade henne till "fri kärlek" och litteratur mm. De höll kontakt i många år och brevväxlade, trots att kärleksrelationen tog slut och hon kunde se att han inte levde som han lärde. Stenbergs bild är mer negativ av den äldre släkting som utnyttjade henne och som hon hoppades skulle hjälpa henne ekonomiskt att lämna Sverige och alla begränsningar hon kände här. Brøgger levde kanske ett friare liv? Hon ville komma ifrån hemmet med den deprimerade och självmordsbenägna mamman. Det verkade inte finnas några stödjande vuxna för henne. Jag tyckte Creme fraiche var väldigt intressant som ett tidsdokument för tidsandan är verkligen annorlunda idag med metoo och större medvetenhet om diskriminering och privilegier. 60- och 70-talen såg den fria kärleken - som de kallade den - som något uppfriskande och rebelliskt, men för oss idag känns det mest unket och patriarkalt. Hon verkar heller inte särskilt lycklig med alla olika relationer. Sen valde hon att gifta sig och har levt monogamt i många år nu om jag förstått rätt. Ibland blir boken tjatig och upprepande just kring alla relationer och utforskande av sexualiteten, medan hon hastar förbi att hon blivit gruppvåldtagen. Undrar hur Brøgger ser på sin ungdomstid idag? Hon har ju tydligen skrivit om samma tid igen på senare år i boken Koral, vilket kan vara intressant att läsa som jämförelse. 

Nu har jag läst hela Rachel Cusks trilogi Konturer, Transit och Kudos, samt även Efterbörd som kom ut innan. Hon har ett fantastiskt precist språk och en otrolig iakttagelseförmåga. Böckerna i trilogin är mer som små noveller för de olika människor huvudpersonen samtalar med och som berättar sina livshistorier. Mycket träffsäkert. I Efterbörd resonerar hon runt kvinnligt och manligt och separation. Vill gärna läsa mer av henne. 

Avsked till Patrick Melrose

Edward St Aubyns två sista romaner om Patrick Melrose - Modersmjölk och Till slut - utspelar sig i familjelivet med hustrun Mary och sönerna Robert och Thomas. Perspektivet flyttar sig så att vi får ta del av flera personers upplevelser och tankar inklusive sönerna som är otroligt brådmogna i sina tankar och formuleringar. De läser av situationer och människor på ett sätt som inte ens vuxna förmår. Ibland tänker jag att det är Patricks tolkning av sönerna men då skulle väl alla tankar vara Patricks tankar? Kanske är det författarens ställföreträdande röster?

Modersmjölk utspelar sig mest i Frankrike i moderns stora herrgård där hon ger bort mer och mer till en stiftelse ledd av en hippieaktig man - Seamus - som är helt fokuserad på sig själv och Eleanors pengar. Patricks vrede kokar både under och över ytan påeldad av ett stort alkoholintag. Marys liv kretsar helt kring barnen och det är med en allt större uppgivenhet hon följer Patricks destruktiva väg mot botten. Modern är efter flera slaganfall allt mer nedgången och vegeterande men fortsätter ändå sin strävan att vilja väl vilket innebär att att hon ger bort hela sin förmögenhet till Seamus utan att känna skuld mot sin son som hon aldrig lyckats skydda eller vara en mor för. Eleanor kan knappt prata och inte alls ta hand om sig själv, trots detta håller hon envist fast vid sin övertygelse att inte låta Patrick ärva ägorna i Frankrike. Samtidigt fungera Patrick som hennes advokat och utför allt med ursinnig perfektion. Eleanor ber slutligen Patrick att hjälpa henne att dö vilket leder till att Patrick ger sig in i eutanasivärlden och sina egna tvivel kring vilka motiv han har för att hjälpa henne med detta. När den franska fastigheten har skrivits över till stiftelsen känner Patrick ändå en viss lättnad. Boken avslutas med en familjeresa till USA som bara befäster Patricks resa in i alkoholmissbruk och splittringen med Mary.

Till slut handlar om Eleanors begravning med återblickar till Patricks barndom. Patrick och Mary har nu separerat och Patrick varit på avgiftning. Mary fortsätter att vara moderligt stöttande och har planerat Eleanors begravning åt Patrick. Läsaren får veta ännu mer om den fruktansvärda tillvaron med pappan och vidden av Eleanors svek mot sonen. Hon föder sitt första barn hemma på Davids inrådan varefter barnet - en dotter - dör då hon behöver kuvös och inte tas till sjukhus. Hur någon kan stanna med en man efter det är oförklarligt. När så sonen föds vill den berusade David utföra omskärelse hemma. Allt för att plåga och straffa sin familj påverkad av sin svartsjuka. På Eleanors begravning möts de olika delarna av hennes liv som det flummiga hippiefolket hon försökt hjälpa och de rika och privilegierade folket hon föddes in i. Arrogantast av alla är faderns vän Nicholas.

På spaningen efter Japan med Hirokazu Kore-eda

Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda född 1962 i Tokyo, gör lågmälda filmer om vanliga människor och deras relationer. Ofta förekommer även kantstötta människor, som inte är perfekta eller mogna. Hans perspektiv är med de utsatta och utstötta. Undertonen kan vara mörk men det finns kärlek och omtanke mellan människorna även när de misslyckas med att leva upp till förväntningar.

Den första av hans filmer som jag såg var Sådan far sådan sån (2013). En stark film om föräldraskap. framförallt faderskap. Två familjer får veta att deras sexåriga söner förväxlats efter förlossningen. Sjukhusets råd är att de ska byta tillbaka barnen. De två föräldraparen är mycket olika. I fokus står Ryota - pappan i den ena familjen - som har en framgångsrik karriär som arkitekt. Han och frun lever ett ordnat liv och sonen är deras enda barn. Den andra familjen har flera barn och lever ett bohemiskt liv rikt på kärlek men inte på pengar. Ryota är strikt och visar inte gärna känslor. Familjerna börjar umgås men det är inte lätt att byta ett barn efter så lång tid. Ryota börjar ifrågasätta sig själv som pappa.

Den andra filmen av Hirokazu Kore-eda jag såg var Shoplifters från 2018 som vann Guldpalmen i Cannes. En familj med tre generationer som försörjer sig på ströjobb och snatteri tar hand om ett övergivet barn. Familjen är alla överlevare med olika tragiska berättelser. Filmen skildrar en mörk sida av samhället, med människor som inte kan försörja sig, ensamma äldre, kvinnor misshandlas, barn blir försummade och övergivna av sina föräldrar. Mitt i allt detta mörka finns en gemenskap och kärlek i familjen. En fin skildring av människors omtanke om varandra även när de befinner sig i svåra situationer. 

På sistone har flera av Hirokazu Kore-edas filmer visats på SVT, bland annat Systrarna från 2015, en lite melankolisk berättelse om tre systrar som bor tillsammans i sin mormors hus, övergivna av sina föräldrar. Pappan lämnade familjen för en annan kvinna och fick ännu en dotter i den nya relationen, mamman övergav dem sedan också. Båda föräldrarna verkar omogna och självupptagna. När pappan dör åker de till begravningen och träffar sin tonåriga lillasyster. När de åker hem bjuder de in henne att bo tillsammans med dem istället för med den styvmor som finns kvar då hennes egen mamma också är död. Stämningen i huset är mysig trots de återkommande grälen mellan de två äldsta systrarna som har olika syn på sina föräldrar och livet. Huset är gammalt och charmigt med en fin trädgård. En återkommande del av deras liv är att göra plommonvin av plommonen i trädgården och de har kvar vin från tidigare år. Storasystern är den ansvarstagande moderlika, som även i sitt arbete är omhändertagande. Näst äldsta systern är den levnadsglada, festande och lättsamma som på sitt nya jobb möter ekonomiskt utsatta personer som kämpar hårt för att klara sig. En fin film även om den inte är lika stark som Shoplifters eller Sådan far.   

Tredje mordet (2017) är ett rättegångsdrama om ett mord. Filmen berör teman som sanning, rättvisa och föräldraskap. Ofta undersöker Hirokazu faderskapet och mansrollen så även här med frånvarande och svekfulla fäder. Vem vet sanningen? Den åtalade ändrar ständigt sin historia. Hans advokat försöker förstå vad som verkligen hände. Rättsväsendet är inte särskilt intresserat av sanningen utan vill ha sin ceremoni där alla har förutbestämda roller som i en slags teaterföreställning. I slutändan kan vi bara gissa vad som var sant och falskt. Vad jag har förstått av det japanska rättssystemet så går fall oftast bara till rättegång om man är säker på att få den åtalade dömd, helst vill man ha ett erkännande. I filmen har den åtalade erkänt, men ändrar sen sin historia flera gånger och andra vittnen kommer fram. 

Den sista filmen jag såg var Efter stormen från 2016. Här är temat familj och separation, samt åter igen faderskap och mansrollen. Huvudpersonen Ryota är författare som skrev en bok för länge sen men nu arbetar som privatdetektiv. Pengarna lägger han på spel och klarar inte att betala underhåll för sonen som mest bor hos sin mamma. Han försöker få kontakt med sin son och kanske reparera relationen med exfrun men hon har gått vidare med en ny relation. Samhället är patriarkalt och han lever inte upp till mansrollen och inte heller exfruns förväntningar. En stormig sommarnatt får han tack vare sin mamma chans att återknyta kontakten med dem, inte gå tillbaka till hur det var men kanske hitta en väg framåt, få ordning på tillvaron. 

Ryotas mamma spelas av Kirin Kiki som är med i många av Hirokazu Kore-edas filmer, tycker även om henne i Under körsbärsblommen av Naomi Kawase. Såg en annan bra film av Naomi Kawase på Göteborgs filmfestival i år - Sanna mödrar - med liknande teman som Hirokazu om familj och föräldraskap, men här med fokus på moderskap. 

Norwegian wood - Murakamiland

I höstas läste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Jag gillar Murakami och har läst Fågeln som vrider upp världen och Sputnikälskling tidigare. Handlingen börjar på 80-talet när Toru precis gjort en flygresa till Hamburg och hör en cover på låten Norwegian wood och överväldigas av minnen och sorg från sin ungdomstid i Tokyo i slutet av 60-talet. Norwegian wood var hans väns/flickväns Naokos favoritsång. Toru är student i Tokyo och universitetet präglas av studentrevolt som Toru tycker är ytlig. Minne och nostalgi är också teman i boken. 

Huvudpersonen Toru Watanabe är tjugo år och läser vid universitetet i Tokyo 1969. I hans liv finns barndomsvännen Naoko, minnet av ungdomsvännen Kizuki som tog sitt liv, Stormtrooper som han delar rum med på studenthemmet, vännen Nagasawa som studerar diplomati är rik och respekterad och bor på samma studenthem, Nagasawas flickvän Hatsumi som Nagasawa återkommande är otrogen mot, Midori som han lär känna vid universitetet och har känslor för, Reiko Ishida som delar bostad med Naoko på mentalsjukhuset. Toru studerar drama, läser och jobbar extra, ibland går han ut med Nagasawa och raggar tjejer. Nagasawa är cynisk och har inga skuldkänslor över att han är otrogen mot sin flickvän.  

Tre självmord sker i bokens handling Kizukis, Naokos och Hatsumis. Ett fjärde självmord har redan skett, Naokos storasyster tog sitt liv när Naoko bara var ett barn. Kizukis självmord lämnar Toru och Naoko förvirrade och i sorg. De hade inga föraningar om att han skulle göra något sådant. De söker sig till varandra men det finns samtidigt en distans. Naoko är komplicerad och har svårt att uttrycka sig. Tillslut hamnar hon på ett sanatorium i bergen där Toru hälsar på henne och lär känna Reiko som delar bostad med Naoko. Det är svårt att förstå vad som pågår med Naoko, troligtvis lider hon av depression och har starkt påverkats av systerns och pojkvännens självmord. Hon förmår inte gå vidare. 

Döden finns även i Midoris liv, då båda hennes föräldrar drabbas av cancer. När Toru kommer in i hennes liv är det bara pappan som är vid liv men döende på ett sjukhus. Toru är med henne på sjukhuset och tar hand om pappan. Hela boken präglas av närvaron av sorgen och döden. Hur döden är en del av livet, inte dess motsats.

Tre kvinnor i Torus liv: Naoko, Midori och Reiko. Tre nära relationer med sexuell laddning. Naoko är den oåtkomliga, undflyende kärleken och hoppet om något underbart vackert. En dröm som aldrig kan infrias, kärlek som aldrig fullbordas, ständigt gäckande, poetisk, episk. Vid endast ett tillfälle har de sex och det kommer aldrig hända igen på samma sätt även om de ibland kan vara nära. Relationen är nostalgisk och bitterljuv. Midori är å andra sidan närvarande, lättsam, frigjord och humoristisk. Hon står för glädjen trots all sorg som borde prägla hennes liv. Midori finns där i frånvaron av Naoko. Reiko står för kvinnlig mognad, omhändertagande och musikalitet. De formar ett band mellan sig tack vare Naoko, men ingen av dem kan rädda henne och kvar står de i sorgen och kan bara ge lite tröst till varandra. Jag tycker det är svårt att förstå Naoko och vad som händer med henne, på samma sätt som det är svårt att förstå någon som lider av psykisk ohälsa och inte kan uttrycka det så bra tänker jag. Boken väcker många tankar och Murakami är bra på att beskriva det vardagliga som gör bokens värld levande, som Stormtrooperns alla konstiga vanor och hur de driver med honom på studenthemmet, humor finns med även om handlingen innehåller mycket sorg. 

Kära miss Simone

Kära miss Simone, kära Eunice. Du lever inte längre, ändå lever din musik så starkt. Du dog för 18 år sedan. När du sjunger lyssnar man. Din sång och ditt pianospel har ett särskilt skimmer, en unik röst och ton. Du kom från den djupt rasistiska södern. Talang och drivkraft tog dig långt därifrån. Du levde genom kaotiska tider, med ett kaotiskt inre. Allt var i uppror och konflikt. Det kunde varit lyckligare, istället fick du musiken och den originella stilen. Din röst var som ingen annans. Djup och ärlig går den rakt in. När du sjöng var du fri och jag känner mig fri när jag hör dig. Jag har inte hört någon annan röst som är som din. Jag tror jag kommer lyssna på din musik hela mitt liv.

Undrar vad du hade tyckt om dagens Black lives matter rörelse och women's march? Om du hade varit positiv eller bara känt en sorg över att USA inte kommit längre när det gäller jämställdhet. Inte konstigt att du blev besviken när så många blev mördade i medborgarrättsrörelsen, när du inte längre var välkommen för att du skrivit musik som var "för politisk". Det är konstigt att någon kan bli kritiserad för att vara för politisk eller obekväm när de protesterar mot våldet mot den egna befolkningen, mord på barn enbart pga deras hudfärg, mord på antivålds-förespråkare som Martin Luther King Jr, rasism och diskriminering. Du trodde inte på antivåldsmetoden. Det är inte lätt att göra det i ett så våldsamt samhälle. Det är ändå fler som ser rasismen och diskrimineringen idag än på 60-talet, så något har hänt. 

Om det är något som blivit bättre så är det i varje fall synen på psykisk ohälsa. Idag finns fler läkemedel och terapiformer än tidigare och det är inte samma skam att ha diagnoser som bipolär sjukdom. Du hade fått bättre behandling idag och förhoppningsvis sluppit känna dig så missförstådd och ensam, inte behövt kämpa ensam med sjukdomen. Kanske hade du kunnat ha ett mer normalt liv mot slutet av ditt liv med en nära relation istället för att vara ensam, eller kunnat trivas med att inte vara i en relation. Musiken var både räddning och tvångströja i ditt liv. Din talang var ett ankare men innebar också att du som framgångsrik stjärna skulle försörja en mängd människor runtomkring och ständigt turnera. Ambitionerna var det inget fel på, men du hade behövt mer trygghet och stabilitet att luta dig mot när det krisade.

Du verkade ofta vilsen i livet utom när du stod på scenen där du hade en kraftfullhet och energi som gick rakt ut till publiken. På scenen var du hemma med ett tydligt syfte, där syntes din styrka, där var du ibland till och med fri.

Läsning under första kvartalet 2021 i skuggan av andra och tredje vågen

Pandemin fortsätter. Vi hann inte komma ur slutet av den andra vågen innan vi nu är i den tredje. Undrar hur många vågor den här krisen kommer ha? Smittspridningen fortsätter och alla restriktioner är kvar. Kanske är bäst, men att de stängde biblioteken var ett felaktigt beslut. Vad jag har sett har det aldrig varit nån trängsel där och det är en samhällsviktig verksamhet. Det går att ha öppet med restriktioner som de gör nu. 

Saknar många saker som utställningar, konserter, teater och att gå på bio. I brist på bio köpte jag digitalt festivalpass till Göteborgs filmfestival 29 januari - 8 februari. Festivalpasset var inte dyrt och jag såg 15 långfilmer och en del kortfilm. Tyckte det funkade bra och blev inspirerad att se mer film, så jag har även lyckats se en del annat samtidigt som Lupin och The Dig på Netflix, samt It's a sin på HBO. Januari och början av februari var riktigt kalla dagar så att mysa hemma med film var helt rätt. 

Läsning under januari-mars:

• Witcher: Föraktets tid (Czas pogardy) - Andrzej Sapkowski (1995)
• Transit (Transit del II) - Rachel Cusk (2017)
• Jag ser allt du gör - Annika Norlin (2020)
• Lila - Marilynne Robinson (2014)
• Konstnär i den flytande världen - Kazuo Ishiguro (1986)
• Allt jag fått lära mig (Educated: A memoir) - Tara Westover (2018)
• Witcher: Elddopet (Chrzest ognia) - Andrzej Sapkowski (1996)

Jag läste en artikel i DN om Kazuo Ishiguro med anledning av hans nya bok Klara och solen. I den tar de upp Ishiguros författarskap i sin helhet och hur hans böcker växer efter att man slutat läsa dem och vecklar ut sig i tankar och känslor de väckt, vilket verkligen stämmer för mig med t ex Begravd jätte som stannat kvar hos mig som en stark känsla och jag har funderat på att läsa om den. Never let me go och Återstoden av dagen lämnade också avtryck. Nu har jag läst Konstnär i den flytande världen och jag tycker den har beröringspunkter med Återstoden av dagen i hur huvudpersonen förhåller sig till sanningen och en slags artig hållning som döljer starka känslor. Huvudpersonen går runt vissa handlingar som fått negativa konsekvenser för andra och honom själv när han engagerade sig i den patriotiska rörelsen i Japan innan och under andra världskriget. Han vill inte tänka för mycket på detaljerna och avslöjar inte så mycket men läsaren förstår att det här plågar honom eftersom han tror att hans historia påverkar nuet och hans dotter negativt när hon ska giftas bort. Tillslut förstår man att han varit naiv och orsakat en av hans tidigare elever stor skada i sitt engagemang i det nationalistiska arbetet, men mest av allt vill han få bekräftelse och vara betydelsefull. Det värsta för honom är nog antydningar om att han kanske inte varit så betydelsefull alls, så att människor inte känner till hans handlingar och verk. 

Tara Westovers bok om sin uppväxt i en mormonfamilj med preppers på landsbygden i Idaho är riktigt stark och engagerande. Det finns händelser och upplevelser som hon berättar om som jag kan känna igen mig i även om hennes omständigheter är så otroligt annorlunda och rätt extrema i vissa fall. Hennes uppvaknande och perspektiv på sitt liv, när hon möter världen utanför och inser att det hon fått lära sig i sin familj är väldigt annorlunda mot det vi kallar allmänbildning och rationellt, kan jag relatera till på så sätt att vi som unga vuxna får perspektiv på vårt liv och våra föräldrar och inser att de bara är människor och inte allvetande eller så genomtänkta. Uppvaknandet hon upplever är väldigt mycket hårdare än de flestas och innebär en långsam brytning med det förflutna och delar av familjen. Hon inser bland annat att hennes pappa antagligen är bipolär och att hon har stora kunskapsluckor i till exempel historia som att hon inte känner till förintelsen eller medborgarrättsrörelsen och de svartas kamp för rättigheter. Något som försvårar hennes situation ännu mer är hennes våldsamma storebror Shawn och hur hans beteende får henne att förneka sin egen sanning att han misshandlar och förnedrar henne. Hennes föräldrar vill inte erkänna vad han gör trots att de ser det. De övriga syskonen påverkas också i olika grad, några har liknande upplevelser t ex hennes syster, men Tara är den yngsta och tjej och blir därmed väldigt utsatt. Shawns beteende drabbar alla med framförallt kvinnor och tjejer som står honom nära som systrarna och flickvänner. Tystnadskulturen och att människor skyddar förövare genom att förneka och lägga skulden på offren för våldet finns överallt men blir kanske starkare i såna här patriarkala traditionella miljöer? På det här sättet blir hennes berättelse också allmängiltig när hon tvingas bryta med sin familj för att kunna leva sitt liv och utgå ifrån sin sanning. För att stanna kvar i familjen måste hon gå med på deras sanning att hon har ljugit om misshandeln och att hon är besatt. 

Witcher-serien är riktigt underhållande och den senaste jag läst - Elddopet - som kom ut i mars på svenska är nog den bästa hittills i mitt tycke. Fokus är på häxkarlen Geralt och hans följeslagare i sökandet efter Ciri mitt i kriget med Nilfgaard. Yennefer och Ciri är också med i några partier, men handlingen följer framförallt Geralt och trubaduren Riddarsporre som slår följe med flera andra som bågskytten Milva, Cahir från Nilfgaard, några dvärgar, en gnom och den mystiska Regis. Ibland påminns jag om Tolkiens Sagan om ringen, men den här är en mer våldsam och mustig berättelse. Längtar efter de två sista böckerna Svalans torn och Damen i sjön som kommer på svenska i sommar. Elddopet är ett riktigt äventyr rikt på händelser och vändningar, en kamp mellan ont och gott, många personer och ställen att hålla reda på, underhållande berättat. 

Nu i mars har jag börjat på flera böcker samtidigt vilket kanske inte funkar så bra. Får se. I bokcirkeln ska vi läsa Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek. Sen har jag lånat Kudos av Rachel Cusk. Försöker också läsa en scifi-roman Eon av Greg Bear. Kapten Nemos bibliotek ska jag i alla fall läsa ut. 

Läsning Q4 2020

 Vad jag läst oktober-december 2020:

• Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019)
• De av Helle Helle (2018)
• Norwegian wood av Haruki Murakami
• Prins Charles känsla av Liv Strömquist (2010)
• Möss och människor av John Steinbeck (1937)
• Allt går sönder av Chinua Achebe (1959)
• The knife of never letting go av Patrick Ness (2008)
• Witcher: Alvblod av Andrzej Sapkowski (1994)

På slutet av året, ja egentligen de senaste halvåret har varit en bättre läsartid än ett tag på slutet av våren och början av sommaren. Blandar och ger med olika genrer flera serier, sf, fantasy och vanliga romaner. Under jul och och nyår lyssnade jag på Witcher: Föraktets tid som kom på svenska som bok och ljudbok i mellandagarna. Ser fram emot andra säsongen på TV-serien Witcher på Netflix som borde komma någon gång i år. 

The knife of never letting go är första delen av en sf-serie med böcker av Patrick Ness. Triologin kallas Chaos walking och klassas som young adult science-fiction. Först hörde jag om den i och med att jag såg en trailer för filmen Chaos walking som ska släppas i januari (enligt planen i alla fall) som är en filmatisering av första boken. När jag förstod att den var baserad på en bok så ville jag läsa den och se hur den var. Boken är skriven på ett annorlunda sätt eftersom berättaren är en tonårig pojke Todd Hewitt som bor på planeten New world koloniserat av människor i ett samhälle kallat Prentisstown. Hans språk är talspråk och han skriver så som orden låter och har speciella uttryck som dialektala för kolonin. I Prentisstown bor det bara män och Todd har fått höra att alla kvinnor och många män dog i kriget mot urinvånarna på planeten som också smittade människorna med en sjukdom som dödade de flesta och framförallt kvinnor. Sjukdomen gjorde också så att alla kan höra varandras tankar, även djurens tankar som ett oljud som ständigt pågår. Det börjar med att Todd och hans hund upptäcker en konstig tystnad utanför samhället och så småningom hittar de flickan som inte har oljudet och därför är källan till tystnaden. Detta leder till att han, flickan och hunden måste fly från Prentisstown och han inser mer och mer hur allt han fått lära sig varit lögner. Berättelsen är väldigt mörk och dystopisk, om våld och rädsla. Den tar upp många svåra frågor och gestaltar olika överlevnadsstrategier på både individuell och kollektiv nivå. Jag har lånat fortsättningen, får se om jag orkar ge mig i kast med den.  

I bokcirkeln läser vi Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör som jag tycker mycket om. Novellerna har ett mörker, men det finns ljus i form av humor och ibland små mirakel eller sagoslut som hjälper de utsatta personerna. Samtidigt läser jag också Transit av Rachel Cusk. Transit är väldigt välskriven och hon har ett så välformulerat sätt att beskriva olika människor på. 

Biblioteken är stängda tillsvidare. Hoppas på att de öppnas snart igen även om det blir i begränsad omfattning. Bibliotekslagen säger att folkbibliotekens verksamhet ska vara tillgänglig för alla. För många är de kanske enda möjligheten till kunskapssökning och myndighetskontakter. En del har kanske inte tillgång till internet på annat sätt. Önskar att nedstängningen av biblioteken hade varit mer genomtänkt. Samtidigt kommer nu pandemilagen som ger mer befogenheter att stänga ner olika verksamheter. Det är en svår balansgång.