Rachel Cusk trilogi (Outline, Transit och Kudos) är som många små noveller om andra människors liv och tankar. Mycket handlar om relationer och förändring, hur människor berättar om sig själva och sina liv. Den första boken Konturer börjar med att författaren Faye är på väg till Aten för att hålla i en skrivarkurs där. Transit utspelas i England där Faye har skilt sig och köpt en förfallen bostad för sig och sina två söner. I Kudos är Faye på en litterär festival i ett europeiskt land. Trilogin består av många olika möten med andra människor, väldigt lite sägs om författaren själv. Det är välskrivet med exakta formuleringar.
Ibland tänker jag att jag borde läsa om böckerna för att ta in mer. Några citat från de olika delarna som jag tycker är bra:
“That’s writing for you: when you make space for passion, it doesn’t turn up.” Outline
“What she did learn from all the books was something else, something she hadn't really been expecting, which was that the story of loneliness is much longer than the story of life. In the sense of what most people mean by living, she said. Without children or partner, without meaningful family or a home, a day can last an eternity: a life without those things is a life without a story, a life in which there is nothing - no narrative dramas - to alleviate the cruelly meticulous passing of time.” Transit
“... the problem with being honest, he said, is that you're slow to realize that other people can lie.” Transit
“I realised,’ she said, ‘that she was happy for the first time in her life, and I realised too that she would never have known this happiness had she not gone through the unhappiness that preceded it, in precisely the way that she did.” Kudos
I hennes fristående memoar Aftermath: On marriage and separation handlar det om henne själv och skilsmässan, där finns mer av henne inre och tankar som kommer i samband med separationen och de olika rollerna de haft i äktenskapet. För mig känns det ofta träffande och väl beskrivet även om samhället i Sverige och England ser olika ut när det gäller familjeliv och jämställdhet så finns det likheter och sånt som är mer allmängiltigt.
Det är nog i och med föräldraskapet som vi inser vidden av skillnaderna mellan att vara man och kvinna och hur olika kraven och förutsättningarna är.
"Jag var den moderna uppdelade kvinnan, en kvinna som hade allt, och han hjälpte mig att vara det, att få det. Men jag ville inte ha hjälp, jag ville ha jämlikhet. Jag började faktiskt störa mig på den här tanken om att blir hjälpt. Varför kunde vi inte vara likadana?"
Cusk tar även upp själva grunden för hur vi ser på manligt och kvinnligt i barndomen och hur det följer oss i livet. Det som värderas högst i samhället i stort är det manliga och jag minns hur jag inte ville vara en "bullmamma" och bli en del av den kvinnoroll som omgav mig, men samtidigt sågs ned på, med bakning, sömnad, vävning, stickning och sånt. Samtidigt tyckte jag om att pyssla och skapa på det sättet, så det blev en skevhet där. Det fanns något uppskattande men samtidigt föraktfullt i synen på kvinnosysslorna. Såhär skriver Cusk om sina föräldrar:
"Vår pappa, som är man, ingöt manliga värderingar i oss, hans döttrar. Och vår mamma, som är kvinna, gjorde samma sak. Alltså var det mamma som inte stämde överens, som tedde sig ologisk."
Hon skriver också träffande om att bli mamma:
"Havandeskapets långa pilgrimsvandring med sina under och förödmjukelser, barnafödandets apoteos, plundrandet av varenda vrå av ett privatliv som långsamt fick återuppbyggas under moderskapets gång - allt har passerat utan kommentar, det har avsiktligt eller omedvetet fallit i glömska allteftersom tiden har gått."
Jag har precis känt så hur ens barn tar över hela ens kropp och liv för att man sen ska försöka samla ihop bitarna av sig själv och bli en egen person igen. Först ska hela ens liv vara dedikerat till barnen och sen ska man plötsligt ha egentid och ett eget liv att ha kvar när de lämnar hemmet. Det blir ibland absurt att pendla mellan att vara otroligt behövd och sen liksom onödig och besvärlig. Hur hittar en balans i det?
Om separationen skriver hon mycket insiktsfullt om hur något har gått sönder men att fortsätta ändå, trots att allt är liksom krossat. Jag tror inte jag är förmögen till att låtsas som att inget har hänt, men jag känner igen känslorna hon beskriver.
"Barnen är hos sin pappa: jag har börjat tänka att jag borde umgås med folk under de ensamma perioderna. Jag ser det som ett slags plikt som bottnar i en djup och möjligen dödlig försumlighet, för jag har ingen känsla av att det finns någon framtid. När jag ger mig ut och träffar vänner är det för att upprätthålla en illusion. Jag försöker låtsas som att ingenting har hänt, att ingenting har förändrats, som orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk."
Trilogin:
- Outline 2014
- Transit 2017
- Kudos 2018
Aftermath: on marriage and separation 2012
