Pandemin fortsätter. Vi hann inte komma ur slutet av den andra vågen innan vi nu är i den tredje. Undrar hur många vågor den här krisen kommer ha? Smittspridningen fortsätter och alla restriktioner är kvar. Kanske är bäst, men att de stängde biblioteken var ett felaktigt beslut. Vad jag har sett har det aldrig varit nån trängsel där och det är en samhällsviktig verksamhet. Det går att ha öppet med restriktioner som de gör nu.
Saknar många saker som utställningar, konserter, teater och att gå på bio. I brist på bio köpte jag digitalt festivalpass till Göteborgs filmfestival 29 januari - 8 februari. Festivalpasset var inte dyrt och jag såg 15 långfilmer och en del kortfilm. Tyckte det funkade bra och blev inspirerad att se mer film, så jag har även lyckats se en del annat samtidigt som Lupin och The Dig på Netflix, samt It's a sin på HBO. Januari och början av februari var riktigt kalla dagar så att mysa hemma med film var helt rätt.
Läsning under januari-mars:
- Witcher: Föraktets tid (Czas pogardy) - Andrzej Sapkowski (1995)
- Transit (Transit del II) - Rachel Cusk (2017)
- Jag ser allt du gör - Annika Norlin (2020)
- Lila - Marilynne Robinson (2014)
- Konstnär i den flytande världen - Kazuo Ishiguro (1986)
- Allt jag fått lära mig (Educated: A memoir) - Tara Westover (2018)
- Witcher: Elddopet (Chrzest ognia) - Andrzej Sapkowski (1996)
Jag läste en artikel i DN om Kazuo Ishiguro med anledning av hans nya bok Klara och solen. I den tar de upp Ishiguros författarskap i sin helhet och hur hans böcker växer efter att man slutat läsa dem och vecklar ut sig i tankar och känslor de väckt, vilket verkligen stämmer för mig med t ex Begravd jätte som stannat kvar hos mig som en stark känsla och jag har funderat på att läsa om den. Never let me go och Återstoden av dagen lämnade också avtryck. Nu har jag läst Konstnär i den flytande världen och jag tycker den har beröringspunkter med Återstoden av dagen i hur huvudpersonen förhåller sig till sanningen och en slags artig hållning som döljer starka känslor. Huvudpersonen går runt vissa handlingar som fått negativa konsekvenser för andra och honom själv när han engagerade sig i den patriotiska rörelsen i Japan innan och under andra världskriget. Han vill inte tänka för mycket på detaljerna och avslöjar inte så mycket men läsaren förstår att det här plågar honom eftersom han tror att hans historia påverkar nuet och hans dotter negativt när hon ska giftas bort. Tillslut förstår man att han varit naiv och orsakat en av hans tidigare elever stor skada i sitt engagemang i det nationalistiska arbetet, men mest av allt vill han få bekräftelse och vara betydelsefull. Det värsta för honom är nog antydningar om att han kanske inte varit så betydelsefull alls, så att människor inte känner till hans handlingar och verk.
Tara Westovers bok om sin uppväxt i en mormonfamilj med preppers på landsbygden i Idaho är riktigt stark och engagerande. Det finns händelser och upplevelser som hon berättar om som jag kan känna igen mig i även om hennes omständigheter är så otroligt annorlunda och rätt extrema i vissa fall. Hennes uppvaknande och perspektiv på sitt liv, när hon möter världen utanför och inser att det hon fått lära sig i sin familj är väldigt annorlunda mot det vi kallar allmänbildning och rationellt, kan jag relatera till på så sätt att vi som unga vuxna får perspektiv på vårt liv och våra föräldrar och inser att de bara är människor och inte allvetande eller så genomtänkta. Uppvaknandet hon upplever är väldigt mycket hårdare än de flestas och innebär en långsam brytning med det förflutna och delar av familjen. Hon inser bland annat att hennes pappa antagligen är bipolär och att hon har stora kunskapsluckor i till exempel historia som att hon inte känner till förintelsen eller medborgarrättsrörelsen och de svartas kamp för rättigheter. Något som försvårar hennes situation ännu mer är hennes våldsamma storebror Shawn och hur hans beteende får henne att förneka sin egen sanning att han misshandlar och förnedrar henne. Hennes föräldrar vill inte erkänna vad han gör trots att de ser det. De övriga syskonen påverkas också i olika grad, några har liknande upplevelser t ex hennes syster, men Tara är den yngsta och tjej och blir därmed väldigt utsatt. Shawns beteende drabbar alla med framförallt kvinnor och tjejer som står honom nära som systrarna och flickvänner. Tystnadskulturen och att människor skyddar förövare genom att förneka och lägga skulden på offren för våldet finns överallt men blir kanske starkare i såna här patriarkala traditionella miljöer? På det här sättet blir hennes berättelse också allmängiltig när hon tvingas bryta med sin familj för att kunna leva sitt liv och utgå ifrån sin sanning. För att stanna kvar i familjen måste hon gå med på deras sanning att hon har ljugit om misshandeln och att hon är besatt.
Witcher-serien är riktigt underhållande och den senaste jag läst - Elddopet - som kom ut i mars på svenska är nog den bästa hittills i mitt tycke. Fokus är på häxkarlen Geralt och hans följeslagare i sökandet efter Ciri mitt i kriget med Nilfgaard. Yennefer och Ciri är också med i några partier, men handlingen följer framförallt Geralt och trubaduren Riddarsporre som slår följe med flera andra som bågskytten Milva, Cahir från Nilfgaard, några dvärgar, en gnom och den mystiska Regis. Ibland påminns jag om Tolkiens Sagan om ringen, men den här är en mer våldsam och mustig berättelse. Längtar efter de två sista böckerna Svalans torn och Damen i sjön som kommer på svenska i sommar. Elddopet är ett riktigt äventyr rikt på händelser och vändningar, en kamp mellan ont och gott, många personer och ställen att hålla reda på, underhållande berättat.
Nu i mars har jag börjat på flera böcker samtidigt vilket kanske inte funkar så bra. Får se. I bokcirkeln ska vi läsa Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek. Sen har jag lånat Kudos av Rachel Cusk. Försöker också läsa en scifi-roman Eon av Greg Bear. Kapten Nemos bibliotek ska jag i alla fall läsa ut.
