Undrar vad du hade tyckt om dagens Black lives matter rörelse och women's march? Om du hade varit positiv eller bara känt en sorg över att USA inte kommit längre när det gäller jämställdhet. Inte konstigt att du blev besviken när så många blev mördade i medborgarrättsrörelsen, när du inte längre var välkommen för att du skrivit musik som var "för politisk". Det är konstigt att någon kan bli kritiserad för att vara för politisk eller obekväm när de protesterar mot våldet mot den egna befolkningen, mord på barn enbart pga deras hudfärg, mord på antivålds-förespråkare som Martin Luther King Jr, rasism och diskriminering. Du trodde inte på antivåldsmetoden. Det är inte lätt att göra det i ett så våldsamt samhälle. Det är ändå fler som ser rasismen och diskrimineringen idag än på 60-talet, så något har hänt.
Om det är något som blivit bättre så är det i varje fall synen på psykisk ohälsa. Idag finns fler läkemedel och terapiformer än tidigare och det är inte samma skam att ha diagnoser som bipolär sjukdom. Du hade fått bättre behandling idag och förhoppningsvis sluppit känna dig så missförstådd och ensam, inte behövt kämpa ensam med sjukdomen. Kanske hade du kunnat ha ett mer normalt liv mot slutet av ditt liv med en nära relation istället för att vara ensam, eller kunnat trivas med att inte vara i en relation. Musiken var både räddning och tvångströja i ditt liv. Din talang var ett ankare men innebar också att du som framgångsrik stjärna skulle försörja en mängd människor runtomkring och ständigt turnera. Ambitionerna var det inget fel på, men du hade behövt mer trygghet och stabilitet att luta dig mot när det krisade.
Du verkade ofta vilsen i livet utom när du stod på scenen där du hade en kraftfullhet och energi som gick rakt ut till publiken. På scenen var du hemma med ett tydligt syfte, där syntes din styrka, där var du ibland till och med fri.
