Själ i mitt liv

Jag har äntligen sett filmen Call me by your name och den påverkade mig starkt. Spirituell, lekfull, om förälskelse med allt det bitterljuva, sorgen och glädjen över att vara vid liv och att det en dag ska ta slut. Filmen bygger på boken med samma namn av André Aciman från 2007 som jag också läser nu. Den är inte en traditionell uppväxtskildring. Det är en historia om förälskelse och kärlek som råkar handla om en ung man som blir förälskad i en annan man. Berättelsen är befriad från etiketter och jag räds i onödan ett våldsamt bakslag som aldrig kommer.

Filmen utspelas sommaren 1983 i norra Italien i undersköna omgivningar bland dignande fruktträdgårdar, lantliga ängar och gamla minnesmärken. Familjen Perlman har ett 1700-tals hus som sommarställe och bjuder varje år in en doktorand att spendera några veckor där. Denna sommar är det den 24-årige amerikanen Oliver som ska hjälpa pappa Perlman i hans forskning. Perlmans är en flerspråkig judisk-amerikansk familj som glider mellan olika språk franska, engelska och italienska främst. Mamman är översättare och pappan professor. Sonen Elio är en begåvad 17-åring som spenderar tiden med att komponera musik på gitarr och piano samt hänga med kompisar.

När den självsäkre Oliver kommer in i bilden förändras och väcks något inom Elio. Till en början känns det skrämmande och ovant men så småningom omöjligt att motstå. Ett viktigt citat för filmen är frågan om en ska tala eller dö. Tillslut talar Elio och inget hinder finns nu mer än deras omöjliga situation i en tid då homosexualitet fortfarande var tabu och med kraven på att bli vuxen. Oliver kan inte leva ut sin homosexualitet medan Elios familj är öppen och accepterande. Oliver förväntas "växa upp" och det innebär att gifta sig. Elio har bara börjat känna av vuxenlivets glädjeämnen och sorger och har inte heller samma typ av krav på sig.

Huvudpersonen Elio är kanske bisexuell eller homosexuell men det är inte av betydelse, utan det viktiga är vad han känner och hur han blir sedd av en annan människa - Oliver. Hur de upplever riktig intimitet tillsammans. Fördomar och rädsla finns i skuggorna runtomkring men inte förkroppsligat i filmen. Oliver nämner att hans pappa skulle skickat honom till ungdomsvårdsskola om han fått reda på att hans sexuella läggning. De kan inte heller vara helt öppna med sina kärleksyttringar, men det är inget som tar plats just dessa soldränkta sommarveckor mer än att relationen obönhörligen går mot sitt slut. Det är åtrån och längtan som står i centrum och så småningom ömsesidig förälskelse.

Miljön är borgerlig och intellektuell, en priviligerad akademisk familj med tjänstefolk. Flera språk talas och samtalen handlar om historia, språkhistoria, musik, litteratur osv. Ändå är det inte vad filmen/boken handlar om utan bara miljön där den utspelas. För mig handlar den om att våga vara den man är, våga träda fram och beskådas och bli accepterad för det. Att vara sann mot sig själv och sitt innersta väsen. Att inte förbli tyst och död inuti.

Filmens varma förhållningssätt till kunskap, vetgirighet och nyfikenhet är upplyftande. Jag tyckte om och påminns om kunskapstörsten i Elena Ferrantes böcker om två flickor som växer upp i Neapel i serien Min fantastiska väninna, fast det här är en sån familj som den fattiga huvudpersonen Elena avundas. I vissa sammanhang framställs det som fult med kunskap och intellektualism. Jag förstår inte varför om den inte går över i elitism och uteslutande besserwisserattityd. Det handlar väl om rädsla för något en inte förstår. För mig är det inspirerande att de växlar mellan språk och pratar om litteratur och historia. Sport kan t ex vara minst lika elitistiskt och uteslutande som kultur.

"If not later, when" heter det första kapitlet. Olivers ord till Elio när han berättar att han nästan haft sex med kompisen Marzia. Det är mer än bara en kommentar till vad Elio just berättade. Om inte senare, när, som anspelar på om inte nu, när då? Om jag inte är sann mot mig själv nu, om jag inte är sann mot mig själv senare, när är jag då sann mot mig själv? Om jag inte är sann mot mig själv och mitt innersta väsen vem ska då vara det? Det ligger nära temat med att tala eller dö långsamt i tystnaden. Riskera allt för att vinna något eller kapslas in i rädsla.

Hilel The Elder
"If I am not for myself, who will be for me? And when I am for myself, what am 'I'? And if not now, when?"

For Albio. Alama de mi vida.
Bokens dedikation. Till Albio. Själ i mitt liv eller Mitt livs själ. Du är min själ. Eller mina känslor för dig är min själ. Jag är den som bär dessa känslor för dig med mig inuti vilka kommer förloras när jag dör, men nu förevigas i denna roman. En roman som rymmer min själ. Hur jag älskade dig. Hur jag törstade efter dig. All min åtrå, längtan och osäkerhet. Allt jag ville ge dig som jag bara fick ge under en kort stund. Hur den korta stunden blev större inuti mig. Du blev en del av min själ som lever och växer med mig tills min sista dag. Att läsa boken och se filmen är som att leva den kärleken läste jag att någon skrivit. Att läsa Call me by your name är som att känna en kärlek jag aldrig hade, skriver en annan.

Jag kan känna den själen i mitt liv och identifiera mig med den även fast mina erfarenheter är annorlunda. Jag känner den själen inuti mig. Stunderna när en måste tala eller dö fast det känts som jag kommer dö om jag talar. Ibland fick den inte blomma ut, ibland blommade den och dog, ibland frös den mitt i blomning. Den stunden jag trodde var evig tog slut alltför fort och jag var inte längre samma person. Något i blicken dog medan du blev del av min själ. Det är inte bara första kärleken som känns så. Det är alla kärlekar. De är alla de första på sitt sätt. De är alla de största i stunden. Hela livet är en serie av första kärlekar, annars är de inte på riktigt.

Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (1994-95, översatt till svenska 2007)

Boken utspelas åren 1984-85 och är indelad i tre delar: Del ett: Den tjuvaktiga skatan juni-juli 1984, Del två: Fågeln som siare juli-oktober 1984 och Del tre: Fågelfängaren oktober 1984-december 1985.

Teman är magisk realism, surrealism, drömmar, mysterier, relationskris, söka mening, människors ondska, tortyr, krig, människor med övernaturliga förmågor.

Jag blev inspirerad att läsa boken när jag hörde på Bokcirkeln i P1 2011 som i fem avsnitt behandlade Fågeln som vrider upp världen. Programledare var som vanligt Marie Lundström och deltagare Babben Larsson, Lars Gustafsson och Johanna Thydell. Hade redan tidigare velat läsa något av Murakami eftersom jag inte läst något av honom tidigare, bara sett filmen som baseras på Norwegian wood. Jag köpte boken men den blev liggande ända tills nu. Lyssnade på bokcirkeln igen när jag läste boken.

Huvudpersonen Toru Okada har sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå och lever som hemmaman medan hans fru Kumiko arbetar långa arbetsdagar. Torus liv är ganska ensamt men det framstår ändå som trivsamt på något vis med matlagningen och alla andra sysslor han utför under dagarna. För mig finns stor igenkänning i att vara utan riktning även om han tar det längre genom att helt kliva av arbetslivet. Han har ändå bra rutiner och verkar inte deprimerad. Känslan av livet i Tokyo och hans eget kvarter är stark. Det känns hemma att läsa om Torus vardag och pysslande. Torus relation till frun Kumiko är inte så bra men de har respekt och kärlek för varandra även fast de är distanserade. Deras kärlek är inte himlastormande men jag upplever det som att de hittar hem hos varandra till en början i varje fall.

Är det verkligen möjligt för en människa att förstå någon annan fullt ut? Om man satsar all sin tid och energi på att lära känna någon, hur nära den personens verkliga jag kommer man då? Vet vi överhuvudtaget något väsentligt om de människor vi tror oss känna väl? (Fågeln som vrider upp världen, s 36)

Romanen berättas som ett mysterium eller en deckare vilket gör att läsaren drivs vidare för att förstå mer trots att det ständigt är svårt att få grepp om handlingen och personerna som i en dröm. Det första mysteriet är deras försvunna katt som Toru letar efter i gränderna bakom huset och då lär känna tonårstjejen Mei Kasahara som också är hemma om dagarna. För att finna katten som fått namn efter Kumikos bror den obehaglige Noburo Wataya har Kumiko tagit kontakt med ett slags medium - Malta Kano. När Malta och hennes syster Kreta kommer in i handlingen ökar förvirringen, men blir samtidigt alltmer intressant. Nästa mysterie är när även Kumiko plötsligt försvinner och Toru blir helt ensam i sitt sökande efter sanningen om vad som hänt.

Det finns flera personer med övernaturliga förmågor i boken, förutom Malta finns herr Honda - en gammal spåman som Toru och Kumiko besöker - och senare Muskot och Kanel Akasaka. De människor som har synska förmågor beskrivs väldigt naturligt även om de inte kan vara som andra och måste kämpa för att leva med sina talanger.

När herr Honda dör får Toru besök av hans vän löjtnant Mamiya som har hand om Hondas testamente. Mamiya berättar då om sin och herr Hondas tid i den japanska armén och deras krigsupplevelser i Manchuriet där de bevittnar en man bli torterad och dödad på ett fruktansvärt sätt. Mamiya lämnas sedan att dö på botten av en djup brunn men blir räddad av Honda. Historien om herr Honda och löjtnant Mamiya är engagerande och bra skriven även om den bryter av mot huvudhistorien. Det förflutna präglar männen för resten av livet. Det finns paralleller i romanen till andra ondskefulla handlingar som påverkar och förstör människor länge efter att de inträffat.

Malta och Kreta Kano är intressanta. Kreta är den som är med mest och får en mer personlig berättelse. Det är fascinerande med hennes livsskeden med början som innebär så mycket smärta magont, migrän osv. Det enda hennes liv går ut på är att slippa smärtan. Hon bestämmer sig för att leva vidare tills hon är 19 och inte visa sin smärta utan fokusera på att vara trevlig och social. Tillslut bestämmer hon sig för att ta sitt liv men istället blir hon av med all sin smärta och tappar bort sig själv utan den. Hennes öde sammanfaller så småningom med Noburo Watayas och han är den röda tråden som ständigt återkommer i berättelsen.

Senare i boken introduceras Muskot och Kanel Akasaka som har lite samma funktion som Malta och Kreta Kano. De har kontakt med det övernaturliga och drömska samt Japans mörka historia i samband med andra världskriget. De för Torus resa framåt men allt är höljt i dunkel som vanligt.

Brunnar är ett slags tema rent fysiskt och hur de förbinder människor till andra världar inom och utom sig själva. Brunnen vid grannhuset är en passage till historien och att möta något främmande och bekant. Herr Mamiyas upplevelser i brunnen där han lämnas att dö är av en stor kraft som genom solens starka strålar gör sig påmind och ger en väg till frihet från smärta, en frihet han inte klarar av att välja. För Toru ger brunnen vila och en väg ur förvirringen över den försvunna hustrun som påstår att hon mött en annan man och inte vill träffa honom. Långt bortom det medvetna letar han efter sanningen kring Kumiko och hennes grymme bror. Brunnen blir en passage till en annan dimension, och långsamt som i en dröm söker sig Toru fram till lösningen på gåtan. Det finns smärta som det inte går att bli helt fri från och det finns onda människor med nästan som en ond kraft inom sig.

Bokens namn Fågeln som vrider upp världen syftar på "Nyckelfågeln" som Toru och Kumiko kallar en fågel de hör som låter som en nyckel som vrider upp ett lås. Så småningom får Toru smeknamnet Nyckelfågeln av grannflickan Mei. Nyckelfågeln återkommer även i Muskots berättelse.

Från en dunge i närheten hördes ett fågelläte med jämna mellanrum. Knirr, knirr. Det lät nästan som när man vred upp något med en nyckel. Vi kallade den här fågeln för "nyckelfågeln". Det var min fru som hade döpt den till det. Vi hade ingen aning om vad den hette på riktigt. Vi visste inte ens hur den såg ut. Men varje dag kom den till dungen och vred upp vår tysta lilla värld.  (Fågeln som vrider upp världen, s 17)

Haruki Murakami föddes 1949. Han verkar återkomma till år 1984 i sina böcker som även 1Q84 handlar om. Han själv var 35 år då.

Min utgåva av Fågeln som vrider upp världen är Norstedts pocketutgåva från 2011.

Sensommarfavorit Sharp Objects

Sharp objects HBO-serie baserad på Gillian Flynns bok, 8 avsnitt
Regissör: Jean-Marc Vallée

Journalisten Camille Preaker (Amy Adams), reporter på St Louise Chronicle, skickas för ett uppdrag till sin hemstad Wind Gap. Hon ska skriva om två mördade flickor och den lilla staden där det hela utspelas. Parallellt reser Camille tillbaka till sin barndoms trauman och demoner. Det är något av en klassisk berättelse med en återvändande sliten huvudperson som möter sitt förflutna. Den klassiska manliga antihjälten i kvinnlig gestalt, nergången av alkohol och allt som dämpar ångesten. Camille har en historia av självskadebeteende och är omgiven av tragiska kvinnoöden. Konflikten med den mäktiga överbeskyddande modern blir allt mer påtaglig när hon gräver sig djupare ner i gåtan kring vem som mördat flickorna i Wind Gap.

Serien är stark, suggestiv med bilder och musik som förmedlar mer än det uttalade. Föll särskilt för en låt i slutet av femte avsnittet Pa´lante av Hurray For The Riff Raff. Uttrycket kommer från en spanskan och betyder "framåt", att inte ge upp.

Orden på Camilles kropp, på andra och på föremål omkring henne som talar om uppväxtens övergrepp och förluster, hennes drickande och den kringflackande tillvaron, hennes ständiga kamp mot alla hårda ord, alla nålstick och rena verbala slag från speciellt mamman, hennes motstånd som gör henne till en överlevare samtidigt som det destruktiva försvagar henne när hon balanserar på gränsen för vad kroppen tål. Hon har en riktning, ett kall inom sig som hela tiden störs av alla intryck och minnesbilder från det förflutna med systern, i skolan, på sjukhus. Det är vackert i allt det smärtsamma och onda. Hon är vacker i sin starksköra gestalt för hon ljuger inte, hon kanske försöker skydda sig själv men inte genom förställning eller fasader. Det finns inget att gömma sig bakom, bara alkoholen och smärtan som dämpar ångest och oro, som tar udden av det allra värsta. Ingen som helt kan förstå henne och veta vad hon upplevt. Hennes uppenbarelse i svarta slitna kläder, körande en gammal Volvo, nerdekad och oförställd står i stark kontrast till mammans ståtliga hus och perfekt kvinnliga rustning.

Patrick Melrose - Glöm det

Edward St Aubyn har skrivit 5 böcker i serien om Patrick Melrose, en halv-biografisk berättelse om ett ensamt barn som växer upp i överklassen med en brittisk far och amerikansk mor, som utsätts för övergrepp av sin far, som missbrukar droger och alkohol under många år för att hantera sina upplevelser, som långsamt tar sig ur det hela, som försöker hantera sitt hat mot föräldrarna och deras stora brister, som kanske nånstans handlar om att kunna leva med sina erfarenheter och försonas med hur livet blev utan att förtäras av sorg och hat.

Språket är rikt och underhållande. Trots alla de ytliga personerna som skildras och deras överlägsna elakheter, snobbism och stora självupptagenhet så finns det andra personer och stråk som är mer på riktigt, tankar och utbyten av äkta känslor. Allt är inte yta och brittisk wit, allt är inte skitsamma. Träffsäkert och självkritiskt, ingen skonas, Patrick framställs inte som godheten personifierad.

Böckerna om Patrick Melrose glider in och ut ur olika personer och tankar, men följer Patricks liv i olika korta skeenden per bok. Första boken Glöm det berättar om en ödesdiger dag i Patricks liv. Fem år gammal befinner han sig på föräldrarnas herrgård i Provence, Frankrike. På herrgården arbetar även Yvette med hushållet. Några gäster anländer så småningom för middag och övernattning. Några ser och anar hur det står till men förmår inte hjälpa mer än att visa motstånd mot David och ge Patrick plats.

Fadern David är en hustyrann och före detta läkare med pianistdrömmar som blivit av med sitt arv. Modern Eleanor är rik men hunsad arvtagerska och alkoholiserad. Av de tre böckerna jag hittills läst är denna den tyngsta med traumat av faderns övergrepp på Patrick i botten. Tiden är 60-tal och miljön dysfunktionell överklass. Davids tillvaro går ut på att strössla elakheter och manipulera omgivningen medan hans fru Eleanor flyr in i spritdimmorna och inte förmår se eller stödja sin son. David har genom sitt hämningslösa och trakasserande sätt en märklig makt över omgivningen och Eleanor har ingen chans trots att det är hon som har den ekonomiska tillgångarna och borde kunna ta sig ur situationen. Hans syn på barn och barndomen sätter tonen i familjen präglad av myter om att barn blir bortskämda av kärlek. Antagligen till stor del en avundsjuka på Eleanor och Patricks relation som han vill kontrollera. Förmodligen p g a brist på föräldrakärlek i hans eget liv.

Ser parallellt TV-serien som nu går på HBO med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som Patrick. Glöm det är andra episoden i TV-serien. De har valt att börja med Dåliga nyheter. Tycker serien är riktigt bra och otroligt snygg särskilt Glöm det. Franskt 60-tal. Fikonen ruttnar på marken. Luften dallrar av värme och tynger ner mot den torra gården till herrgården Eleanor Melrose köpt till sin familj. Ett ensamt barn med olyckliga destruktiva vuxna som leker familj. David som släntrar omkring i pyjamas och morgonrock med gula sidentofflor. Eleanor som berusad kör sin enda fristad den röda bilen. Starka insatser av Hugo Weaving och Janet Jason Leigh som Patrick's föräldrar.

Titeln Never mind - Glöm det - sticker ut mot händelserna i boken. Nedtonat som allt det svåra som nedtryckt och undanskuffat ändå styr allt. Tänker att det reflekteras i en diskussion om barndomen som kommer upp under middagen. Där en av gästerna säger "... jag anser att inget som händer med en när man är liten är av någon större betydelse" vilket står i kontrast till Patricks upplevelser under den här dagen vilka har avgörande betydelse för resten av hans liv. Det blir ett avslöjande uttalande av en vuxenrepresentant och en ironisk blinkning, uppgiven gest? Något en säger mitt i ett försök att berätta om detta hemska? När sanningen blir för svår att uttala och vi inser att vi inte orkar ta konsekvenserna av att säga det högt. Självföraktet vilar där och när det destruktiva som kommer sedan.

Edward St Aubyn - Never mind utgiven 1992

Julia och kokböckernas kokbok

Jag vill skriva lite om en person jag blivit bekant med på lite olika vis på sistone - den amerikanska kocken Julia Child. Först genom radioprogrammet Klassikern av Mikael Timm och mer nyligen när jag såg filmen Julie & Julia från 2009 som handlar om bland annat Julia Child.

Julia Child (1912-2004) var en amerikansk kock och tv-personlighet. Hon arbetade under kriget för OSS (Office of Strategic Services). Efter kriget fick hennes man arbete på den amerikanska ambassaden i Paris. Julia som inte ville leva hemmafruliv kom genom sin stora kärlek till mat i allmänhet och den franska maten i synnerhet in på kokkonstens bana. Hon gick matlagningsskolan Le Cordon Bleu och lärde känna två kvinnor - Simone Beck och Louisette Bertholle - som skrev på en kokbok för den amerikanska marknaden. Child blev så småningom ombedd att hjälpa till att slutföra boken som visade sig bli en tung sak på över 700 sidor. Den tog lång tid att färdigställa och blev slutligen utgiven under titeln Mastering the Art of French Cooking 1961. Framgången med boken ledde Julia Child in på en lång karriär som kokboksförfattare och tv-kock.

Klassikern i P1 om Julia Childs "Det goda franska köket" - kokböckernas kokbok, sändes 26:e maj i år. Mikael Timm berättar om Julia Childs liv och väg från arbete inom underättelsetjänsten till livet som kokboksförfattare och tv-kock och framförallt varför hon och hennes kokkonst är i en klass för sig själva.

Matlagning är först vetenskap, sedan hantverk, sedan – möjligen, om begåvningen finns där – konst. Men först vetenskap. På engelska heter boken Mastering  the Art of French Cooking.  Bemästra är nyckelordet. När Det goda franska köket var färdig så refuserades den av ett förlag med motiveringen av att den var mer en uppslagsbok än en kokbok.  

- Ur radioprogrammet Klassikern i P1 

Dramakomedin Julie & Julia från 2009 med Meryl Streep och Amy Adams berättar två parallella historier, dels om nutidens Julie - en missnöjd tjänsteman med författardrömmar - som ger sig själv i uppdrag att laga sig igenom Julia Childs berömda kokbok på ett år och berätta om det på sin blogg för att stå ut, dels om Julia Childs liv i Paris på 1950-talet och hennes snåriga väg till att bli kokboksförfattare. Julia Childs historia är starkast och Meryl Streep lyser klart trots det lite styltiga rörelsemönstret och den speciella rösten. Det är något oemotståndligt med hennes utstrålning och självklarhet. Ändå hade Julia Child inget enbart enkelt liv som det framstår, visserligen välbeställd och välutbildad, men också 1,88 m lång och inte den typiska hemmafrun. Den moderna berättelsen är charmig men också mer typiskt lättsam. Filmen bygger på två böcker: Julia Childs självbiografi My life in France och Julie & Julia: 365 Days, 524 Recipes, 1 Tiny Apartment Kitchen. 

Julie Powell heter bloggförfattaren som skrev förlagan till den moderna historien i filmen The Julie/Julia project. Hennes arbete på ett call center efter elfte september-attackerna är tungt och otillfredsställande. För att muntra upp sig själv ger hon sig i uppdrag att laga alla recept i Julia Childs mästerverk. Tycker om den idén och förstår att den lockade både läsare och förlag när hon lyckades slutföra sitt uppdrag. Förstår inte hur på bara ett år. Gillar tanken på ett uppdrag som en ger till sig själv. Deadlinen behövs nog för att det överhuvudtaget ska bli av. En slags rutin att vila i och samtidigt utmana sig själv lite. 

Det finns paralleller i de båda historierna. Känslan av att vara vilse eller sökande och hitta rätt genom något en brinner för och en stödjande partner. Vänskap är ett annat starkt tema åtminstone i Julia Childs historia. Hon brevväxlar i många år med en kvinna hon inte träffat och finner stort stöd hos henne när hon kämpar för att få sin kokbok utgiven. Simone Beck och Childs syster är också starka relationer. Julia Childs sorg över att inte få barn syns ibland utan att det behöver diskuteras. Sorgen finns bara där i deras annars lyckliga förhållande. Det är ett fint porträtt av en annorlunda och imponerande person. Till min stora glädje fladdrar även bokhandeln Shakespeare and Co förbi. 

"Remember, 'No one's more important than people'! In other words, friendship is the most important thing—not career or housework, or one's fatigue—and it needs to be tended and nurtured."
- Julia Child

Lady Bird - Mödrar och Döttrar

Jag såg nyligen filmen Lady Bird av Greta Gerwig som utspelar sig 2002 och kretsar kring huvudpersonen Christine som går sista året i highschool i Sacramento. Greta Gerwig kommer själv från Sacramento och filmen är biografiskt inspirerad. På ett ytligt plan handlar den om sista året i highschool och förälskelse och vänskap som vi sett förr med skolgrupperingar och klasskillnader. Christine eller Lady Bird som hon vill kallas är den fattiga tjejen från fel sida järnvägsspåren som lever med sin mamma, pappa och storebror med flickvän. I en enklare film hade handlingen fokuserat på henne sökande efter kärlek och popularitet och slutat med att hon får drömprinsen på skolbalen efter diverse förvecklingar.

Nu är det här ingen förenklad film med typisk handling. Flera av händelserna i filmen skulle kunna blivit filmer i sig. Greta Gerwig har valt att göra en mångfasetterad film som flödar fram genom alla de upplevelser som vi människor möter under våra liv, vänskap, förälskelse, svek, lögner, föräldraskap, längtan bort, depression osv. Det blir ett liv inte en förenkling om att kärleken räddar oss från allt jobbigt.

Den bästa vännen Julie visar sig vara bättre på sång och teater än Christine, hennes första förälskelse visar sig vara gay, hennes pappa visar sig ha kämpat med depression i flera år och blir av med jobbet, hennes mamma älskar henne men förmår inte uttrycka det, hennes nästa förälskelse visar sig vara ett ytligt svin med påklistrad cynism och kvasiintellektuella resonemang. Var och en av dessa händelser kunde varit kärnan i berättelsen men här blir de bara livet. Lady Bird definieras inte av det hon upplever men det påverkar och formar henne. Det är ingen i filmen som bara förkroppligar ett perspektiv eller en händelse. Att första kärleksintresset visar sig vara gay definierar varken honom eller deras relation för alltid. Att hennes far är deprimerad begränsar inte honom enbart till psykisk ohälsa. Han är en hel person med värme och humor i det jobbiga. Hennes mamma med sitt barska tonfall har en stort hjärta bakom den hårda fasaden och sliter för att få allt att gå ihop för familjen.

Lady Bird kämpar för att ta sig ut i den stora världen bort från Sacramentos och den katolska skolans begränsningar. Det intressanta är att hon är en helt vanlig person utan höga betyg och inte heller populär. Något som inte ändras under filmens gång. Det är ingen film om att förlösas av något och lyckas, istället handlar det om att navigera genom livet med all dess med- och motgångar.

När hon försöker bli vän med den populära tjejen på skolan som kommer från ett välbärgat hem ljuger hon och säger att hon bor i ett fint stort hus för att passa in. Snart inser hon ändå hur olika de är, hur lite den tjejen längtar bort från Sacramento. Hon har ju allt hon vill ha och har inga studieambitioner. Ändå skildras då inte den populära tjejen som alltigenom ond eller ytlig. Hon bara är från en annan klass med begränsad kunskap om andras livsvillkor. I en typisk highschoolfilm hade en sån tjej kunnat vara urdum alternativt elak och direkt tagit avstånd från Christine när hennes lögn avslöjas.

I grunden handlar filmen om relationerna som formar oss. De relationer som träder fram starkast är de till vännen Julie och till föräldrarna. Speciellt mor-dotter relationen känns mycket i alla fall för mig som kan identifiera mig både som dotter och mamma. Filmens arbetstitel var Mothers and Daughters vilket känns talande. Laurie Metcalf spelar den hårt arbetande sjuksköterskan Marion mamma till Christine och ensam familjeförsörjare när hennes man förlorar sitt jobb. Ibland får vi ledtrådar till henne som att hennes egen mamma var en dysfunktionell alkoholist och att hon hjälpt sonens flickvän som blivit utkastad hemifrån. Vi ser hur hon kämpar på för att hinna med allt och få pengarna att räcka till.

Jag känner igen mig både i barnets behov av bekräftelse på att en är tillräckligt bra och hur svårt det kan vara att säga det en vill säga som förälder och ge rätt stöd. Under uppväxten kände jag ofta att jag ville få vara ifred att vara den jag är, låt mig vara era jävlar, låt mig få vara som jag är utan alla kommentarer och kritik. Jag förstod aldrig folks behov av att anmärka på så mycket. Det var så många som hade krav på en. Föräldrarnas krav kändes kanske mest och känslan av att aldrig kunna leva upp till förväntningar som var väldigt otydliga. Sen är det de egna förväntningarna att tampas med förstås. Föräldraskapet är en helt annan labyrint av felsteg. Jag skulle inte säga att jag är som filmens mamma men jag kan känna igen mig i alla missförstånd och hur fel oro kan komma ut när en vill ge råd till sitt barn. Det är en svår balansgång mellan att ge uppskattning och ställa krav, framförallt vill en ju ha en bra relation och att det ska gå bra för dem, men ofta kommer det bara ut som tjat.

Knytblusen och sanningen

Liksom de flesta har jag tankar om Svenska Akademin och det som hänt sedan i höstas. Här kommer en massa ord om det.

Det verkar finnas tre olika anklagelser som historien rör sig om:

1. Sexuella trakasserier och övergrepp
Ledamoten Frostenssons man anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp sen många år. Det aktualiserades igen i samband med höstens metoo-upprop.

Sexuella trakasserier är mycket svårare när det är någon vi känner och respekterar som en vän eller en make. Det är också något som jag tänker mig är väldigt jobbigt att reda ut. Allt blir geggigt och obehagligt. Jag uppfattar det som att alla har känt till Kulturprofilens förehavanden på något vis. Han har åtminstone varit allmänt känd som kvinnokarl eller sexmissbrukare. För andra har det stått klart att han begått övergrepp och behandlat människor på ett nedvärderande sätt, oftast verkar offren varit kvinnor, ofta i beroendeställning. Detta verkar varit känt sedan 70-talet i vissa kretsar och för allmänheten sedan 90-talet, även om det nog glömts bort av många tills i höstas.

Hela Akademin blev informerade om detta på 90-talet via ett brev från en kvinnlig konstnär och via flera berättelser som uppmärksammades i Expressen och överlämnades till Sture Allén. Han och den övriga Akademin valde att avvisa och tysta ner detta. Sexualbrott utspelar sig oftast i skymundan och är mycket skambelagda. Jag vet inte vilka bevis som finns nu eller som funnits tidigare och nu kanske är preskriberade. Självklart ska ingen dömas på förhand, men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas någon sanning i alla vittnesmål. Vad kunde de ha gjort på 90-talet? De borde gjort en utredning som Sara Danius försökte med när det blev känt i höstas. De borde inte ha avfärdat vittnesmålen.

2. Jävsbrott
Det står klart att det förekommit jäv inom Svenska Akademin. Det jag känner till är ekonomiskt stöd till den s k klubben där Frostensson är delägare samt i ett till fall som uppmärksammats under den senaste tiden. Det verkar sannolikt att det finns fler fall av jäv. Troligen har detta varit den rådande kulturen och accepterat eftersom det gynnat alla i Akademin och det inte funnits insyn. Det har t ex även avslöjats att lägenheter har delats ut till anhöriga.

3. Sekretessbrott
När det gäller sekretessbrott har de nog alla avslöjat pristagare och nya akademiledamöter för sina närmaste men ingen annan verkar ha spridit detta vidare såsom kulturprofilen har gjort. Dessutom kan det ha varit fler än Frostensson som avslöjat saker för honom, då han hade nära vänner i Akademin och kallade sig för den 19:e ledamoten.

Metoo-avslöjandet ledde till att Sara Danius gav i uppdrag till en juristfirma att göra en oberoende utredning av Svanska Akademins samröre med kulturprofilen och klubben. Resultatet blev en rekommendation från juristfirman att polisanmäla klubben. Detta verkar ha lett till ett möte om att utesluta Frostensson, men det är inte helt klart vad som verkligen hände. Åtminstone diskuterades frågan om att polisanmäla och majoriteten valde att rösta mot det, vilket ledde till flera ledamöters avgång.

När de ställdes inför att rösta ut Frostensson verkar detta baseras på dessa tre brott jäv, sekretessbrott och sexuella övergrepp i deras egna lokaler. Kanske fanns det mer som vi inte fått reda på? Jag vet inte om det var rätt väg att rösta om uteslutning eller om det fanns andra lösningar som diskuterades.  Frostensson kan naturligtvis inte uteslutas för att hennes man begått övergrepp oavsett vad vi tycker om hela situationen med en make som kontinuerligt blivit anklagad för övergrepp och är omtalad som sexmissbrukare. Det är ändå inget brott att vara gift med en sådan.

Om de skulle utesluta Frostensson för jäv eller sekretessbrott är många av de övriga med största sannolikhet lika skyldiga. De har tillsammans beslutat att ge stöd till sådant som gynnat dem själva eller närstående. De har troligen någon gång avslöjat sekretessbelagda uppgifter för någon. Att döma henne för detta skulle därmed vara hyckleri och riskera att slå tillbaka lika hårt mot dem själva. Kanske fanns en risk att den uteslutna och hennes make skulle ha uppgifter att läcka om de övriga i ett sådant läge? Det kunde även sporra journalister att gräva mer ihärdigt efter sådana brott.

Den externa utredningen ogillades förstås av många i Akademin eftersom det skulle sätta ljuset på alla år av tystnad och stöd till kulturprofilen. Varför var inte detta så stort på 90-talet? Varför har ingen av de som stått nära kulturprofilen sagt ifrån tidigare? Eller har de ens gjorts försök? Även om en bara är gift på pappret varför låter en någon hållas så att den bryter mot Akademins regler när en vet att det kan upptäckas? Det framstår som att vissa i Akademin har trott sig stå över lagar och regler för att det inte finns insyn och för att "alla andra" i Akademin gör så. Det blir lätt så om det har varit kulturen sedan länge.

Kulturvärlden är en hård plats där många kämpar för brödfödan. Alla vet att det förekommer svarta löner och maktmissbruk i sådana miljöer. Varför spela med i detta och förstärka det när det finns chans att förändra? Har det blivit så normalt att en tillslut bara vill vara herre på täppan? Den makt ledamöterna har verkar ha utnyttjats för egna ändamål i stor utsträckning åtminstone av många.

Av de brott som tagits upp är det bara jävsbrotten som verkar vara nya avslöjanden om jag inte missat något. Sexual- och sekretessbrotten har dykt upp tidigare och avfärdats / tystats ned. Peter Englund diskuterade tydligen läckor med Frostensson med make när Akademin blev kontaktade av vadslagningsfirmor p g a misstänkt aktivitet runt spel på nobelpristagare. De lovade då att detta inte skulle ske igen, ändå har precis det hänt. Det har funnits så många tillfällen under alla år att ställa detta till rätta. Det hade kunnat undvikas helt om de gjort upp med det själva. Framförallt borde de ha fastställt tydliga regler för att hantera jävssituationen. Varför insåg de inte bristerna i sitt eget handlande?

Sara Danius ville reda ut allt och bli fri från den solkiga historien, städa ut i alla mörka vrår, för att behålla respekten och förtroendet. Hon valde nog att anlita en extern utredare just för att hon förstod jävssituationen och vänskapsbanden. Hon kanske trodde att de som stod djupt i skiten skulle ta sina förnuft till fånga och försöka rädda Akademin på ett respektingivande vis, istället blev det tvärtom. Jag förstår att de som var inblandade inte kunde utesluta Frostensson, men vad tänkte de, att de bara kunde fortsätta som vanligt? De inser väl att de var tvungna att ställa saker till rätta, bygga upp förtroendet? Tänker att de hade kunnat stänga av Frostensson eller pausat hennes arbete tillsvidare, erkänna misstag runt jävsreglerna och ta fram nya tydliga regler, ta avstånd från Kulturprofilen och avbryta samarbetet tills dess att anklagelserna är utredda av polis osv. Även om de var rädda för att utesluta Frostensson hade de kunnat vara så mycket öppnare och tydligare med sitt avstånd från alla missförhållanden, istället för att avsätta Sara Danius som är den som kunde räddat dem. Hon har förtroende och respekt. Hon hade kunnat reda ut den här situationen.

En del av de kvarvarande ledamöterna har riktat kritik mot de som avgått som att de ger upp för lätt eller är drama queens. De borde kunna acceptera ett nederlag tycker de. I den här situationen går det inte riktigt att applicera den logiken. Om de stannar accepterar de ju missförhållandena och blir inblandade i alla de brott som inte retts ut. Jag har full förståelse för att en inte vill stå för allt det som uppdagats och dessutom acceptera att inte polisanmäla eller ta avstånd från kulturprofilen.

Jag har inte något emot Horace Engdahl eller åsikter om hans skilsmässa. Jag såg Liv och Horace i Europa med stor behållning. Ja han kan hålla låda och ta över ibland, men jag upplevde det inte som främst överlägsenhet utan att hans stora entusiasm tog över. Han ville så gärna dela sin kunskap och nyfikenhet med Liv. Visst borde han vara gammal nog att lägga band på sig men jag känner många såna. Jag har inte läst något av honom. Han verkar inte stå för förnyelse eller jämlikhet, men det är han heller inte ensam om. Han hyllar traditioner och trivdes som hand i handsken i Akademin. Danius agerande verkar ha slagit hårt mot det han håller högt. Det finns antagligen mer än bara hans vänskapsband till kulturprofilen och Frostensson bakom hans ilska. Hans handlande i den här historien har inte varit konstruktivt för Akademin i alla fall inte det som synts i media.

Insåg i torsdags kväll när jag såg nyheten att Sara Danius tvingats avgå hur mycket respekt jag känner för henne och vilken stor inspiration hon varit som stark kvinna i den positionen. Har sällan blivit så besviken och nedslagen av något liknande. Hon har varit sig själv med en sån självklarhet, vågat träda fram med sin egen utmärkta stil och vältalighet. Jag hade sett fram emot fler år med henne som ständig sekreterare. Hon fick cancer mitt i allt men kom tillbaka och verkar ha full koll på rätt och fel i svåra situationer. Förstår inte hur hon lyckats hantera den här jobbiga tiden så bra. När hon stod där på trappan och sa att hon tvingats gå kom inga elaka ord eller bitterhet. Danius var ett under av stil även då där hon gick sin väg bredvid Sara Stridsberg som var märkbart påverkad och hade kämpat för Danius hela kvällen. Hoppas hon har starkt stöd runt kring sig.

Oväntat lustfylld resa in i historien - Bea Uusmas kärlekshistoria med en polarexpedition

Expeditionen: Min kärlekshistoria. av Bea Uusma väckte inte så stort intresse hos mig när den kom ut 2013, trots att den fick stor uppmärksamhet och även kammade hem Augustpriset det året i kategorin fackböcker. Jag tror jag tänkte att polarexpeditioner inte var så intressant, att jag hört om Andréexpeditionen förut utan att bli så fascinerad.

När jag äntligen började läsa boken via bokcirkeln jag är med i så drogs jag direkt in i berättelsen om Andrés expedition 1897, men mest i berättelsen om en stor passion som tar berättaren ut på en resa som bottnar i ett mysterium. Den okända sanningen om vad som hände med expeditionen för så länge sen. Bea Uusma lyckas förmedla sin berättelse så bra att jag helt köper hennes besatthet, ja till och med avundas henne den. Tänk att ha en så tydlig passion och riktning i livet genom allt.

Mycket hinner hända i hennes liv under tiden som hon letar efter mer information. Hon skiljer sig och byter yrke och hela tiden lever denna historia i henne och sökandet efter svar. Flera gånger försöker hon ta sig till Vitön, där kvarlevorna efter expeditionens medlemmar hittades 1930, utan att lyckas. Hon hatar kyla men återvänder ändå till platsen där hon kan få mer information. Hennes intresse har heller inte falnat efter att denna bok kom ut, istället har hon fortsatt forska och resa dit.

Hennes kärlekshistoria blir läsarens. Hon vill bli en del av expeditionen och veta vad som hände. Vad de dog av. Varför de dog. Hon och expeditionen hör ihop. I berättelsen finns en kärlekshistoria som Uusma lyfter fram. Den mellan Nils Strindberg och Anna Charlie som förlovade sig 1896. Anna Charlie väntade på Nils Strindberg men till slut var hon tvungen att fortsätta sitt liv. Hon gifte sig 1908 med en engelsman och flyttade utomlands. När Nils kvarlevor hittades 1930 fick hon de brev Nils skrev till henne under dödsmarschen över ishavet. Brev fulla av kärlek och saknad. Anna dog 1949 och begravdes i England, men hennes kremerade hjärta är begravt bredvid Nils Strindbergs urna i Andréegraven enligt hennes sista vilja.

En gemensam reningsakt

Ser Det rasar - en kollektiv sorgeakt, på Orionteatern, i regi av Katja Seitajoki med manus av Alexandra Loonin. Utanför på väggen sitter underlaget för föreställningen - berättelser som människor skickat in om smärtsamma upplevelser. Jag läser en del av dem och genast kommer förnimmelser av egna minnen till mig från mitt och andras liv om smärta och sorg.

Dramalabbet gästspelar på Orionteatern med en kollektiv sorgebearbetning, en gemensam reningsakt baserad på människors mest smärtsamma ögonblick. Föreställningen DET RASAR- en kollektiv sorgeakt är inspirerad av Sophies Calles konstprojekt Exquisite Pain. Liksom Calle, har Dramalabbet samlat in drygt 30 personliga berättelser som nu ligger till grund för manusbearbetning, fotokonst och musikskapande.
Från Orionteaterns hemsida

Föreställningen börjar lågmält med läsning av olika berättelser. De två skådespelarna (Py Huss-Wallin och Josephine Wistedt) turas om att läsa och berätta sittande på varsin pall mitt på scenen. En berättelse återkommer som en refräng, samma historia om och om igen, ältande med olika röstlägen och känslouttryck berättar den om en nyfunnen och sedan förlorad bror. Den bildar ramberättelsen för hela föreställningen.

Från den lugna sittande början utvecklas det hela till en föreställning med sång och dansinslag och både lågmälda och utlevande uttryck. De har hittat ett fint växelspel mellan allvar och humor. Särskilt ramberättelsen kan visa på de komiska sidor som finns i vårt ältande, besvikelse och frustration över livets motgångar och sorgen i förlorade relationer. Skådespelarna får använda sig av många uttryckssätt för sorg och dansen är mycket närvarande. Det är drastiska byten i känslolägen sång och sprittande dans kan förvandlas till en långsam omfamning och dragkamp vacklande långsamt över golvet. På väggen visas fotografier som lyfter fram historierna och skapar stämning. Jag tycker de har lyckats med att skapa en gemensam reningsakt, särskilt befriande blir karaokesången till It's a heartache som vi alla sjunger tillsammans, med sin upptempo musik och sorgsna text.

It's a heartache 
Nothing but a heartache 
Hits you when it's too late 
Hits you when you're down

It's a fool's game 
Nothing but a fool's game 
Standing in the cold rain 
Feeling like a clown

Avslutningsvis tänds ett ljus för varje berättelse och scengolvet fylls av det varma skenet från gravlyktor som en hyllning och ett avsked till våra största smärtor och sorger.

Annan musik i föreställningen är t ex
Die Mauer, Ebba Grön
Höstvisan, text Tove Jansson, musik Erna Tauro

Det ofullbordade - tankar om Återstoden av dagen och Never let me go

Jag skrev en dikt en gång - Aldrig O - om att det som är viktigt inte ska vara ogjort eller osagt, att den stora kärleken inte skulle vara ofullbordad. Den var lite trotsig också tror jag, som sången They can't take that away from me, att ingen kan ta ifrån mig det jag upplevt och mina minnen, att även om en förlorar så har en i alla fall vågat och vunnit något.

The way you wear your hat
The way you sip your tea
The memory of all that
No, no they can't take that away from me

The way your smile just beams
The way you sing off key
The way you haunt my dreams
No, no they can't take that away from me

We may never never meet again, on that bumpy road to love
Still I'll always, always keep the memory of

The way you hold your knife
The way we danced til three
The way you changed my life
No, no they can't take that away from me
No, they can't take that away from me

Av: Ira Gershwin och George Gershwin

Den har något nostalgiskt och trotsigt över sig. Ja, jag bär alla dessa vackra sorgsna minnen med mig och även fast allt tog slut så kan ingen ta det ifrån mig. Även fast livet tar slut en dag så är jag den jag är för att jag upplevt det jag upplevt.

Jag tänker på detta när jag nu har läst två böcker av Kazuo Ishiguro: Återstoden av dagen och Never let me go. De går båda helt på tvärs med bilden av fullbordan kanske framförallt om sagans leva lyckliga i alla sina dagar och handlar istället om missade chanser, icke val och omöjliga drömmar. Livet som går alltför fort och hur vi tappar bort oss i varje dags måsten och vår vilja att uppfylla de krav som ställs på oss. Drömmar så otydliga som hägringar vi inte får fatt i. Hur vi alltför lätt accepterar det som är framför oss som det enda givna. Frågan hänger i luften i båda romanerna "Varför ger de sig inte iväg?", "Varför ifrågasätter de inte sina öden och protesterar?", "Är de styrda av systemet eller sig själva?", "Var är deras fria vilja?" osv.

Vi vill gärna tro att vi själva har en fri vilja och gör aktiva val. I verkligheten är det nog ofta så att vi är tvingade till många val och att vi sällan bryter upp och förändrar våra liv. Ibland händer det men det är lätt att acceptera verkligheten som den är. En vänjer sig fort även vid dåliga saker. När vi väl tar steget ut i ovisshet är det förstås inte alltid lyckat, men det är i alla fall ett steg åt något håll. Det måste bara bli tillräckligt dåligt för att ovissheten ska vara det bättre alternativet.

Butlern Stevens i Återstoden av dagen lyfter inte blicken från vardagens bestyr förrän det är försent. Han väljer att lita på och tjäna fel person - Lord Darlington - som samarbetar med nazisterna. Allra mest ödesdigert för honom privat är att han missar sin stora chans till kärlek och närhet med hushållerskan miss Kenton. Läsaren blir ofta frustrerad med honom. Han sätter en ära i extrem självkontroll, att tjäna på bästa vis. Inget ska rubba hans professionalism, inte ens en sjuk och döende far.

Kathy, Tommy och Ruth i Never let me go funderar mycket över livet och vad det innebär att vara framklonade för att donera sina organ och därmed dö i förtid. Ändå ifrågasätter de inte sina öden som jag upplever det. Det finns en sorg och ibland ilska under ytan men inte uttalad. De är inte de klassiska sagohjältarna som trotsar systemet och startar en revolution, istället lever de sina liv med ödet hängande över sig. Deras enda hopp är ryktet som går att kärlekspar kan få uppskov några år, vilket de omfamnar som en möjlighet. Att verkligen vara fria att leva sina liv ligger alltför långt borta på horisonten.

I Ishiguros romaner tycks livet precis utom räckhåll som Malin Ullgren skriver i sin artikel i DN:
https://www.dn.se/arkiv/kultur/malin-ullgren-i-kazuo-ishiguros-romaner-tycks-livet-finnas-precis-utom-rackhall/

Kathy och Stevens präglas av en återhållsamhet i sitt tänkande och beteende. De registrerar livet men de vänder inte allt på ända för att kasta om perspektiven. De ifrågasätter inte grunden för systemet, inte ens när förfärliga saker sker. De blir lite upprörda ibland men det lägger sig och de finner sig. Ingen av dem är personer som ställer sig upp och skriker ut sin sorg. Dramatiska skeenden beskrivs på ett odramatiskt vis, så är ju verkligheten ibland att vi accepterar hemska saker som sker på ett lågmält och odramatiskt vis. Det passerar under radarn. Ibland är det ju också lättare att förminska händelser. Stevens tycker t ex inte att han har rätt att ifrågasätta Lord Darlingtons beslut att avskeda två judiska hembiträden även fast han motsätter sig beslutet. Kathy accepterar alla sina donatorers öde till och med Ruths och Tommys. Ja i slutändan även sitt eget öde.