Själ i mitt liv

Jag har äntligen sett filmen Call me by your name och den påverkade mig starkt. Spirituell, lekfull, om förälskelse med allt det bitterljuva, sorgen och glädjen över att vara vid liv och att det en dag ska ta slut. Filmen bygger på boken med samma namn av André Aciman från 2007 som jag också läser nu. Den är inte en traditionell uppväxtskildring. Det är en historia om förälskelse och kärlek som råkar handla om en ung man som blir förälskad i en annan man. Berättelsen är befriad från etiketter och jag räds i onödan ett våldsamt bakslag som aldrig kommer.

Filmen utspelas sommaren 1983 i norra Italien i undersköna omgivningar bland dignande fruktträdgårdar, lantliga ängar och gamla minnesmärken. Familjen Perlman har ett 1700-tals hus som sommarställe och bjuder varje år in en doktorand att spendera några veckor där. Denna sommar är det den 24-årige amerikanen Oliver som ska hjälpa pappa Perlman i hans forskning. Perlmans är en flerspråkig judisk-amerikansk familj som glider mellan olika språk franska, engelska och italienska främst. Mamman är översättare och pappan professor. Sonen Elio är en begåvad 17-åring som spenderar tiden med att komponera musik på gitarr och piano samt hänga med kompisar.

När den självsäkre Oliver kommer in i bilden förändras och väcks något inom Elio. Till en början känns det skrämmande och ovant men så småningom omöjligt att motstå. Ett viktigt citat för filmen är frågan om en ska tala eller dö. Tillslut talar Elio och inget hinder finns nu mer än deras omöjliga situation i en tid då homosexualitet fortfarande var tabu och med kraven på att bli vuxen. Oliver kan inte leva ut sin homosexualitet medan Elios familj är öppen och accepterande. Oliver förväntas "växa upp" och det innebär att gifta sig. Elio har bara börjat känna av vuxenlivets glädjeämnen och sorger och har inte heller samma typ av krav på sig.

Huvudpersonen Elio är kanske bisexuell eller homosexuell men det är inte av betydelse, utan det viktiga är vad han känner och hur han blir sedd av en annan människa - Oliver. Hur de upplever riktig intimitet tillsammans. Fördomar och rädsla finns i skuggorna runtomkring men inte förkroppsligat i filmen. Oliver nämner att hans pappa skulle skickat honom till ungdomsvårdsskola om han fått reda på att hans sexuella läggning. De kan inte heller vara helt öppna med sina kärleksyttringar, men det är inget som tar plats just dessa soldränkta sommarveckor mer än att relationen obönhörligen går mot sitt slut. Det är åtrån och längtan som står i centrum och så småningom ömsesidig förälskelse.

Miljön är borgerlig och intellektuell, en priviligerad akademisk familj med tjänstefolk. Flera språk talas och samtalen handlar om historia, språkhistoria, musik, litteratur osv. Ändå är det inte vad filmen/boken handlar om utan bara miljön där den utspelas. För mig handlar den om att våga vara den man är, våga träda fram och beskådas och bli accepterad för det. Att vara sann mot sig själv och sitt innersta väsen. Att inte förbli tyst och död inuti.

Filmens varma förhållningssätt till kunskap, vetgirighet och nyfikenhet är upplyftande. Jag tyckte om och påminns om kunskapstörsten i Elena Ferrantes böcker om två flickor som växer upp i Neapel i serien Min fantastiska väninna, fast det här är en sån familj som den fattiga huvudpersonen Elena avundas. I vissa sammanhang framställs det som fult med kunskap och intellektualism. Jag förstår inte varför om den inte går över i elitism och uteslutande besserwisserattityd. Det handlar väl om rädsla för något en inte förstår. För mig är det inspirerande att de växlar mellan språk och pratar om litteratur och historia. Sport kan t ex vara minst lika elitistiskt och uteslutande som kultur.

"If not later, when" heter det första kapitlet. Olivers ord till Elio när han berättar att han nästan haft sex med kompisen Marzia. Det är mer än bara en kommentar till vad Elio just berättade. Om inte senare, när, som anspelar på om inte nu, när då? Om jag inte är sann mot mig själv nu, om jag inte är sann mot mig själv senare, när är jag då sann mot mig själv? Om jag inte är sann mot mig själv och mitt innersta väsen vem ska då vara det? Det ligger nära temat med att tala eller dö långsamt i tystnaden. Riskera allt för att vinna något eller kapslas in i rädsla.

Hilel The Elder
"If I am not for myself, who will be for me? And when I am for myself, what am 'I'? And if not now, when?"

For Albio. Alama de mi vida.
Bokens dedikation. Till Albio. Själ i mitt liv eller Mitt livs själ. Du är min själ. Eller mina känslor för dig är min själ. Jag är den som bär dessa känslor för dig med mig inuti vilka kommer förloras när jag dör, men nu förevigas i denna roman. En roman som rymmer min själ. Hur jag älskade dig. Hur jag törstade efter dig. All min åtrå, längtan och osäkerhet. Allt jag ville ge dig som jag bara fick ge under en kort stund. Hur den korta stunden blev större inuti mig. Du blev en del av min själ som lever och växer med mig tills min sista dag. Att läsa boken och se filmen är som att leva den kärleken läste jag att någon skrivit. Att läsa Call me by your name är som att känna en kärlek jag aldrig hade, skriver en annan.

Jag kan känna den själen i mitt liv och identifiera mig med den även fast mina erfarenheter är annorlunda. Jag känner den själen inuti mig. Stunderna när en måste tala eller dö fast det känts som jag kommer dö om jag talar. Ibland fick den inte blomma ut, ibland blommade den och dog, ibland frös den mitt i blomning. Den stunden jag trodde var evig tog slut alltför fort och jag var inte längre samma person. Något i blicken dog medan du blev del av min själ. Det är inte bara första kärleken som känns så. Det är alla kärlekar. De är alla de första på sitt sätt. De är alla de största i stunden. Hela livet är en serie av första kärlekar, annars är de inte på riktigt.