Jag såg nyligen filmen Lady Bird av Greta Gerwig som utspelar sig 2002 och kretsar kring huvudpersonen Christine som går sista året i highschool i Sacramento. Greta Gerwig kommer själv från Sacramento och filmen är biografiskt inspirerad. På ett ytligt plan handlar den om sista året i highschool och förälskelse och vänskap som vi sett förr med skolgrupperingar och klasskillnader. Christine eller Lady Bird som hon vill kallas är den fattiga tjejen från fel sida järnvägsspåren som lever med sin mamma, pappa och storebror med flickvän. I en enklare film hade handlingen fokuserat på henne sökande efter kärlek och popularitet och slutat med att hon får drömprinsen på skolbalen efter diverse förvecklingar.
Nu är det här ingen förenklad film med typisk handling. Flera av händelserna i filmen skulle kunna blivit filmer i sig. Greta Gerwig har valt att göra en mångfasetterad film som flödar fram genom alla de upplevelser som vi människor möter under våra liv, vänskap, förälskelse, svek, lögner, föräldraskap, längtan bort, depression osv. Det blir ett liv inte en förenkling om att kärleken räddar oss från allt jobbigt.
Den bästa vännen Julie visar sig vara bättre på sång och teater än Christine, hennes första förälskelse visar sig vara gay, hennes pappa visar sig ha kämpat med depression i flera år och blir av med jobbet, hennes mamma älskar henne men förmår inte uttrycka det, hennes nästa förälskelse visar sig vara ett ytligt svin med påklistrad cynism och kvasiintellektuella resonemang. Var och en av dessa händelser kunde varit kärnan i berättelsen men här blir de bara livet. Lady Bird definieras inte av det hon upplever men det påverkar och formar henne. Det är ingen i filmen som bara förkroppligar ett perspektiv eller en händelse. Att första kärleksintresset visar sig vara gay definierar varken honom eller deras relation för alltid. Att hennes far är deprimerad begränsar inte honom enbart till psykisk ohälsa. Han är en hel person med värme och humor i det jobbiga. Hennes mamma med sitt barska tonfall har en stort hjärta bakom den hårda fasaden och sliter för att få allt att gå ihop för familjen.
Lady Bird kämpar för att ta sig ut i den stora världen bort från Sacramentos och den katolska skolans begränsningar. Det intressanta är att hon är en helt vanlig person utan höga betyg och inte heller populär. Något som inte ändras under filmens gång. Det är ingen film om att förlösas av något och lyckas, istället handlar det om att navigera genom livet med all dess med- och motgångar.
När hon försöker bli vän med den populära tjejen på skolan som kommer från ett välbärgat hem ljuger hon och säger att hon bor i ett fint stort hus för att passa in. Snart inser hon ändå hur olika de är, hur lite den tjejen längtar bort från Sacramento. Hon har ju allt hon vill ha och har inga studieambitioner. Ändå skildras då inte den populära tjejen som alltigenom ond eller ytlig. Hon bara är från en annan klass med begränsad kunskap om andras livsvillkor. I en typisk highschoolfilm hade en sån tjej kunnat vara urdum alternativt elak och direkt tagit avstånd från Christine när hennes lögn avslöjas.
I grunden handlar filmen om relationerna som formar oss. De relationer som träder fram starkast är de till vännen Julie och till föräldrarna. Speciellt mor-dotter relationen känns mycket i alla fall för mig som kan identifiera mig både som dotter och mamma. Filmens arbetstitel var Mothers and Daughters vilket känns talande. Laurie Metcalf spelar den hårt arbetande sjuksköterskan Marion mamma till Christine och ensam familjeförsörjare när hennes man förlorar sitt jobb. Ibland får vi ledtrådar till henne som att hennes egen mamma var en dysfunktionell alkoholist och att hon hjälpt sonens flickvän som blivit utkastad hemifrån. Vi ser hur hon kämpar på för att hinna med allt och få pengarna att räcka till.
Jag känner igen mig både i barnets behov av bekräftelse på att en är tillräckligt bra och hur svårt det kan vara att säga det en vill säga som förälder och ge rätt stöd. Under uppväxten kände jag ofta att jag ville få vara ifred att vara den jag är, låt mig vara era jävlar, låt mig få vara som jag är utan alla kommentarer och kritik. Jag förstod aldrig folks behov av att anmärka på så mycket. Det var så många som hade krav på en. Föräldrarnas krav kändes kanske mest och känslan av att aldrig kunna leva upp till förväntningar som var väldigt otydliga. Sen är det de egna förväntningarna att tampas med förstås. Föräldraskapet är en helt annan labyrint av felsteg. Jag skulle inte säga att jag är som filmens mamma men jag kan känna igen mig i alla missförstånd och hur fel oro kan komma ut när en vill ge råd till sitt barn. Det är en svår balansgång mellan att ge uppskattning och ställa krav, framförallt vill en ju ha en bra relation och att det ska gå bra för dem, men ofta kommer det bara ut som tjat.
