Det ofullbordade - tankar om Återstoden av dagen och Never let me go

Jag skrev en dikt en gång - Aldrig O - om att det som är viktigt inte ska vara ogjort eller osagt, att den stora kärleken inte skulle vara ofullbordad. Den var lite trotsig också tror jag, som sången They can't take that away from me, att ingen kan ta ifrån mig det jag upplevt och mina minnen, att även om en förlorar så har en i alla fall vågat och vunnit något.

The way you wear your hat
The way you sip your tea
The memory of all that
No, no they can't take that away from me

The way your smile just beams
The way you sing off key
The way you haunt my dreams
No, no they can't take that away from me

We may never never meet again, on that bumpy road to love
Still I'll always, always keep the memory of

The way you hold your knife
The way we danced til three
The way you changed my life
No, no they can't take that away from me
No, they can't take that away from me

Av: Ira Gershwin och George Gershwin

Den har något nostalgiskt och trotsigt över sig. Ja, jag bär alla dessa vackra sorgsna minnen med mig och även fast allt tog slut så kan ingen ta det ifrån mig. Även fast livet tar slut en dag så är jag den jag är för att jag upplevt det jag upplevt.

Jag tänker på detta när jag nu har läst två böcker av Kazuo Ishiguro: Återstoden av dagen och Never let me go. De går båda helt på tvärs med bilden av fullbordan kanske framförallt om sagans leva lyckliga i alla sina dagar och handlar istället om missade chanser, icke val och omöjliga drömmar. Livet som går alltför fort och hur vi tappar bort oss i varje dags måsten och vår vilja att uppfylla de krav som ställs på oss. Drömmar så otydliga som hägringar vi inte får fatt i. Hur vi alltför lätt accepterar det som är framför oss som det enda givna. Frågan hänger i luften i båda romanerna "Varför ger de sig inte iväg?", "Varför ifrågasätter de inte sina öden och protesterar?", "Är de styrda av systemet eller sig själva?", "Var är deras fria vilja?" osv.

Vi vill gärna tro att vi själva har en fri vilja och gör aktiva val. I verkligheten är det nog ofta så att vi är tvingade till många val och att vi sällan bryter upp och förändrar våra liv. Ibland händer det men det är lätt att acceptera verkligheten som den är. En vänjer sig fort även vid dåliga saker. När vi väl tar steget ut i ovisshet är det förstås inte alltid lyckat, men det är i alla fall ett steg åt något håll. Det måste bara bli tillräckligt dåligt för att ovissheten ska vara det bättre alternativet.

Butlern Stevens i Återstoden av dagen lyfter inte blicken från vardagens bestyr förrän det är försent. Han väljer att lita på och tjäna fel person - Lord Darlington - som samarbetar med nazisterna. Allra mest ödesdigert för honom privat är att han missar sin stora chans till kärlek och närhet med hushållerskan miss Kenton. Läsaren blir ofta frustrerad med honom. Han sätter en ära i extrem självkontroll, att tjäna på bästa vis. Inget ska rubba hans professionalism, inte ens en sjuk och döende far.

Kathy, Tommy och Ruth i Never let me go funderar mycket över livet och vad det innebär att vara framklonade för att donera sina organ och därmed dö i förtid. Ändå ifrågasätter de inte sina öden som jag upplever det. Det finns en sorg och ibland ilska under ytan men inte uttalad. De är inte de klassiska sagohjältarna som trotsar systemet och startar en revolution, istället lever de sina liv med ödet hängande över sig. Deras enda hopp är ryktet som går att kärlekspar kan få uppskov några år, vilket de omfamnar som en möjlighet. Att verkligen vara fria att leva sina liv ligger alltför långt borta på horisonten.

I Ishiguros romaner tycks livet precis utom räckhåll som Malin Ullgren skriver i sin artikel i DN:
https://www.dn.se/arkiv/kultur/malin-ullgren-i-kazuo-ishiguros-romaner-tycks-livet-finnas-precis-utom-rackhall/

Kathy och Stevens präglas av en återhållsamhet i sitt tänkande och beteende. De registrerar livet men de vänder inte allt på ända för att kasta om perspektiven. De ifrågasätter inte grunden för systemet, inte ens när förfärliga saker sker. De blir lite upprörda ibland men det lägger sig och de finner sig. Ingen av dem är personer som ställer sig upp och skriker ut sin sorg. Dramatiska skeenden beskrivs på ett odramatiskt vis, så är ju verkligheten ibland att vi accepterar hemska saker som sker på ett lågmält och odramatiskt vis. Det passerar under radarn. Ibland är det ju också lättare att förminska händelser. Stevens tycker t ex inte att han har rätt att ifrågasätta Lord Darlingtons beslut att avskeda två judiska hembiträden även fast han motsätter sig beslutet. Kathy accepterar alla sina donatorers öde till och med Ruths och Tommys. Ja i slutändan även sitt eget öde.