lördag 25 november 2017

Jag med

Metoo-rörelsen har berört mig mycket. Jag ser med förundran på hur den rullar fram inom bransch efter bransch. Förundran eftersom det aldrig varit uppmärksammat såhär nånsin tidigare under mitt liv. Jag är helt övertygad om att alla människor har sett sexuella trakasserier och maktmissbruk i sina liv både på nära håll och avstånd. De flesta har säkert blivit utsatta på något sätt och vi har alla varit med i tystnadskulturen runt det. Det är inte särskilt konstigt att människor vill titta åt ett annat håll hellre än att lyssna på ett offer som med sin berättelse vill rucka på tryggheten i vår värld och visa dess fula baksida. För att överleva förminskar vi ofta det som är jobbigt.

Det är viktigt att lyssna på alla berättelser och se hur strukturellt och utbrett det är utan att hamna i ett vi och dom, svart och vitt tänkande. Om vi direkt börjar peka finger på t ex Svenska akademin eller teatrarna och säga att där ser ni hur eliten är och distansera oss och förenkla det till att handla om vissa cirklar och vissa människor så har vi inte uppnått särskilt mycket. Vi måste våga se att vi alla är del av den här kulturen och välkomna öppenheten runt det. Allt handlar inte om att skuldbelägga och straffa - även om vissa människor borde anmälas och dömas - utan om att öppna ögonen och våga ta i de här svåra frågorna. 

De som kastar stenar kastar dem i glashus. De som säger att det är bara att ryta ifrån och ge dem en smäll vågar inte möta sina egna rädslor, vågar inte se sin egen utsatthet. Det är lätt att döma andra utifrån och säga att självklart ska en inte ursäkta ett sånt äckel, men när det är någon du känner, står nära eller kanske tycker om är det mycket lättare att ursäkta eller inte orka eller våga anmäla. Om någon anklagar din vän för sexuella trakasserier vill du kanske helst förminska den berättelsen och ursäkta din vän för att kunna gå vidare i livet utan att behöva ändra på något. Om vi dessutom levt hela våra liv i en kultur som ursäktat förövare och misskrediterat de som vågat anmäla så är det väldigt naturligt att hålla tyst och se åt ett annat håll, även när du själv är offret. Dessutom är det inte helt tydligt vad som är straffbart och inte. 

Somliga ifrågasätter varför vi inte hört om detta tidigare och undrar varför folk ältar detta så länge efteråt. Vi har alla hört om detta tidigare och det har tystats ner så enkelt är det. Det är också väldigt utsatt att vara öppen med sin historia om en är ensam. Skillnaden med metoo är att ingen längre är ensam om sin berättelse. Även den så kallade kulturprofilen har varit uppmärksammad i media förut och berättelser har lämnats till Akademin, men inget hände. 

Ja varför "ältar" vi det som hänt för länge sen? Därför att det påverkar oss hela livet. Därför att så mycket psykisk och fysisk ohälsa orsakas av övergrepp och trakasserier. Därför att vi alla vill bli lyssnade på och trodda. När vi ser att de som vågar anmäla och gå igenom rättegång blir så ifrågasatta och deras person och trovärdighet ägnas så mycket tid, för att i många fall tillslut fria förövaren, då går något sönder även inom oss som står vid sidan. Självklart går inte allt att anmäla. Vi är inte ständigt på vår vakt och spelar in bevis. De som blir utsatta är ofta unga och oerfarna och i beroendeställning till förövaren. Då är det avgörande att vi blir trodda på av vår omgivning. 

Det handlar inte bara om att kvinnor blir utsatta av män även om kvinnor är mer utsatta i vårt samhälle, där de har mindre makt och pengar. Kvinnor är generellt svagare än män och har mer att frukta i en utsatt situation. Ändå handlar det inte om en könsfråga bara. Det finns kvinnor med makt som utsätter andra för trakasserier och oönskad intimitet. Det finns män som utsätter andra män. Jag har sett kvinnor som utsatt män för det och män som utsatt män. Den som blir utsatt har svårt att värja sig även om den är fysiskt starkare. Vi vill inte orsaka dålig stämning och vi vet inte hur vi ska säga ifrån. Det allra värsta som kan hända är om den som blivit utsatt inte blir trodd eller stöttad av omgivningen utan utfryst eller ignorerad. 

Jag hoppas att det här leder till en större öppenhet kring de här svåra frågorna som lättar bördan något från offren. Vi ska självklart inte sätta rättssystemet ur spel och döma utan bevis, men varför denna fokus på offrets personlighet och så lite på förövaren? Varför diskutera offrets klädsel och eventuella flirtighet? Berättigar det övergrepp? Och får en göra vad som helst bara för att någon har gått med på att ha sex med en? Nej det har vi lagstiftat om, men vissa människor verkar fortfarande tycka att om en har ett förhållande så får en tåla lite våld och övergrepp. Jag hoppas att domstolarna gör upp med sin unkna inställning på det här området och vädrar ut sin misogyni. Sen går inte allt att hantera i domstol. Skolor och arbetsplatser måste ha handlingsplaner för det här. Jag hoppas att det kommer finnas stöd för offren och rehabilitering för de som har problem med andra människors gränser precis som vi har för de som har problem med missbruk. 

Vi lägger oerhört mycket ansvar på offret. Ett offer som ofta är barn, tonåring eller ung vuxen. Vi kräver att denna unga person ska ha ord för sexuella trakasserier, övergrepp och maktmissbruk. Att hen ska våga prata med någon för utan det kanske ingen uppmärksammar något. Att hen ska stå på sig och orka förstöra friden och bryta "avtalet" om att allt är så bra och avslöja att en vuxen person (eller ett annat barn) missbrukar sin makt. Hen ska orka bli ifrågasatt och analyserad. Ofta är förövaren en närstående och då riskerar offret att vara den som förstör alla relationer till förövaren och till sig själv även om det egentligen är förövaren som gör det med sina handlingar. Offret känner ofta skuld och skam. Offret befinner sig i kris. Det gör mig ledsen att många människor förenklar det här och tror att det är så enkelt att bara anmäla. 

lördag 4 november 2017

Deckare av en slump

Läsningen är tillbaka nu, ibland nästan som när jag var i slukaråldern. Det är inte längre enstaka böcker som jag kämpar med segt och motvilligt. Har precis läst några deckare igen, en genre som jag förläste mig på i sena tonåren / tidiga 20 åren och spontant inte har någon stor dragning till längre. Hamnade i deckargenren mer av en slump denna gång för att följa en kär författare som valt att skriva dessa böcker under pseudonym.

Deckarna jag plöjt är JK Rowlings hittills tre romaner om privatdetektiven Cormoran Strike: Gökens ropSilkesmasken och Karriär i ondska, som hon skrivit under pseudonymen Robert Galbraith. Privatdetektiven Cormoran har tjänstgjort i Afghanistan som militärpolis. Under ett uppdrag råkar han ut för en vägbomb som lämnar honom med ett ben amputerat nedanför knät. Han slutar i armén och startar en detektivbyrå med stora ekonomiska svårigheter. Robin Ellacott börjar i första boken som tillfällig assistent från ett tjänsteföretag men visar sig ha en stor talang och passion för brottsutredningar och blir kvar. Huvudpersonen Strike har ett nostalgiskt skimmer över sig men böckerna utspelar sig i ett nutida London, vilket blir en intressant cocktail.

Cormoran Strike ger vibbar av litterära gestalter som Dr Watson och Inspector Morse. Tänker också på Marvelserien Jessica Jones med en privatdetektiv som bor på "kontoret" och lever ett slitsamt liv med en hel del alkohol. Även Jessica Jones är en privatdeckarhistoria med en twist. Ta något gammalt och lägg till något nytt. Annars är väl polisserier mer populära sen länge. Persongalleriet i övrigt är stort och fantasieggande. Långsamt nystas fallen upp och huvudkaraktärerna Cormoran och hans partner Robin är av lika stort intresse som mordfallen. Deras privata historier innehåller också sina olösta våldsbrott vilket läsaren får reda på så småningom. Författaren är noga med att bara lägga ut små portioner av ny information kapitel för kapitel och bok för bok.

Rowling känns igen på sina elaka karikatyrer i beskrivningarna av personer, de riktigt onda gärningsmännen och suget i berättelserna som håller läsaren kvar. Det är skickligt berättat och jag trivs med att följa Cormoran på Londons gator. Det verkar svårt att vara nyskapande i deckargenren, men på nåt sätt tycker jag att hon har gjort nåt lite nytt. Mest är böckerna ett återvändande till berättarglädjen och karaktärsutveckling än ett försök till förnyelse. Långsamt ger hon ledtrådar till både mordfallen de utreder och deras egna bakgrund. Hon blandar in kritik av kändiskulturen, paparazzis, förlagsvärldens intriger, polisen osv. Undrar om hon kände sig friare att skriva under en manlig pseudonym?

Något som sticker ut lite är att hon använder många citat som inledning till bokens kapitel. I sista boken är det enbart citat från sånger av bandet Blue Öyster Cult som vävs in i handlingen och även har gett boken dess titel. Texten till låten Career of evil skrevs av Patti Smith för Blue Öyster Cult. Cormorans mamma Leda tatuerade en av deras låttexter på kroppen.

Jag kan inte säga att jag är tillbaka i deckargenren efter det här, men trots att jag inte trodde det från början är jag nu helt uppslukad av Cormorans och Robins värld och känner mig lite som när jag läste Harry Potter eller Ferrantes Neapelserie för att nämna några. Den första boken börjar lugnt med ett relativt okomplicerat fall för att presentera Cormoran som person. Rowling hade kommit på Silkesmasken först men den hade för komplex handling för att passa som första bok, därför hamnade Gökens rop som del ett. Från och med Silkesmasken blir det mörkare och blodigare för att i Karriär i ondska bli riktigt bestialiskt om en kvinnohatande seriemördare.

Ser fram emot att se BBCs TV-serie baserad på böckerna när den kommer till Sverige. Den hade premiär på BBC i augusti i år. JK Rowlings nästa bok om Cormoran Strike kommer att heta Lethal white och hon har planer på många fler böcker (fler än 7).

Robert Galbraith
The Cuckoo's calling
The Silkworm
Career of Evil

lördag 14 oktober 2017

Hålla dagen kvar

Några tankar om Mödrarnas söndag av Graham Swift.

Fånga en enda dag och hålla den kvar. Lägga märke till alla detaljer för att den ständigt ska förbli levande inom sig, äga den, beskydda den och ta fram den ibland vid kvällens slut för att känna den inom sig.

Kärleksljuset på den älskades kropp, skuggorna, tidens oundviklighet, konventioner som styr oss, klass, kön och krav, en härva av ofrihet och förutbestämda livsval.

Friheten i att inte ha några förväntningar eller krav på sig. Freedom is just another word for nothing left to lose...

Fånga livets essens, det vackra, nästan mirakulösa, det bitterljuva, döden vi lever med, döden som hänger över oss, lättheten och tyngden samtidigt, ytterligheter som ryms tillsammans, i ett liv.

Swift lyckas beskriva stunderna när en är alldeles fylld av liv och sen sorgen som smyger i skuggorna. Sorgen som ger lyckan djup och bredd, att leva med det en i varje ögonblick kan förlora.

fredag 29 september 2017

Sagan om is och eld

Tomrummet infann sig när Game of thrones säsong 7 tog slut. I väntan på den sista säsongen beslöt jag mig för att läsa böckerna av George R R Martin som jag tänkt på ett tag. Det blev den avgörande anledningen att skaffa Storytel-konto. Böckerna finns både som e-böcker och ljudböcker där och även på engelska. Jag störtade in i första boken och valde att lyssna på svenska med Harald Leanders trygga röst som vägledare. Har nu avverkat de tre första böckerna, vilket sammanlagt blir över 115 timmar.

Sagan om is och eld är imponerande både till persongalleri och handling. Några partier är kanske inte lika spännande eftersom jag redan vet utgången, men mest är den en mycket spännande och otroligt välskriven episk saga med fascinerande personteckningar och detaljer. Vissa favoriter har jag fått under vägen och en är förstås Tyrion som har en så stark överlevnadskänsla och humor. Skickligt av Martin att beskriva så många varierande personer och öden samtidigt som han för handlingen framåt med sammanvävda eller parallella händelser. Somliga partier är väldigt intensiva och perspektiven avlöser varandra medan andra byggs upp mer långsamt. Den är mer välskriven än vad jag tänkte.

Nu har jag påbörjat den fjärde boken - Kråkornas fest - fortfarande inläst av Harald Leander. Skulle gärna läsa George Martins avslutande böcker som är hett efterlängtade, men svårt att veta om de någonsin blir färdigställda. Senaste säsongen av TV-serien var väldigt hastig i vändningarna och en kan sakna den del av berättandet där Westeros och hela den värld som handlingen utspelar sig i fick mer plats. Nu ska de avsluta allt och få ihop trådarna och då går de undan. Avslutande säsongen verkar få endast sex episoder. Tänker att Martin förstås skulle beskriva så mycket mer än vad som får plats i en TV-serie.


Sagan om is och eld (A Song of Ice and Fire) av George R R Marin
Del 1 Kampen om järntronen (A Game of Thrones)
Del 2 Kungarnas krig (A Clash of Kings)
Del 3 Svärdets makt (A Storm of Swords)

tisdag 15 augusti 2017

Motivation vs lust

Vad är motivation? Jag lyssnade på en podcast som handlade om motivation. Två herrar som pratar om motivation och menade att vi ska kasta bort alla föreställningar om att det behövs motivation och bara göra för att vi har det i oss. Jag undrar lite över vilken definition de har av motivation? Om de var lite mer seriösa skulle de först fastställa vilka eventuella definitioner det finns och vilken de själva använder när de ger sina rekommendationer. Min irritation som växer fram när de talar grundar sig i att de gör det så enkelt för sig. Visst kan en dra saker till sin spets och enbart fokusera på ett perspektiv men det känns ytligt om deras utgångspunkt är att verkligen hjälpa människor.

Först börjar de med att prata om motivation och forskning om hur vi ska boosta den, för att sedan avvisa alla de förslag som forskningen visat vara framgångsrika, som att veta varför vi vill göra något, ha en plan A och en plan B, dela upp i delmål, vara snäll mot sig själv osv. Jag upplever det som att de blandat ihop motivation och lust. De pratar om att människor väntar på att rätt känsla ska infinna sig, att alla omständigheter måste vara rätt mm. Hela deras resonemang verkar bygga på att vi är motiverade i grunden och att vi inte ska vänta på att lusten ska infinna sig. Det är som om motivationen är biologisk. Något vi bara har naturligt. Ibland påminner de lite om nyfrälsta som hittat svaren på allt och vill berätta för alla utan någon självinsikt eller distans.

Två olika definitioner av motivation som jag googlade fram:

  • NE: Psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker, formar och riktar beteendet mot olika mål.
  • Wikipedia: Motivation är det psykologiska kännetecken som ger en organism drivkraft, det vill säga väcker den till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.

Ett av mina mål är att träna och röra på mig relativt regelbundet. Det kan vara rätt trist särskilt innan jag väl kommer iväg. Om jag är stressad eller känner mig nedstämd är jag sämre på att uppfylla det målet. Ja det gäller väl för alla mina mål tror jag, vilket är destruktivt eftersom det bara leder till att jag förblir stressad och nedstämd längre eller i värsta fall att jag blir mer deppad. Det har inte alltid varit helt tydligt för mig varför jag har det här målet. Jag har varit rastlös och sprallig som barn och ung men aldrig tyckt om tävling eller tvång. Sport har oftast inte tilltalat mig men däremot lek och fantasi. Som barn var jag spinkig och jag har aldrig hållit på med dieter. Jag rörde på mig utan att behöva anstränga mig, sprang, klättrade, dansade, cyklade och lekte som barn gjorde då utan mobiler och plattor.

Syftet för mig med att träna och röra på mig är tydligare nu. Jag gör det för att jag vet att jag mår bättre då. Motion och träning gör att jag sover bättre, har mindre ont i rygg, nacke och axlar, får mer energi och mår bättre psykiskt. Självklart finns det flera anledningar och jag kan lyssna på podcasts, ljudböcker och musik samtidigt. Jag har inget mål att gå ner i vikt eller att springa maraton utan vill bara fokusera på att samla på mig min portion motion och det är en färskvara.

Min metod för att inte bli självkritisk är att allt är bättre än inget och det har jag själv känt i kroppen efter bara 10 minuter yoga. Det är dumt att vara självkritisk och tycka att 10 minuter eller 20 minuter är för lite och för dåligt, för det leder oftast till att det inte blir någon träning alls. Jag har slutat tänka så och slutat att se tillbaka på perioder när jag misslyckats och inte gjort något på ett tag. Det finns bara nu och det ÄR bara att göra om en är motiverad. Känn inte efter bara gör. Om träningen inte blivit av på ett tag så häng inte upp dig på det. Starta nu istället. Det här är inget jag bara hade inom mig naturligt utan tvärtom ville jag ofta inte träna förr eftersom jag inte tyckte det var roligt eller hade någon akut anledning som att gå ner i vikt eller delta i någon tävling. Jag har inte haft en så stark motivation från början men jag har kommit fram till det genom att vara nyfiken och tänka igenom vad jag vill. Intresset för hälsa och motion är ju något som präglar vår tid.

Det är tydligen bevisat att vi mår bättre av motion, att vi klarar sorger och kriser bättre om vi rör på oss. Jag syftar inte på maraton, crossfit eller extremsporter utan bara att röra på sig. Jag tänker på Ingmar Bergman som dagligen luftade sina demoner. Jag tänker också på två kvinnor i en dokumentär om överlevande från tsunamikatastrofen. De hade båda förlorat hela sin familj och var ensamma överlevare, men fann tillsammans och med andra överlevare en gemenskap att leva vidare i. Jag minns deras samtal när de var ute och promenerade, samtalandes om livet när det värsta har skett. Det såg starka ut där de gick tillsammans och det kändes bättre att se dem så än fast stilla i en soffa inomhus. Livet finns och pågår trots allt och de kunde gå där 10 år senare fastän döden är obegriplig också när du kommit den nära.

Lusten och energin finns inte alltid och just därför behöver vi vara motiverade. Ha tänkt på varför vi vill nå ett mål, ha idéer och planer för att uppnå det och först då är det bara att göra istället för att vänta på inspiration. Så jag tycker att vi ska börja tänka istället för att sluta som de i podcasten tyckte. Tankar kan vara fantastiska inte bara negativa och kritiska. Det är ju tack vare våra tankar som vi sätter upp mål från början. Utan tankar och vår fantasi så skulle vi inte kunna nå någonstans. Börja tänk och när du tänkt klart kan du sluta lyssna om det kommer negativa tankar.

Om de hade valt att ge programmet titeln "Jag har tappat all lust" istället för motivation så kanske det hade stämt bättre. För de utgår ifrån att en redan har ett eller flera tydliga mål och att vi är motiverade att uppnå dem. De pratar mer om de dagar när vi helt enkelt inte känner för att jogga även om vi vet att det hjälper oss att gå ner i vikt, springa snabbare och må bättre.

måndag 14 augusti 2017

Må de åter se morgonrodnaden efter denna långa natt

Författaren och förmodernisten Stefan Zweig (1881-1942) föddes i Wien, Österrike i en rik judisk familj och blev under 20- och 30-talen en världsberömd författare. Efter kriget blev han mer eller mindre bortglömd. Hans stil och det han representerade var inte längre angeläget.

På senare år har Zweig uppmärksammats igen på film och i litteratur, Wes Anderson's film The Grand Budapest Hotel (2014) var t ex inspirerad av Zweigs böcker och honom själv. George Prochnik har skrivit en biografi betitlad "Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil." Zweigs böcker har också återutgivits på flera språk, även på svenska. 2012 återutgavs en av hans mest kända böcker på svenska "Världen av igår. En europés minnen."

Jag har själv ännu inte läst något av Stefan Zweig men återkommande blivit uppmärksammad på hans person och litteratur i media och på film. Nyligen såg jag filmen Farväl Europa, på tyska Vor der Morgenröte (Innan gryningen / morgonrodnaden), regisserad av Maria Schrader. Handligen utspelar sig under Zweigs sista år i livet, då han befinner sig i exil som så många andra som flydde undan nazismens Europa. Jag håller med Sveriges radios Gunnar Bohlin om att den tyska titeln passat bättre på svenska, mer poetiskt och i enlighet med den känsla Zweig hade av kriget och nazismen som en lång mörk natt. Titeln anspelar på det brev han lämnade efter sig när han och hustrun begick självmord och tog avsked från livet mitt under brinnande världskrig:

Ich grüsse alle meine Freunde! Mögen sie die Morgenröte noch sehen nach der langen Nacht! Ich, allzu Ungeduldiger, gehe ihnen voraus. 
Stefan Zweigs, Petropolis, Rio de Janeiro 22/2 1942

Det avgörande slaget blev när Zweig insåg att även Brasilien skulle komma att dras in i andra världskriget. Ingen trygg plats fanns längre kvar.

Filmen börjar i Sydamerika där den kände författaren välkomnas och bjuds in i de fina salongerna, omsusad och påpassad av läsare och journalister. Stefan Zweig befinner sig sen flera år i exil från Österrike och Europa där nazisterna bränner hans böcker och sänder oliktänkande och judar in i döden, konfiskerar ägodelar samt skriver om historien enligt sin rasideologi. Zweig är inte intresserad av att offentligt fördöma Hitler eller nazisterna. Det skulle vara att riskfritt söka uppmärksamhet försvarar han sin ståndpunkt till de som vill pressa honom att ta ställning.

Farväl Europa är uppbyggd av flera delar eller akter från författarens tid på flykt i Nord- och Sydamerika. Zweig och den yngre hustrun Lotte lever ett kringflackande och hektiskt liv. Jag blev påmind om akterna i en teaterpjäs därav använder jag ordet akt. Vi dras rakt in i handlingen och sedan plötsligt vidare igen. Korta inblickar i ett liv och en tid som väcker mycket tankar. I den akt som utspelar sig i ett kallt New York träffar han sin första hustru, döttrarna och den amerikanska förläggaren. De ger honom insyn i den vardag av förföljelse och rädsla som hans anhöriga och vänner upplevt och upplever och hur stor desperationen är att ta sig ut. I egenskap av kändis med många och inflytelserika vänner och bekanta får han mängder av förfrågningar om hjälp med visum.

Zweig försöker hålla ifrån sig hatet och rädslan. Han försöker förhålla sig intellektuellt till det hela och menar att hans roll är författarens inte att agitera politiskt. Ändå rycker kriget och natten allt närmare och han inser att det kommer dröja flera år innan det är över. 1942 är Zweig 60 år och orkar inte vänta till ett framtida krigsslut och sedan börja om till en helt ny värld. Han avslutar istället sin memoarbok "Die Welt von Gestern" om hans karriär före, under och efter första världskriget och postar den till förlaget samma dag som han tar sitt liv.

I Brasilien fick Zweig och Lotte en fristad och hans skrev boken "Brasilien. Ein Land der Zukunft" 1941 som en hyllning till det han såg som framtidsland. Ett land där multikultur var självklart och olika etniciteter levde tillsammans utan konflikter till skillnad från rasismens Europa. Den okritiska hållningen fick han senare kritik för och blev anklagad för att försköna för att få stanna.

Filmen följer Zweig nära men utan en inre röst, det är dialog, tystnad och blickar som avslöjar något av vad huvudpersonen känner. Scenerna är inte alltid dramatiska men laddas av exilen och kriget. Zweig blir alltmer tyngd av skuld och press, ständigt påpassad och uppvaktad vart han än far, av beundrare och desperata människor i behov av hans hjälp. Tittaren får vara med på fina middagar, PEN-konferens i Buenos Aires, ute på sockerrörsfälten på Brasiliens landsbygd, med familjen i en lägenhet i New York och slutligen med vänner i Petropolis ovanför Rio de Janeiro. I den sista akten ser vi Zweig och Lotte med hjälp av en spegel där de ligger i sitt sovrum omfamnande varandra i döden. Människor i chock och sorg ber böner och gråter efter upptäckten. En tysk vän läser de sista avskedsorden.

Efter att filmen är över undrar jag mycket över hans familj och vänner. Hur gick det för hans första hustru som flydde till USA? Varför tog hans unga hustru Lotte sitt liv också? (Den enda förklaring jag har sett är att hon hade svår astma.) Farväl Europa är långsam på sitt sätt, men när jag rycks ur en akt och in i en annan kände jag ofta att det var för tidigt att lämna scenen, att jag hade velat se mer och lära känna dem mer. Samtalen är trovärdiga och pratsamma, därför överraskas jag när handlingen plötsligt drar vidare med ett ryck till nästa akt. Kanske har regissören avsiktligt gjort så för att väcka vår nyfikenhet? Zweig blir en människa varken ond eller god, bara en människa som försöker förstå sin förvirrande och brutala samtid.

---

Främsta inspiration till The Grand Budapest Hotel är enligt Wikipedia dessa verk:
Ungeduld des Herzens (Beware of Pity) 1939
Die Welt von Gestern (The World of Yesterday) 1942
Vierundzwanzig Stunden aus dem Leben einer Frau (Twenty-Four Hours in the Life of a Woman) 1927

lördag 22 juli 2017

Ett liv med migrän

Ett liv med migrän innebär en återkommande strid i psyket mellan hopp och förtvivlan. Alla timmar i sängen med illamående och bultande huvudvärk gör det nödvändigt att hitta strategier för att ta sig igenom det och veta att det kommer hända igen. I värsta fall går det inte ens att lyssna på radio för att det gör så ont och illamåendet är så starkt. Annars är det radio jag brukar lyssna på för att tiden ska gå fortare och smärtan kännas lite mindre. Det går oftast inte att se på TV. Radion hjälper till att överrösta de jobbiga tankarna som pratar om hopplöshet och meningslöshet. Du behöver hitta sätt att peppa dig själv och inte lyssna på de negativa tankarna, men i vissa stunder går det inte. 

Hjärnan och smärtan går att lura med avledande manövrar som kan ta över medvetandet en liten stund. Ibland får det vara att sitta i duschen, mest att massera hårt över ögat där smärtan sitter. Jag kan känna efteråt var smärtan satt. Huden är känslig och spänningar kan uppstå runt hela huvudet. Kyla kan vara skönt mot värken som en blöt handduk eller en kyld ögonmask. Min migrän stannar hos mig i flera dagar. Med hjälp av läkemedel kan jag göra det bättre och ibland inte känna av huvudvärken de timmar då medicinen verkar, men den kommer nästan alltid tillbaka 2-3 dygn och när det är som jobbigast byter den sida och fortsätter i 2-3 dygn till. 

Förutom själva smärtan bär en med sig allt det som följer på den som skuldkänslor mot ens nära och kära, inställda planer, rädslan för att göra planer och sen behöva ställa in, ångesten över att vara hjälplös och sårbar när en ligger länge med huvudvärken och kräkningar, kostnaden för de dyra läkemedlen, rädslan för att överanvända läkemedel så att de ger en huvudvärk, att aldrig veta när sjukdomen ska drabba en igen osv. 

Migrän drabbar många. Enligt wikipedia drabbas mer än 10% av befolkningen av migränanfall nån gång i livet. De flesta drabbas inte ofta men vissa har kronisk migrän dvs minst 15 dagar/månad. Jag har runt 10 dagar/månad då jag tar migränläkemedel och oftast kan jag jobba då tack vare medicinerna, men jag tänker ofta på hur det skulle vara att leva ett liv utan migrän. Mitt liv är så präglat av migränen även om jag inte vill att det ska vara så. Min mormor hade migrän, min mamma och hennes syskon, min syster och tyvärr verkar det som att min dotter även har huvudvärk som kan vara migrän. De flesta i släkten har inte lika jobbig variant som jag. Helst pratar jag inte så mycket om migränen för att jag inte tycker om att tänka på den och helst av allt vill visa att jag klarar allt som andra klarar. Min migrän gör mig ofta ledsen och deppig och ibland får jag ångest. Försöker att prata mer om att jag har migrän och berätta för andra om hur det är eftersom den är en del av mitt liv och jag inte vill skämmas för eller dölja det.

Jag tänker ofta på att jag inte skulle orka vissa prestationskrävande jobb eftersom jag har migrän, men kanske skulle jag inte tycka om såna jobb ändå? Oftast klarar jag mer än jag tror. De jobb jag haft har dessutom varit krävande på många sätt. Det skulle vara skönt att kunna lita på att ens huvud funkar bra utan värk och illamående. Ibland tänker jag på vad jag hellre skulle vilja ha om jag kunde byta bort migränen, som att det går att göra en byteshandel. Om du tar min migrän så kan jag ta din diabetes eller vilken sjukdom det nu skulle vara. Pest eller kolera. Would you rather... 
Sen tänker jag att jag inte vet någonting om hur det är att leva med diabetes och inte skulle kunna bedöma om ett liv med diabetes vore bättre än ett liv med min migrän. Min stora önskan är att forskningsvärlden ska lösa gåtan med varför migrän uppstår och hitta ett sätt att förhindra att anfallen kommer. 

torsdag 20 juli 2017

Marianne som vägrade längta

Motståndare till längtan (2008) heter dokumentären om Marianne Greenwood. Jag såg den för flera år sedan och har tänkt mycket på den och henne sen dess, försökt få tag på den för att kunna se den igen, men inte lyckats. Det är hennes ord - motståndare till längtan - att hon inte ville längta utan göra. Hon förknippade längtan med något ofullbordat, och passivt.
Det är ett äventyr att leva. Det viktiga är att inte gå och drömma om saker som man vill göra och tappar bort nuet. Om du är här och du längtar hela tiden efter någonting annat, så förlorar du den tiden… Jag är motståndare till längtan och drömmarna.
Hon var med om besvikelser i relationer och förlorade två barn under sitt liv, ändå levde hon inte sitt liv som förälder. Hon levde inte med sina barn. När hennes lilla dotter dog som spädbarn föddes hon som vagabond.
I sitt första äktenskap fick Marianne två barn. Det andra barnet, en flicka, dog i späd ålder. ”Där och då föddes vagabonden”, skriver Marianne i en av sina böcker. Efter flickans död separerade hon och började så småningom – och mitt under brinnande världskrig – på hotellskola i Lausanne. Hon gifte sig igen och fick ett barn till som vid skilsmässan följde med pappan. (Ur "Marianne Greenwood, världsmedborgare", av Marie Skoglund)
Efter det andra äktenskapets upplösning sålde hon sin vigselring för att köpa en kamera. Det var det avgörande valet för resten av hennes liv. Hon valde bort äktenskap, föräldraskap, stabilitet och trygghet. Sen kan en förstås ifrågasätta om äktenskap och föräldraskap är särskilt stabilt eller tryggt, men det finns en sådan föreställning. Jag tror inte att hon upplevde det som tryggt. Om man är i en destruktiv relation och om en förlorar sitt lilla barn så framstår det inte som en särskilt lugn och trygg plats att vara i.
Marianne berättar om sina äventyr och spännande möten, men också om det höga pris hon betalar för sin frihet, om sonen som lämnas hos mormor och morfar. Allting har ett pris… Ett sådant liv som jag har levt har kostat. Inte bara för mig, men mest för barnen. Jag var nog ingen bra mor. Det är inget att göra åt det… Jag ångrar inget. Det är ingen idé. Vi gör så gott vi kan antagligen.
Marianne Greenwood föddes 1916 i Gällivare som Ebba Marianne Hederström. Hon dog 2006 i Antibes, Frankrike. Hon var fotograf och författare.

Till Marianne,
Jag tror inte att du föddes som äventyrare, men du måste haft det i dig. Du gifte dig ändå två gånger och försökte leva så. När din andra skilsmässa var ett faktum sålde du vigselringen och köpte dig en kamera. Du blev en vagabond, en livskonstnär, en som vägrade längta och gav dig av dit du ville. Du levde på att fotografera och skriva, reste över hela världen och umgicks med kändisar som Picasso, Andy Warhol och svenske Evert Taube.

Marianne du som vägrade längta. Jag tror inte att det var ett självklart val att säga nej till familjeliv och dina barn. Livet gjorde det så. Du åkte på några smällar. Du förlorade ditt barn och du blev sviken. Du hade äventyret i dig förstås och kunde inte som Evert leva både familjeliv och äventyr samtidigt. Han valde också bort familjen och sina barn för sin frihet många gånger. Han kom tillbaka, men det är svårt att förstå. Du valde bort familj. Du blev en släkting som skrev vykort hem från sina resor. Du valde äventyret och det valde dig.

Motståndare till längtan
Titti Johnson, Helgi Felixon, Sverige, 58 minuter
Dokumentär om fotopionjären Marianne Greenwoods livsresa bakom och framför kameran.

söndag 16 juli 2017

Sommarläsning

Min sommarläsning har börjat ganska bra. Jag har läst ut följande hittills:
- Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
- Det förlorade barnet av Elena Ferrante
- Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Jag heter inte Miriam läste jag med bokcirkeln och det kändes bra att få prata om just den boken som väckte så mycket tankar och känslor. Trots att jag har läst en del om andra världskriget så finns det alltid mer att lära sig av historien och nya perspektiv. Jag kände till att romerna haft det svårt i Sverige liksom i hela Europa, att de blivit diskriminerade och illa behandlade, och att många dog i förintelsen, men jag visste inte att det fanns ett inreseförbud för romer i Sverige 1914-1954 vilket innebar att romer inte kunde få en fristad i Sverige ens för att rädda sig undan förföljelse och koncentrationsläger. Jag kände inte heller till att det 1948 var raskravaller i Jönköping då en stor folkhop under flera dagar förföljde och trakasserade romer som bodde där. 

Huvudpersonen som inte heter Miriam, heter från början Malika och är rom, men tar under en transport från Auschwitz till Ravensbrück över en annan judisk fånges identitet för att klara sig. Bland fångarna stod zigenarna lägst även om nazisterna hatade judar mest och det var därför bättre att vara judinna än zigenare. Miriam träffar i Ravensbrück judinnor från Norge och blir en del av deras grupp i egenskap av judinna. Tack vare dem hamnar hon på de vita bussarna mot Sverige. Romanen har ett starkt budskap och tiden i Auschwitz och Ravensbrück är oerhört väl skrivet. Dessutom får läsaren en bild av det Sverige som flyktingarna kom till och hur det är att överleva ett sådant trauma utan att ha någon att prata med. Resten av livet måste Miriam/Malika ständigt vara på sin vakt mot andra och sig själv, aldrig avslöja på riktigt vem hon var/är och vad hon varit med om. Leva med fruktansvärda minnen som ständigt kommer tillbaka i flashbacks. Beskrivningen av nutiden är minst intressant och ibland onyanserad, i alla fall i jämförelse med den historia Miriam bär på. De nutida personerna är inte skildrade med samma glöd och liv. De blir ointressanta i jämförelse med den norska Else i Ravensbrück och lillebror Didi som som utsätts för fruktansvärda saker i Auschwitz. 

Nästa bok jag läste var sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett - Det förlorade barnet - som äntligen kommit ut på svenska. Jag slukade den snabbt som de tidigare böckerna, samtidigt som det var lite vemodigt att lämna Elena och Lilas värld för gott. Det är som att Ferrante velat beskriva hela livet med sitt myller av tankar och händelser utan tydlig början och slut. Livet med all sin kamp och strävan och misstag som upprepar sig, mönster som upprepar sig. Vänskap, kärlek och karriär. Vad är att lyckas? Elena blir författare och lyckas på många sätt ta sig ifrån sin fattiga uppväxt ändå är hon alltid bunden dit och räcker inte till för sina barn. Ferrante försöker inte göra en tillrättalagd roman med klara händelsekedjor och utfall. Hon vill få med allt som ryms i ett liv. Det är svårt att ta in allt ibland. Tror att jag måste läsa om alla böckerna nån gång för att smälta allt och förstå mer. 

Det är många starka teman i boken som vänskap med alla sina olika dimensioner, klassresan från fattigdom genom utbildning, nyfikenhet på kunskap och bildning, skrivande och litteratur, klassamhället i Italien och motsättningar mellan kommunister och fascister, våldet manifesterat genom maffian och våldet inom familjerna i det fattiga Neapel, språket som en klassmarkör där Elena och Lila lär sig att prata perfekt italienska till skillnad från den napolitanska de vuxit upp med och kan välja när de vill använda för att uttrycka sig mer kraftfullt, kvinnors frigörelse och sexualitet. 

Senaste boken jag läste ut var Återstoden av dagen som jag läst och gjort uppehåll i flera gånger vilket inte är det bästa sättet att läsa. Ibland blir det bara så. Kazuo Ishiguro skriver bra och språket är riktigt skickligt. Han lyckas levandegöra butlern Stevens som levt i skuggan för att tjäna hela sitt liv, som håller tillbaka alla känslor för att vara värdig, utan uttalade drömmar om något slags förverkligande för sig själv som egen person. Han lever i förvissning om att hans herre lord Darlington är en högre slags människa som förstår och förmår mer än han själv. Klassamhället är inbyggt i honom och han är övertygad om att det högsta han själv kan nå i livet är att tjäna denna herre så oantastligt bra som möjligt. När lord Darlington begår större och större misstag inser Stevens kanske att det är så men vill inte erkänna detta ens för sig själv. Efter kriget talar han helst inte om sin forne herre. Darlington sparkar t ex tjänstefolk som har judisk härkomst och tror in i det sista på Hitler och Tyskland, varefter han blir hårt kritiserad efter kriget. I slutet inser Stevens att han satte sin tilltro till fel person, att det är ok att begå misstag om det är ens egna, men vad innebär det när den person han satt all sin tilltro till begått misstag då är det inte sina egna misstag man får ångra utan en annans. Känslan jag får är att Stevens är återhållet arg och besviken på lord Darlington, men att hans position som butler inte tillåter några känsloutbrott eller åsikter om en adelsman även om denne person har dragit även honom i smutsen. Det blir en krock inom honom själv. Han ska vara värdig och visa respekt för sin forne herre, samtidigt som lord Darlington har brustit i omdöme och förlorat i värdighet på grund av detta. Jag skulle vilja läsa mer av Ishiguro.  

Just nu läser jag The handmaid's tale av Margaret Atwood efter att med stort intresse ha sett första säsongen av TV-serien med samma namn. Serien gjorde mig intresserad av boken och de detaljer som kunde finnas där. Ser fram emot den andra säsongen som kommer röra sig vidare från romanen ut i okända vatten. Hoppas att de får en större budget så att de kan förverkliga alla sina idéer. Den är välgjord och mycket estetiskt utformad med klädkoder. Det verkar som att de följt boken i stort och Margaret Atwood är inblandad i produktionen. Självklart har detta inträffat i historien och händer fortfarande idag. Hela idén med att placera handlingen i dagens USA och använda kristen fanatism är för att vi i väst ska kunna identifiera oss med att det här kan hända även oss, att vi inte ska ta vår demokrati och frihet för given. Det är väldigt starkt att låta det inträffa i USA och låta amerikaner bli flyktingar i det fria Kanada. 

torsdag 25 maj 2017

Utan tvivel är man inte klok

Lyssnade för ett tag sen på ett program om en intressant röst som stannat kvar i mina tankar - Quentin Crisp (1908-1999) i Stil i P1 "Quentin Crips - Konsten att leva sitt liv med stil".
Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen – en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal. 
Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter – och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil. 
Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans med ett vackert smycke. Hans grånande hår var färgat i en lätt blå ton och låg i ett sinnrikt arrangemang på huvudet. Han sminkade sig omsorgsfullt varje morgon – ett lätt lager puder, ett stänk av rouge på kinderna, försiktigt sotade ögonlock och lite mascara på ögonfransarna.
Quentin Crisp hade en egen filosofi runt hur livet ska levas och där ingick t ex inte hushållsarbete som städning. Han städade aldrig och menade att det var onödigt. Renodla det som andra tycker är problemet med dig och förädla så att det blir en del av din persona, var en annan devis han följde. Han sminkade sig och var mycket noga med sin stil ända sen ungdomen. Under åren i London fick han utstå mycket våld och trakasserier p g a sitt utseende, men han kände aldrig att han hade någon möjlighet att vara på ett annat sätt. I 70-års åldern flyttade han till USA och han sägs vara inspirationen för låten Englishman in New York. Under åren skrev han flera böcker bland annat om stil. Han förblev livet igenom starkt oberoende och oförutsägbar. Trots att han själv var homosexuell tog han ofta ställning mot gayrörelsen.

Jag är inte som Quentin. Vet inte hur hans barndom såg ut. Min handlade mycket om anpassning. Det vi kallar jante antar jag. Att växa upp som flicka och storasyster på 70- och 80-talen innebar att vara duktig och till lags. Sen avgör väl personligheten mycket förstås. Jag fick inte lära mig att förädla och renodla det som jag var bra på eller det som andra tyckte var problemet med mig som Quentin sa. Han fick nog inte heller lära sig det utan såg det som en av livets lärdomar. Oftast fick jag höra att jag var för högljudd, för intensiv och pratade för mycket i alla fall hemma. I skolan var det annorlunda, där var det andra som tog plats. Det är fascinerande med personer som Quentin som levde ett helt annat liv än de flesta andra. Han ville (eller kunde) inte anpassa sig samhällets förväntningar eller till en relation heller förstås.

Konsten är kanske att acceptera sig själv med det som en har och inte har, är och inte är. Jag är ingen typisk introvert person ändå har jag alltid känt mig tvingad att vara mer utåtriktad på vissa sätt och synas mindre på andra vis. Det är fint att prata inför folk och underhålla på rätt sätt, men alla är inte intresserade av eller bra på det. Vore det inte bättre om vi fick vara bra på vårt eget unika sätt? Självklart få lära oss grundläggande kunskaper och färdigheter. Jag efterfrågar inte att alla ska utvecklas till stora egon utan mer få en chans att blomma på sitt eget vis. Trots allt är det på många sätt ändå bättre idag men långt ifrån bra alla gånger.

Jag är inte avslappnad eller bekväm med att prata inför många människor i alla sammanhang, vissa människor är det. Samhället har glidit mer åt det hållet att vi alla ska vara bra på att marknadsföra oss och märkas som reklampelare för oss själva. Ändå är det så många som inte trivs med det. I slutändan verkar vi alla så likriktade i mycket. Det handlar också om att känna sig accepterad och bekräftad. Prestationer bygger på en viss känsla av trygghet som kommer både inifrån och utifrån. Det är intressant med människor som inte verkar ha så mycket tvivel eller funderingar kring sig själva eller livet. Har de bara ett så bra självförtroende eller har de en begränsning i sitt tänkande? Frånvaron av självtvivel kan också vara en frånvaro av intellektuell förmåga. Vem vet? Är det priset vi betalar för ett analytiskt sinne, att vi också bär med oss självtvivel? "Utan tvivel är man inte klok", sa ju Tage Danielsson.

Avsnittet i P1 Stil om Quentin Crisp http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/865241?programid=2794

söndag 2 april 2017

Natten är hård för de som tänker

Natten är hård för de som tänker
stjärnorna hånar och blänker

Befriande mörker i minnenas rum
Tom i tanken blir kritikern stum

Natten är ljuv för de som glömmer
lögnerna jublar och gömmer

Drömmar andas om dagen
Om natten rädslan och slagen

Morgonen vaknar upp i den vaga
vetskapen om sinnets svaga

...

Befriande mörker i rummen omkring
Friheten finns på andra sidan
Drömmar lever även på dagen
På natten jagar jag sömnen
Rädd finner jag tröst i andras sovande


fredag 31 mars 2017

Moonlight, Sameblod och Tom of Finland

I månadsskiftet februari-mars såg jag tre filmer om levnadsöden från marginalen Moonlight, Sameblod och Tom of Finland. Alla tre tar upp utsatthet och identitet, att leva under förtryck. Två av filmerna - Moonlight och Tom of Finland - tar upp homosexuella erfarenheter i en hård och diskriminerande miljö. Sameblod skildrar utanförskapet och skammen i att tillhöra den samiska befolkningen under en tid då det rasbiologiska institutet verkade i Uppsala och det svenska samhället förtryckte den samiska befolkningen.

Tom of Finland, Bio Rio
Både Moonlight och Sameblod är tunga och personliga filmer som berättar om en stor ensamhet och utsatthet. Tom of Finland har trots sitt tema en mer lättsam och glättig ton. Den är uppbyggd som en en framgångssaga och smärtan känns inte i magen som den hade kunnat göra. Filmen berör många dramatiska skeenden som det finska vinterkriget och aidskatastrofen, men det får inte riktigt ta plats och bli personligt. Det är mer fokus på det humoristiska, kanske är det svårt att hantera ett sådan konstnärskap? Tom of Finland skapade läderbögsestetiken och hans bilder är pornografiska. Trots att de nu erkänns som konst så blir det ofta med ett skämt det presenteras. Historien är spännande men hade kunnat kännas mer. Den relation som känns mest är den till systern som står honom nära livet igenom men inte kan acceptera hans konst.

Moonlight är en väldigt drabbande film uppdelad i tre delar: Little, Chiron och Black. "Little" handlar om pojken Chiron 9-10 år gammal. Vi möter huvudpersonen som pojke jagad av sina jämnåriga. Ett ensamt mobbat barn. En av områdets langare - Juan - ser honom och blir ett av få ljus i mörkret. Juan ser kanske sig själv i Chiron och erbjuder tillsammans med sin flickvän en trygg plats. Paradoxen i det hela är att Chiron lever med en missbrukande mamma och hans nya vän är den som säljer drogerna som förstör henne och deras liv. Relationen mellan Chiron och Juan är fint gestaltad. När Chiron frågar vad "faggot" betyder, svarar Juan att det är ett ord som används för att få homosexuella att må dåligt och att han inte ska låta någon annan bestämma vad han är.

Andra delen Chiron handlar om tonåringen som har det om möjligt ännu värre än pojken. Hans ensamhet känns nästan fysiskt. Han är som ett utstött djur som väcker flockens avsky för att de kan känna lukten av sårbarhet och "svaghet". Kroppsspråket är stumt och avstängt som att han inte förstår sig själv eller andra för att han aldrig fått lära sig hur kärlek känns. Våldet vilar i många scener som om något hemskt väntar på att inträffa. Tillit finns inte, tröst finns inte, den enda vägen fram är att bli hård bakom en mask.

I avslutande delen Black möter vi Chiron som nu är en kopia av knarklangaren Juan. Han har anammat personan hos den enda man han sett upp till. Mitt i allt finns det ett litet hopp och en slags försoning. Äntligen har hans mamma blivit ren och tar på sig ansvaret för vad hon gjort. Du behöver inte älska mig säger hon, men du behöver veta att jag älskar dig. När du var barn kunde jag inte ge dig den kärlek du förtjänade. Det är för sent och det är sorgligt men det är något. Chiron återförenas sen med sin barndomsvän Kevin som är den enda som han någonsin varit nära och i det mötet vilar det ett hopp om en annan framtid med mänsklig värme.

Det finns små glimtar av hopp mitt i det mörka och det finns några fina människor, men huvudpersonen är nästan stum i sitt språk och kroppsspråk. Han vet knappt inte hur man uttrycker känslor och tankar. Filmen är helt fri från sentimentalitet och spelar inte på några känslostråkar. Det är rått och hårt, utan försköningar. Åskådaren kan inte värja sig från orättvisan och följderna av det sociala arvet. Jag såg filmen i en visning med samtal efteråt arrangerat av S:t Lukas. Det var intressant att höra olika perspektiv från dem och publiken. Hur många hade upplevt en avstängdhet hos huvudpersonen medan andra inte kände igen sig i det. Det skulle annars kunna vara ett grepp av regissören att visa på konsekvenserna av vanvård.

Premiär Sameblod, Bio Rio

Sameblod är lika unik som Moonlight. Filmen ger ett nytt perspektiv och lyfter fram en historia som inte berättats tidigare. Diskrimineringen av samerna är välkänd förstås, men mindre känt är hur den leder till en internaliserad rasism som i filmen gestaltas genom en ung flickas väg att bli vuxen och helt avsäga sig sin samiska identitet. För att bli fri att bli den hon vill vara, dvs inte bli diskriminerad och förtryckt tar hon avstånd från allt samiskt. Det svenska samhället tvingar de samiska barnen till s k nomadskolor där de ska lära sig svenska och kristendom men ändå vara samiskt klädda. De ska inte integreras utan anpassas och "värnas" eftersom de är ett underlägset folk, men de är inte välkomna in i de svenska skolorna pga sina "begränsningar". Alla dörrar är stängda och det enda sättet att överleva blir för huvudpersonen att bli svensk och förneka sitt språk och sin kultur, hela sin identitet.

Det blir ett helt liv i förnekelse av det samiska. På systerns begravning, dit hon i stort sett tvingas av sin son, möter hon hela sitt arv igen men förmår inte släppa ner garden. För hennes son och barnbarn är hennes beteende helt oförklarligt och ologiskt, något som regissören också tagit upp. Hon har sett det här beteendet hos den äldre generationen i sin egen släkt och haft svårt att förstå. Genom den här filmen har en inte svårt att leva sig in i hennes val även om det är väldigt drastiskt. En av de starkaste scenerna är när de samiska barnen blir fotograferade av rasbiologerna från Uppsala. Filmen är mycket välgjord och vacker.

lördag 18 februari 2017

Februari med ljus

Det kommer tillbaka, ljuset och lyfter det tunga täcket. Känner ibland en hoppfullhet mitt i allt det konstiga bakåtsträvande som präglar den mänskliga tillvaron. Ibland undrar jag om jag befinner mig i en värld mellan världar, om jag är levande eller i ett halvt drömmande tillstånd. Livet är det verkliga påtagliga fysiska som händer omkring och med mig och det inre medvetandet, dagdrömmarna, tankarna, känslorna. Varför är jag här? För att jag måste och ändå så väldigt konstigt att våra liv formats till det här.

Nu har jag läst ut den tredje delen in Neapelserien av Elena Ferrante. Den griper mig fortfarande och flera gånger förundras jag över hennes tankar och hur bra hon skriver fram klass och kön. Elena som kämpat så för att komma ifrån våldet och fattigdomen i sina hemkvarter möter under studierna och som vuxen de privilegierade som ifrågasätter hennes tillrättalagda sätt och beundrar det genuina som finns hos arbetarklassen utan att alls förstå hennes bakgrund och resa. De rika tillgjorda och de fattiga vulgära. Fattiga människor som kämpar för att passa in och ta sig ur sin fattigdom, medan de rika vill till något ursprungligt äkta.

Jag drabbas av den kvinnliga erfarenheten som hon levandegör så bra och av hennes förståelse för vad som får en människa att växa och blomma. Hela tiden saknar Elena den gemenskap hon hade med Lina som aldrig nånsin var okomplicerad men som bäst var källan till hennes inspiration och drivkraft, som fick henne att växa. Kärleken den passionerade är hotfull och något som hon berättigat är rädd för. De relationer hon har är inte passionerade från hennes håll och hon blir aldrig sedd för den hon är av de männen. Hon måste begränsa sig, hålla tillbaka och vara den tillrättalagda person hon lärt sig att bli. Hennes man Pietro vill inte att hon ska vara en egen person. Hon ska vara ett stöd för honom och vara tillräckligt kunnig för att kunna hålla med honom. Han är inte intresserad av hennes skrivande eller henne som person. 

Nino och Lina är de enda personerna som verkligen fått Elena att fyllas av inspiration och energi. De har sett henne och bekräftat den hon är, så pass att hon blandar samman sig själv med dem när hon fylls av idéer och motivation. Ständigt söker hon Lina och vill hitta tillbaka till det de hade tillsammans, men det som splittrade dem att Lina aldrig fick chansen att läsa vidare trots sin potential medan Elena fick chansen, ligger där och skaver. Lina behöver Elena som hopp om en annan tillvaro men uttrycker både besvikelse och avundsjuka över de val Elena gör. Elena förstod aldrig varför Lina gav upp studierna utan en riktig kamp. Hon vill att de ska fortsätta samtala och sporra varandra. De når inte varandra och sen kommer även Nino mellan dem. Elena vet inte alltid vad som är Lina och vad som är henne själv och tillskriver Lina nästan övernaturliga krafter. Historien är berättad helt ur Elenas perspektiv när det gäller deras relation och det är svår att veta hur mycket som verkligen är Lina och vad som är projicerat av Elena. 

När Nino kommer in i Elenas liv igen och bekräftar henne både intellektuellt och sexuellt blir det oemotståndligt för henne. Det går inte att avstå utan att känna att hon har missat sitt livs chans. Det blir värt det hur det än går. Hon har älskat Nino hela sitt liv. Pietro har visat omsorg och den slags kärlek han kan ge, men också en stor oförståelse för Elenas behov och inre önskningar. Han ser hur hon flörtar med andra män och gör ingenting. Han har sex utan intresse för hennes njutning. Böckerna utspelar sig i en annan tid då kvinnorörelsen växte sig stark. Pietro är från en privilegierad akademikerfamilj men är ingen social eller karismatisk person som hans övriga familj. Han har inga tidigare relationer bakom sig och vet inte mycket om kvinnor. Problemet är väl att han inte heller är intresserad av sin fru eller andra människor och deras situation. Han är först och främst intellektuell och vill vara ifred för att skriva. Elena har valt honom för att han är en trygg person från ett annat samhällsskikt med helt andra möjligheter. Hon är inte beräknande men hon förstår att det krävs något sådant för att komma från sitt ursprung. Det visar sig sen att hennes svärmor kan hjälpa henne att bli publicerad. 

Ser fram emot den avslutande delen. 

lördag 21 januari 2017

Först i januari

Januari är här och känslan av att livet startar om. Vet inte vad som hände med förra året. Det var deprimerande på många sätt. Mycket gick baklänges och förluster staplades på varandra. Hopplösheten jag bär omkring på inuti motsvarades av hopplösheten över världen pga tråkiga världshändelser. Gamla fördomar som borde vara begravda sen länge fick utrymme. Människor visade sin rädsla och oro på destruktiva vis. Privilegierade människor lät sina rädslor vädras och uttryckas i fördomar, rasism och avsaknad av empati. De som lever närmast våldet och fattigdomen är sällan de som gör sina röster hörda, istället får de ofta ta emot hat och mer fördomar. Kan vi inte ha åsikter om olika politiska frågor utan att ge luft åt rasism och fördomar? Måste vi stänga av vår empati helt när vi blir rädda?

Idag känner jag ändå hopp efter en dag med bilder och livesändningar från Womens march on Washington som samlade miljontals över hela världen. Kanske har Trump fört något gott med sig genom att förena folk i motstånd mot fördomar och diskriminering. Tyvärr står vi sällan enade annars. Det är tragiskt med en sån dinosaurie-människa, som en kvarleva från gamla tider när det var okej att förtrycka andra och säga vad en ville om andra. Undrar om han nånsin har känt genuin lycka och kärlek? Han verkar ha ett outsinligt behov av bekräftelse och tillslut var det bara presidentskapet som var en tillräcklig utmaning som kunde ge nog med bekräftelse. Han kommer väl aldrig bli nöjd eller utvecklas. Allt med honom är så barnsligt. Hans vendettor och hämndbehov och det av en man i hans ålder. Ingen självkritik eller självanalys. Han har väl aldrig fått den typen av motstånd eller intellektuell utmaning.

Mitt januari har förutom dessa tankar börjat med att jag nu läser tre böcker samtidigt, vilket känns något överilat, men ändå är ett faktum. Jag läser just nu alltså Elena Ferrantes Den som stannar, den som går, Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro och Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg. Det är lite överdrivet och jag hoppas att det inte slutar med att jag inte läser ut någon av dem. Ferrantes böcker har hittills varit väldigt lättlästa. Jag läste ut den andra i neapelsviten på en vecka runt nyår, vilket är snabbt för mig. Sara Stridsberg läser jag till min första bokcirkelträff nånsin, vilket känns väldigt kul. Ser fram emot att få prata om en bok med vänner.

Börjar alltså januari storstilat och överambitiöst, har även besökt gymet fler gånger i januari än på hela hösten så det kan bli intressant att följa. Annars kvarstår oro och passivitet på andra områden. Försöker skriva mer och måla men det har varit svårt hittills. Hoppas på att en kurs i grafik ska få fart på inspirationen. Har alltså hopp om både mig och världen, men har stött på motstånd. Motståndet i världen är människors bakåtsträvan och rädslor. När det gäller det har jag motvilligt insett att den kampen aldrig kommer att vara över. Vi kommer aldrig bli överens om alla människors lika värde, mänskliga rättigheter osv. Det är något vi kommer behöva kämpa för in i evigheten. Mitt inre största motstånd är självkritiken, tvivlen och känslan av meningslöshet som poppar up från tid till annan. Den botas ju av rutiner och av att göra saker, istället för att bli passiv, ändå har jag svår att få in det i min skalle när jag känner så.


Natten är hård för de som tänker
stjärnorna hånar och blänker

Befriande mörker i minnenas rum
Tom i tanken blir kritikern stum

Natten är ljuv för de som glömmer
lögnerna jublar och gömmer

Drömmar kan leva på dagen
På natten rädslan och slagen

Morgonen vaknar upp i det vaga
Född med minnet av det svaga