Ett liv med migrän

Ett liv med migrän innebär en återkommande strid i psyket mellan hopp och förtvivlan. Alla timmar i sängen med illamående och bultande huvudvärk gör det nödvändigt att hitta strategier för att ta sig igenom det och veta att det kommer hända igen. I värsta fall går det inte ens att lyssna på radio för att det gör så ont och illamåendet är så starkt. Annars är det radio jag brukar lyssna på för att tiden ska gå fortare och smärtan kännas lite mindre. Det går oftast inte att se på TV. Radion hjälper till att överrösta de jobbiga tankarna som pratar om hopplöshet och meningslöshet. Du behöver hitta sätt att peppa dig själv och inte lyssna på de negativa tankarna, men i vissa stunder går det inte. 

Hjärnan och smärtan går att lura med avledande manövrar som kan ta över medvetandet en liten stund. Ibland får det vara att sitta i duschen, mest att massera hårt över ögat där smärtan sitter. Jag kan känna efteråt var smärtan satt. Huden är känslig och spänningar kan uppstå runt hela huvudet. Kyla kan vara skönt mot värken som en blöt handduk eller en kyld ögonmask. Min migrän stannar hos mig i flera dagar. Med hjälp av läkemedel kan jag göra det bättre och ibland inte känna av huvudvärken de timmar då medicinen verkar, men den kommer nästan alltid tillbaka 2-3 dygn och när det är som jobbigast byter den sida och fortsätter i 2-3 dygn till. 

Förutom själva smärtan bär en med sig allt det som följer på den som skuldkänslor mot ens nära och kära, inställda planer, rädslan för att göra planer och sen behöva ställa in, ångesten över att vara hjälplös och sårbar när en ligger länge med huvudvärken och kräkningar, kostnaden för de dyra läkemedlen, rädslan för att överanvända läkemedel så att de ger en huvudvärk, att aldrig veta när sjukdomen ska drabba en igen osv. 

Migrän drabbar många. Enligt wikipedia drabbas mer än 10% av befolkningen av migränanfall nån gång i livet. De flesta drabbas inte ofta men vissa har kronisk migrän dvs minst 15 dagar/månad. Jag har runt 10 dagar/månad då jag tar migränläkemedel och oftast kan jag jobba då tack vare medicinerna, men jag tänker ofta på hur det skulle vara att leva ett liv utan migrän. Mitt liv är så präglat av migränen även om jag inte vill att det ska vara så. Min mormor hade migrän, min mamma och hennes syskon, min syster och tyvärr verkar det som att min dotter även har huvudvärk som kan vara migrän. De flesta i släkten har inte lika jobbig variant som jag. Helst pratar jag inte så mycket om migränen för att jag inte tycker om att tänka på den och helst av allt vill visa att jag klarar allt som andra klarar. Min migrän gör mig ofta ledsen och deppig och ibland får jag ångest. Försöker att prata mer om att jag har migrän och berätta för andra om hur det är eftersom den är en del av mitt liv och jag inte vill skämmas för eller dölja det.

Jag tänker ofta på att jag inte skulle orka vissa prestationskrävande jobb eftersom jag har migrän, men kanske skulle jag inte tycka om såna jobb ändå? Oftast klarar jag mer än jag tror. De jobb jag haft har dessutom varit krävande på många sätt. Det skulle vara skönt att kunna lita på att ens huvud funkar bra utan värk och illamående. Ibland tänker jag på vad jag hellre skulle vilja ha om jag kunde byta bort migränen, som att det går att göra en byteshandel. Om du tar min migrän så kan jag ta din diabetes eller vilken sjukdom det nu skulle vara. Pest eller kolera. Would you rather... 

Sen tänker jag att jag inte vet någonting om hur det är att leva med diabetes och inte skulle kunna bedöma om ett liv med diabetes vore bättre än ett liv med min migrän. Min stora önskan är att forskningsvärlden ska lösa gåtan med varför migrän uppstår och hitta ett sätt att förhindra att anfallen kommer.