- Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
- Det förlorade barnet av Elena Ferrante
- Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Jag heter inte Miriam läste jag med bokcirkeln och det kändes bra att få prata om just den boken som väckte så mycket tankar och känslor. Trots att jag har läst en del om andra världskriget så finns det alltid mer att lära sig av historien och nya perspektiv. Jag kände till att romerna haft det svårt i Sverige liksom i hela Europa, att de blivit diskriminerade och illa behandlade, och att många dog i förintelsen, men jag visste inte att det fanns ett inreseförbud för romer i Sverige 1914-1954 vilket innebar att romer inte kunde få en fristad i Sverige ens för att rädda sig undan förföljelse och koncentrationsläger. Jag kände inte heller till att det 1948 var raskravaller i Jönköping då en stor folkhop under flera dagar förföljde och trakasserade romer som bodde där.
Huvudpersonen som inte heter Miriam, heter från början Malika och är rom, men tar under en transport från Auschwitz till Ravensbrück över en annan judisk fånges identitet för att klara sig. Bland fångarna stod zigenarna lägst även om nazisterna hatade judar mest och det var därför bättre att vara judinna än zigenare. Miriam träffar i Ravensbrück judinnor från Norge och blir en del av deras grupp i egenskap av judinna. Tack vare dem hamnar hon på de vita bussarna mot Sverige. Romanen har ett starkt budskap och tiden i Auschwitz och Ravensbrück är oerhört väl skrivet. Dessutom får läsaren en bild av det Sverige som flyktingarna kom till och hur det är att överleva ett sådant trauma utan att ha någon att prata med. Resten av livet måste Miriam/Malika ständigt vara på sin vakt mot andra och sig själv, aldrig avslöja på riktigt vem hon var/är och vad hon varit med om. Leva med fruktansvärda minnen som ständigt kommer tillbaka i flashbacks. Beskrivningen av nutiden är minst intressant och ibland onyanserad, i alla fall i jämförelse med den historia Miriam bär på. De nutida personerna är inte skildrade med samma glöd och liv. De blir ointressanta i jämförelse med den norska Else i Ravensbrück och lillebror Didi som som utsätts för fruktansvärda saker i Auschwitz.
Nästa bok jag läste var sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett - Det förlorade barnet - som äntligen kommit ut på svenska. Jag slukade den snabbt som de tidigare böckerna, samtidigt som det var lite vemodigt att lämna Elena och Lilas värld för gott. Det är som att Ferrante velat beskriva hela livet med sitt myller av tankar och händelser utan tydlig början och slut. Livet med all sin kamp och strävan och misstag som upprepar sig, mönster som upprepar sig. Vänskap, kärlek och karriär. Vad är att lyckas? Elena blir författare och lyckas på många sätt ta sig ifrån sin fattiga uppväxt ändå är hon alltid bunden dit och räcker inte till för sina barn. Ferrante försöker inte göra en tillrättalagd roman med klara händelsekedjor och utfall. Hon vill få med allt som ryms i ett liv. Det är svårt att ta in allt ibland. Tror att jag måste läsa om alla böckerna nån gång för att smälta allt och förstå mer.
Det är många starka teman i boken som vänskap med alla sina olika dimensioner, klassresan från fattigdom genom utbildning, nyfikenhet på kunskap och bildning, skrivande och litteratur, klassamhället i Italien och motsättningar mellan kommunister och fascister, våldet manifesterat genom maffian och våldet inom familjerna i det fattiga Neapel, språket som en klassmarkör där Elena och Lila lär sig att prata perfekt italienska till skillnad från den napolitanska de vuxit upp med och kan välja när de vill använda för att uttrycka sig mer kraftfullt, kvinnors frigörelse och sexualitet.
Senaste boken jag läste ut var Återstoden av dagen som jag läst och gjort uppehåll i flera gånger vilket inte är det bästa sättet att läsa. Ibland blir det bara så. Kazuo Ishiguro skriver bra och språket är riktigt skickligt. Han lyckas levandegöra butlern Stevens som levt i skuggan för att tjäna hela sitt liv, som håller tillbaka alla känslor för att vara värdig, utan uttalade drömmar om något slags förverkligande för sig själv som egen person. Han lever i förvissning om att hans herre lord Darlington är en högre slags människa som förstår och förmår mer än han själv. Klassamhället är inbyggt i honom och han är övertygad om att det högsta han själv kan nå i livet är att tjäna denna herre så oantastligt bra som möjligt. När lord Darlington begår större och större misstag inser Stevens kanske att det är så men vill inte erkänna detta ens för sig själv. Efter kriget talar han helst inte om sin forne herre. Darlington sparkar t ex tjänstefolk som har judisk härkomst och tror in i det sista på Hitler och Tyskland, varefter han blir hårt kritiserad efter kriget. I slutet inser Stevens att han satte sin tilltro till fel person, att det är ok att begå misstag om det är ens egna, men vad innebär det när den person han satt all sin tilltro till begått misstag då är det inte sina egna misstag man får ångra utan en annans. Känslan jag får är att Stevens är återhållet arg och besviken på lord Darlington, men att hans position som butler inte tillåter några känsloutbrott eller åsikter om en adelsman även om denne person har dragit även honom i smutsen. Det blir en krock inom honom själv. Han ska vara värdig och visa respekt för sin forne herre, samtidigt som lord Darlington har brustit i omdöme och förlorat i värdighet på grund av detta. Jag skulle vilja läsa mer av Ishiguro.
Just nu läser jag The handmaid's tale av Margaret Atwood efter att med stort intresse ha sett första säsongen av TV-serien med samma namn. Serien gjorde mig intresserad av boken och de detaljer som kunde finnas där. Ser fram emot den andra säsongen som kommer röra sig vidare från romanen ut i okända vatten. Hoppas att de får en större budget så att de kan förverkliga alla sina idéer. Den är välgjord och mycket estetiskt utformad med klädkoder. Det verkar som att de följt boken i stort och Margaret Atwood är inblandad i produktionen. Självklart har detta inträffat i historien och händer fortfarande idag. Hela idén med att placera handlingen i dagens USA och använda kristen fanatism är för att vi i väst ska kunna identifiera oss med att det här kan hända även oss, att vi inte ska ta vår demokrati och frihet för given. Det är väldigt starkt att låta det inträffa i USA och låta amerikaner bli flyktingar i det fria Kanada.
