Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen – en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal.
Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter – och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil.
Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans med ett vackert smycke. Hans grånande hår var färgat i en lätt blå ton och låg i ett sinnrikt arrangemang på huvudet. Han sminkade sig omsorgsfullt varje morgon – ett lätt lager puder, ett stänk av rouge på kinderna, försiktigt sotade ögonlock och lite mascara på ögonfransarna.Quentin Crisp hade en egen filosofi runt hur livet ska levas och där ingick t ex inte hushållsarbete som städning. Han städade aldrig och menade att det var onödigt. Renodla det som andra tycker är problemet med dig och förädla så att det blir en del av din persona, var en annan devis han följde. Han sminkade sig och var mycket noga med sin stil ända sen ungdomen. Under åren i London fick han utstå mycket våld och trakasserier p g a sitt utseende, men han kände aldrig att han hade någon möjlighet att vara på ett annat sätt. I 70-års åldern flyttade han till USA och han sägs vara inspirationen för låten Englishman in New York. Under åren skrev han flera böcker bland annat om stil. Han förblev livet igenom starkt oberoende och oförutsägbar. Trots att han själv var homosexuell tog han ofta ställning mot gayrörelsen.
Jag är inte som Quentin. Vet inte hur hans barndom såg ut. Min handlade mycket om anpassning. Det vi kallar jante antar jag. Att växa upp som flicka och storasyster på 70- och 80-talen innebar att vara duktig och till lags. Sen avgör väl personligheten mycket förstås. Jag fick inte lära mig att förädla och renodla det som jag var bra på eller det som andra tyckte var problemet med mig som Quentin sa. Han fick nog inte heller lära sig det utan såg det som en av livets lärdomar. Oftast fick jag höra att jag var för högljudd, för intensiv och pratade för mycket i alla fall hemma. I skolan var det annorlunda, där var det andra som tog plats. Det är fascinerande med personer som Quentin som levde ett helt annat liv än de flesta andra. Han ville (eller kunde) inte anpassa sig samhällets förväntningar eller till en relation heller förstås.
Konsten är kanske att acceptera sig själv med det som en har och inte har, är och inte är. Jag är ingen typisk introvert person ändå har jag alltid känt mig tvingad att vara mer utåtriktad på vissa sätt och synas mindre på andra vis. Det är fint att prata inför folk och underhålla på rätt sätt, men alla är inte intresserade av eller bra på det. Vore det inte bättre om vi fick vara bra på vårt eget unika sätt? Självklart få lära oss grundläggande kunskaper och färdigheter. Jag efterfrågar inte att alla ska utvecklas till stora egon utan mer få en chans att blomma på sitt eget vis. Trots allt är det på många sätt ändå bättre idag men långt ifrån bra alla gånger.
Jag är inte avslappnad eller bekväm med att prata inför många människor i alla sammanhang, vissa människor är det. Samhället har glidit mer åt det hållet att vi alla ska vara bra på att marknadsföra oss och märkas som reklampelare för oss själva. Ändå är det så många som inte trivs med det. I slutändan verkar vi alla så likriktade i mycket. Det handlar också om att känna sig accepterad och bekräftad. Prestationer bygger på en viss känsla av trygghet som kommer både inifrån och utifrån. Det är intressant med människor som inte verkar ha så mycket tvivel eller funderingar kring sig själva eller livet. Har de bara ett så bra självförtroende eller har de en begränsning i sitt tänkande? Frånvaron av självtvivel kan också vara en frånvaro av intellektuell förmåga. Vem vet? Är det priset vi betalar för ett analytiskt sinne, att vi också bär med oss självtvivel? "Utan tvivel är man inte klok", sa ju Tage Danielsson.
Avsnittet i P1 Stil om Quentin Crisp http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/865241?programid=2794
