fredag 27 november 2015

What is the difference between nothing to live for and something to die for...?

Jag hörde följande av Nii Ayikwei Parkes på radion för ett tag sedan som en del av en dikt:
"What is the difference between nothing to live for and something to die for..."

Det fastnade. Jag tänker att ha något att dö för kan vara detsamma som att ha något att leva för. Om en har inget att leva för, så har livet kanske inte heller någon betydelse. Det finns inget kvar att kämpa för, därmed finns inget att dö för heller, och döden är en befriare. Om vi har något att dö för finns det en slags mening med våra liv, en mening med att finnas och sen att sluta finnas. 

Jag tror inte att det finns en enda allmängiltig mening med livet. Meningen måste vi finna själva. Mening kan vara många olika saker. Det kan vara att få barn och föra sina gener vidare, skapa konst som ett sätt att göra sig odödlig, skapa för att det gör en lycklig, ha så kul en kan ha i allmänhet för att det är - kul, hjälpa andra och göra en insats för något eller någon osv. Jag tycker det finns en mening med livet på det sätt som mänskligt liv kan ha en mening. I det stora hela kan en ju tycka att vi är rätt meningslösa, små droppar i universum. 

Vi existerar på flera plan, som känslovarelser, som rationellt tänkande, som styrda av instinkter. Det är konstigt att vår hjärna kan leva parallella liv, kan övervaka sig själv, censurera, och till och med lura sig själv. De olika lagren får anpassa sig till varandra. Den rationella får anpassa sig till känslomänniskan som bearbetar erfarenheter i form av känslor för att komma vidare för att kanske dra någon lärdom av våra upplevelser och ge vägledning. Meningen med allt det här som kallas livet kan vara det omöjliga uppdraget att försöka förstå oss själva. 

Mitt otåliga jag skulle somliga tider vilja hoppa till nästa kapitel i livet och fortsätta utforska världen, men energin kan gå åt någon annanstans. Det kan pågå en kamp nånstans inuti för att hitta meningen igen. Ibland kan jag liksom betrakta mig själv insnärjd i något och fråga mig själv om det måste vara såhär. Ibland vill jag bara stänga av känslorna fast jag vet att utan dom skulle livet vara färglöst, troligen även meningslöst. Vi är ju skapade med dom av en anledning. Rent förnuftsmässigt borde jag kanske undvika en massa erfarenheter för att de sannolikt inte kommer gå som jag tänkt och göra mina val utifrån de fördelar något ger mig istället för hur det får mig att känna, fast ändå utan känslor ingen riktning.

Det logiska jag vet att vi alla ska dö en dag, men att det är svårt att hantera. Det verkar inte som vi är gjorda för att hantera sånt som händer längre fram i tiden eller sånt som är ogripbart. Vi är bättre på här och nu, på det vi kan se. Vi glömmer lätt och vill se konsekvenserna snabbt. Det är svårt att förbereda sig på att ta farväl, på att lämna det här livet, samtidigt som vi är helt upptagna med att hantera vardagen. Ändå hjälper medvetenheten om min egen och andras dödlighet mig att få vägledning i livet. Om vi var odödliga skulle det inte vara lika viktigt att välja vad vi lägger tiden på. Den inre 85-åringen kan tillfrågas (som i Meningen med hela skiten av Nina Åkestam) för att våga förändra och för att inte prioritera fel, för att välja och välja bort. Det blir en inre kompass. Jag har bara ett liv och kan inte leva om det. 

Vissa stunder känns det som att en måste leva trots att livet känns meningslöst, trots att en inte har något att leva för. Leva en kvart i taget för att det är så djävligt att orka mer. Fortsätta röra sig i någon riktning som tar en vidare. Det är klart att om en har barn, har en alltid något att leva för. Det blir som att vi förlorar rätten att överväga självmord när vi blir föräldrar. Det blir som en skyldighet att leva. Det kan förstås kännas så även mot ens föräldrar och andra med, men det är inte lika starkt. Fast det är inte så enkelt att en kan leva som en skyldighet mot andra. Tragiska händelser och psykisk ohälsa kan skapa kaos och förtvivlan. Jag vill ändå tro att det går att finna en väg ur det mesta och att livet kan vända till det bättre.

Andra stunder är så levande att de inte ryms inuti. Allt fylls av hoppfullhet, möjligheter, skapande och kreativitet för ett ögonblick som jag vill hålla fast vid och kunna ta fram när jag behöver det. Jag känner mig inte hemma i optimist eller pessimist, inte heller realist. Jag är kanske en motsträvig realist som tvingar mig själv att fatta beslut utifrån det jag vet och lärt mig. Jag vet att det finns en massa tråkiga saker vi måste göra här under vår stund på jorden och att vi upplever så mycket jobbigt och sorgligt och hemskt, men det kan inte vara meningen med hela skiten. Meningen med allt borde vara att få känna sig magisk ibland och vara huvudperson i vår egen historia. Ett liv kan inte var nån slags tävling om status och prylar. Det låter så fattigt. Det är en kamp att överleva men jag kommer aldrig sluta drömma.


Förlåtelse
Jag ska omfamna misstagen
jag ska omfamna mina mera

Jag ska förlåta sveken
jag ska förlåta mina mera

Jag ska omfamna oss
älska som du inte kunde

Jag ska omfamna att jag är jag och du är du
omfamna livet för dig och mig

Nej mer förmådde du inte
och jag kunde inte hålla ihop

Nej mer hade du inte att ge
och jag kunde inte bära det

Jag ska omfamna det som är, varandet
omfamna det som blev, blivandet

älska alla misstag
älska mig mera
/Maja

söndag 18 oktober 2015

Haiku


Något sover nu
Kroppsligt faller som löven
Vilande kantstött


Det växte ut lövverk och det slutna öppnades. 

torsdag 8 oktober 2015

söndag 4 oktober 2015

Ser du det gröna?

Ser du det gröna?
Ser du det nya
det mörka
det dova
det ljusa 
det klara
Ser du det gröna?

Pågående utan deadline, Maja 2015

måndag 28 september 2015

Slutet på september

Det är slutet på september och en blodmåne visar sig. Mörkret har kommit tillbaka och luften är klar. Det är lättare att andas nu. Jag vaknar som vanligt med min sorgsna följeslagare. Kommer iväg ut i livet, varje dag fram och åter, som ebb och flod. Jag vill måla och teckna. Jag vill skriva och tänka. Det är så svårt att hinna. Min hjärna behöver få tänka vissa tankar ifred som annars ständigt blir avbrutna. Sen när jag är hemma somnar jag utmattad i soffan. Orkar inte måla, skriva eller tänka. Mina tankar är utmattade och tänker inte klart. Jag skriver och skriver och tänker på att måla. Målar en liten stund och lämnar färgerna kvar på paletten i en påse. Färgerna torkar ändå och jag måste skrapa bort det från träet. Mina nya penslar är av en helt annan kvalitet än jag är van vid, men jag vet inte var min tavla är på väg. Det är en massa klotter runt min första idé. Det kan bli bra och det kan bli dåligt. Vinglar fram på slak lina.


söndag 27 september 2015

Annan?

En gång var en annan?
ska minnas det så
hur jag såg det då

Var det en annan?
minne och känslor fel
ytliga konster och spel

Vill inte vara en annan?
vill barnsligt naiv
drömma om äkta liv

Kan inte vara en annan?
i nuet inte förflutet
läka det som är brutet

Kunde inte vara en annan?
spöka ur det förflutna
knyta upp allt det knutna

Kunde inte vara nåt annat?
skrikit eller viskat
lockat eller piskat

------------------------------------------------

En annan skulle väl inte?
slängt bort eller tagit för givet
En annan skulle väl inte
kompromissat bort själva livet

Vad var jag och vad var det?
Varför blev en skiljelinje dragen
Vem var jag och vem var det
Varför blev missförstånd lagen

En annan blev kvar
och livet olätt
Fick inga svar
allt fatt utspätt

Ickeval som val slätt
Varken det ena eller andra
Göra allt men aldrig mätt
Ingen tanke bara klandra

tisdag 22 september 2015

Jag är Ingrid


"I was the shyest human ever invented, but I had a lion inside me that wouldn't shut up."

Dokumentären Jag är Ingrid skildrar hela Ingrid Bergmans liv via hennes egna ord ur dagböckerna, hennes nära och hennes egna filmer och foton. Hon träder fram som en riktig person, med hela gråskalan. Hon var en varm och passionerad människa som liksom många andra kämpade för att visa hänsyn och samtidigt äga sitt eget liv. Hon övergav sitt äldsta barn för att kunna leva ett liv som var rätt för henne vid den tidpunkten. Hon stod vid ett vägskäl och valde att förändra livet radikalt. Kanske var det egoistisk eller det enda alternativ hon såg att hon hade? Hon älskade sina barn och försökte kombinera ett liv som internationell skådespelare med att vara mamma. Hon blev både hyllad och fördömd i Hollywood. Först blev hon idealiserad och sen svartmålad för att ha lämnat man och barn. Hon känns modern i det att hon ville kombinera arbete med familjeliv, fortsätta utvecklas yrkesmässigt samtidigt som hon hade barn.

Ingrid Bergman blev föräldralös som barn och kände stor ensamhet. Hon stod nära sin pappa som ofta fotograferade henne och gjorde henne van vid kameran. Pappan dog när Ingrid var 13 år. Mamman hade gått bort när Ingrid var bara tre. Sorgen slog inte ner henne. Hennes drivkraft var stark och övertygad. Hon hade talang och en charm som snabbt tog henne från teater till film, från Sverige ut i världen, till Hollywood, till Italien, till Frankrike och så vidare. Hon tvivlade på sig själv, men var säker på vad hon ville och hade oddsen på sin sida. Hon kunde spela, hade utstrålning, var språkbegåvad och villig att offra mycket för sin dröm.

Hennes liv präglades av filmen och en ovanligt stark inre röst. Ingrid var en överlevare som inte kompromissade med sin övertygelse. Hon drevs av en passion för filmen och filmade och fotade ständigt själv. Hon ville se och bli sedd genom kameran. Hon drogs till människor som arbetade med film och fotografi, som fotografen Robert Capa som hon mötte i Europa 1945 när hon underhöll de amerikanska trupperna stationerade där. Kanske var film och foto ett minne av barndomen med pappa fotografen. Hemma för henne var onekligen film och fotografier. Framför kameran var hon aldrig rädd.

Hon sökte bekräftelse men också oberoende från andras kontroll. Hollywood rådde inte på hennes oberoende. Hon fick behålla sin naturliga stil och skönhet, till skillnad från de flesta skådespelerskor som stöptes om när de kom till drömfabriken. En stark integritet redan som ung och nykomling bland de rika och mäktiga satte tonen för resten av hennes liv.

Ingrid verkar haft en tydlig inre röst som hon följde livet igenom. Hon blev inte nöjd eller färdig i sin strävan att utvecklas. Hon ville hela tiden vidare. Hon drabbades dock av det öde som drabbar många kvinnor inom film och teater, rollerna för äldre kvinnor är få, ännu mer på den tiden. Ingrid var ändå aktiv ända till sin död och spelade för film och TV. Hon dog relativt ung, 67 år, i cancer 1982. 

"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide."

onsdag 9 september 2015

Sorgen

Sorgen bär jag med mig. Den syns inte, men finns. Den känns. Det kan vara svårt att andas, svårt att fungera. Den gör mig lite frånvarande.

Sen finns den bara där som en vän och något välkänt. Precis när jag vaknat kommer den och sätter sig på sängkanten. Den vill prata. Den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Den bevisar att jag kan känna annat, att jag har det inom mig. Nu är den här och jag vill känna hellre än att låtsas.

Jag har inget att bevisa. Jag är den jag är i sorg och glädje. Visst är jag ledsen, men utan det? Vad skulle finnas utan det? Ta ett piller som tar bort, som bedövar? Fly in i något annat? Något annat som bedövar? Vad finns det för mening alls om jag inte ens skulle få känna det jag känner? Skulle det vara självrespekt?

Visst tar jag på mig masken och går ut. Visst bär jag en rustning, men där innanför vill jag inte låtsas, inför de nära, inför mig. Jag har en massa brister och gör en massa fel. Ibland vet jag inte ens vad jag gör här mer. Ibland har jag vansinnigt svårt att förstå vad det är vi håller på med. Det vi tycker är så fruktansvärt viktigt. Det känns så futtigt allting, så sårbart och vingligt.

Min rustning har jag gjort själv. Jag finns däri. Den har brister men är ingen lögn.


Pågående

Kvällen befriaren
Önskar jag hade mer tid att tänka och förstå
Tid att utforska allting här
Färgerna, formerna och orden

onsdag 26 augusti 2015

Skymningsland

Den här fick jag inspiration till när jag var på Bror Hjorths hus i våras på en utställning. Jag gjorde en teckning då, sen utvecklades det till nåt annat när jag började måla (inte klar).

Maja 2015
Alldeles dold 
alldeles naken 
Mörkt vatten
Skymningsland
Dovt tungt
Mot Gryningen
ljust skimrande 
lätt svävande 
Tentakler
som sjögräs
Vaka över det
som behöver rum
som behöver tid
värna det
som ger liv

söndag 23 augusti 2015

Det finns en massa brister...

Det finns en massa brister, att tala om
Men vad är vi utan, dom
Det är väl bristerna som gör oss, till oss
Det är väl bristerna som gör oss, intressanta
Ändå kämpar vi med dem, mot dem

Kärlek finns inte, i lagoma doser
Kärlek är inte ljumt, det kan en inte säga
Ömsesidigt beroende, i trygghet
Det är hemligheten, sägs det

Det som aldrig blev, var vi
Jag blev rädd, du blev rädd
Du blev ljum, pratade som beat
Kärlek är att göra annat, sa du
Kärlek är att komma, och gå
Se tillbaka på, att det ändå verkar vara nåt
Kärlek är att vara fri, sa du

Det låter som skit, sa jag
Var är vårt starka ja
Var är vår ömsesidighet
Var är du, alls längre
Du vill ha hemligheter
Du vill ha och inte ha, samtidigt
Du gillar inte, förväntningar

Vissa stunder när tiden fanns
Kände jag, kärleken
Sen jäktande vidare
Till allt att bevisa
Allt var bekräftelse
Ett stort tomt hål, inom oss

--------------------------------------

Om frihet är ett fängelse
Är rastgård ett paradis

--------------------------------------

Det fanns stunder, under huden
Det fanns ögonblick, levande
Jag ville stanna kvar, i dem
Bygga ett liv, på dem
Allt kändes tydligt och starkt
Overkligt mycket, och nära

--------------------------------------

Huden kolsyrad, små bubblor
Jag drack stjärnor, jag drack oss
Jag flöt på vågorna, i ruset
Stjärnorna försvann, i dagsljuset
När vågorna lade sig, fanns inget kvar
När dyningarna vaggar mig, får jag svar

--------------------------------------

Jag lovar ingenting, som jag inte kommer kämpa för att hålla
Jag säger ingenting, som jag inte kommer kämpa för att mena
Så länge jag ville, kunde jag slåss
För mig, för dig, för allt, för oss
För att vara jag, min vilja är stark
På mina knän, i skyn, i livets knark
Jag ger inte upp, vid första motstånd
Pannan blodig, kämpar mot förstånd
Liggande på marken, nu nerslagen
Kravlande, blödande, svårt medtagen
Resa sig upp, hålla huvudet högt
vandra genom mörkrets dal blåögt

/Maja


onsdag 8 juli 2015

Självporträtt med hjärta

Målar på en ny tavla. Självporträtt med hjärta...


Maja 2015

torsdag 28 maj 2015

Än finns vinden

Än finns vinden att smeka min kind
Som din hand kunnat göra
Än finns tårars slut
I frånvaron av din tröst
Än finns smärtan i mitt bröst
Som gör mig levande kännande
Som säkrar rum för kärlek
Åter ska jag stanna i allt som faller
Inte fly från känslors styrka och hav
Än ska jag se klart och inte väja
Leva livet inte vara dess slav
/Maja

tisdag 19 maj 2015

Ediths manifest

I Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran fastslår hon i ett slags manifest att hon är fullt fri att äga sina ord och bilder. Hon uttrycker en trotsig stolthet över sitt diktande som känns uppfriskande även idag:

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag gillar den sista meningen "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är". Vi lär oss så mycket om att respektera och värdera andra och det är verkligen viktigt att om och om igen slå fast, men lätt glöms jag själv bort. Att respektera och värna sig själv är lika viktigt. Hennes ord är trotsiga och stolta. Varför ska jag skämmas om jag vet min förmåga? Varför ska jag låtsas? Jag kan respektera andra och ha respekt för och stolthet över mig själv.

I dikten nedan är hon uppfylld av glädjen i att leva, euforiska känslor blandade med det bitterljuva i att allt har ett slut. Uppmanar till att brinna, lysa starkt så länge det varar.

Triumf att finnas till...
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
/Edith Södergran

Här en egen dikt 

Jag kan inte göra mig mindre än jag gjort
Jag sprängde låsen i smått och stort
Kan inte stänga in naturkraft och eld
Luften som vi andas är inte förställd
Jag är för mycket, förunderlig, för stark
Känner, som en urkraft, spränger ur mark

Om vi inte ser storheten, allt det vackra
Om vi väljer hållningslöst, borttynande betrakta
Kanske kan vi inte se det riktiga livet
Elden, skenet, allt vi har givet
Ögon kanske rädda, stela av tiden
Fångar inte stunden förrän den är liden

Leva livet rakt

Dikten Önskan av Karin Boye uttrycker mycket av det jag vägleds av. Jag vill leva så rakt som möjligt. Värna mina och andras behov på ett sätt som känns ärligt för mig. Jag vill inte använda sanningen som ett vapen som jag drar fram för att såra andra. Sanningen, dvs att acceptera verkligheten som den är, se mig själv och andra människor som vi är, hjälper mig att fatta rätt beslut, att leva som jag vill. Jag behöver inte använda den mot andra.

Jag har hellre ont än skapar livslögner och lever falskt liv. Ibland är sanningen svår att acceptera. Det är inte något man kan lära sig att acceptera. Det är något man måste leva igenom. Att förlora någon eller något kan man inte lära sig att acceptera. Man får om och om igen acceptera verkligheten som den är.


Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt  mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!
/Karin Boye
ur diktsamlingen Gömda land

måndag 20 april 2015

Konstigheter

Håller på med flera tavlor samtidigt. Här en Wolverine inspirerad av DVD-omslag och ukiyo-e ("pictures of the floating world"). 


Fortsätter också på Bladerunner-temat med "Time to die". Har bara precis börjat. Får se om den blir som jag tänkt mig. Hittade en spånskiva i soprummet att måla på. 



Sist den jag hållit på med längst och inte är vän med än. Nattbild av Detroit.






måndag 13 april 2015

Först då träder hon fram

Inget skitsnack, rakt på sak, satsa allt-personlighet

Flyger med dina historier, din poesi, dina anekdoter
ärlig, närvarande, utan floskler
misstag att leva igenom
visar stolt en sliten själ
hellre dödligt sårad, fallen ängel,
än perfekt, ytlig och rädd

Kan någon rädda mig... oss
kan kännas så
vara värt allt
nej ingen kan rädda mig
behöver inte räddas
självet är allt jag har
allt jag vill ha
ser du mig inte
i det stora och det lilla
ser du inte sammanhanget
inte mitt nederlag
vill vara riktig
vill vara ärlig människa
vill bära mina ärr som smycken
dinglande framför dina ögon

Det häftigaste är någon som vågar visa sig
stå där blottad och naken
stolt och levd

Inte försöka så mycket
bara vara
existera
leva det jag vill
kämpa inte så hårt
kämpar bara i motvind
agera
vara
andas
först då träder hon fram

lördag 21 mars 2015

Mörka porträtt 2

När blir den klar? Började i januari med mitt andra mörka porträtt. Jag började från svart och för in ljuset och skuggorna. Håller mig till svart-vitt med vissa accenter. I den här tavlan är det blått som kontrastfärg. Jag tror att den kan vara klar nu, men det finns alltid små detaljer kvar.

Mörka porträtt 2 - Deckard och Rachel 2015

Har mer inspiration för det här temat och tycker om tekniken att börja från en svart/mörk duk och få fram ljuset. Porträtt är svårt för att man känner om något är fel i ansiktet, men det kan vara svårt att veta exakt vad. Sen vill jag mer inspireras än göra en exakt avbild av fotot jag utgår ifrån. Känslan måste vara rätt. Man blir ju aldrig riktigt klar. Tillslut måste man bara bestämma sig för att den är klar.

lördag 14 mars 2015

Sen kör jag

Förberedelse
Tänka efter före
Sen kör jag
Över berg
Genom skog
Över hav och slätt
Genom träsk
Förberedd
Men väl där kör jag
Förändring
Förändring och uppbrott
Vill inte avbryta
Är inte rädd
Litar till mig själv
Om jag slipper huvudvärken går allt

-----------------------------------------------

Sprida min magi
Till de få nära
För jag sprider min sorg
Över att den enda som bad om förlåtelse
Var den som var stark nog att ta ansvar
Som tog allas synder på sig
Och bad mamman om förlåtelse
För sin förtidiga död
För sitt mod att leva i förtryck
Vi har några såna bland oss
Som lever och dör för oss
Som ber sin mamma förlåta förlusten
Av ett barn

fredag 13 mars 2015

Skrynkliga själ

Jag är i världen jag hatar och älskar
Livet jag längtar och räds
Staden jag kallar hem
men aldrig hör hemma i

Du kommer inte förstå
Jag kommer inte förstå
Jag förstår ingenting
Hur kan vi välja något annat

Det ser så trist ut
De är så intetsägande
Allt så vanligt
Inget oväntat händer någonsin

Mitt liv med alla dess skavanker är ändå ett liv
Skrynkliga själ jag bär som en fana

Hur kan något vara så blekt
Och så förbannat tillrättalagt
Det är så jävla harmlöst
Suck och stön

Det finns ingen friktion
Inget motstånd
Ingen magi

Ta en vals med mig
Håll mig nära
Vad som helst kan hända
Om vi tillåter det

fredag 30 januari 2015

I en väv bakom ljuset

Du kan inte förstå
Du har inte varit där
I en väv bakom ljuset
Finns min historia

Det finns inte ett då och ett sedan
Det finns bara tid
Bredvid varandra
Lever här och då

Naiva mina tankar att
Natten finns bakom oss
När vi bär mörkret inom oss
Natten som skänker ljuset

Livets förändring förunderlig
Förändring och bedrägeri
Hjärnan vi bär samma
Rädslan som gror inom oss

Kan du förstå
Du som inte varit där
I en väv bakom ljuset
Vävs vår historia

torsdag 22 januari 2015

The Road Not Taken


Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I —
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
/Robert Frost, 1916
ur Mountain Interval